Första semestern (= semesterresan) på typ tre år. Hur gick det? Joråsådär. Tex:

Maken tycker: att jag inte har bra lokalsinne men att han har det.

Jag tycker: att jag inte har något lokalsinne alls och att han har dåligt sådant.

Bra lokalsinne, det är att vara som min mamma; jag tror fan aldrig hon varit vilse någonsin. Hon vet alltid precis var hon är och hur hon snabbast kan ta sig precis dit hon vill. Sen hjälper det ju inte att jag få panik av att inte veta precis var jag är, att ingen talat om vilka områden vi skulle undvika efter mörkrets inbrott, att jag kan Jönköping, Bjärred, Lund och Seattle vi erfarenhet och Stockholm via rykte men inte Portland alls.

Jag: är vi på väg till Burnside nu?
Maken: Ja
Jag: Lovar du?
Han: Ja! Jag lovar!

Fem minuter senare:
Han: Jag tror vi skulle gått åt andra hållet. Får jag kolla…?
Jag: Menhelvetesjävlaidiot, du kan väl inte kolla kartan när folk ser? Då vet de ju precis vilka se ska rånmörda!

Typ så. Jag kom på varför jag inte åker till nya ställen: jag orkar inte med ångesten att inte hitta. Jag tog långa vägen runt Ballard de första tre månaderna för att slippa paniken, tårarna och den ofrånkomliga post-adrenalinhuvudvärken som kommer som ett brev på posten. Måste ta små kliv. Nu kan jag hela Ballard, mesta Fremont, downtown, Wallingford, delar av U-Distric och Tacomas SoDo, men jag måste få ta en bit i taget. Att slänga ut mig i en helt ny stad har liksom mer än lite roulette över sig.

All that being said, så hade vi kul. God mat, sjutton tum böcker (jamen jag vet inte varför han mätte så; bilder imorgon ), gott kaffe, inga donuts pga tidsbrist, och trötta fötter.

Det kanske vi gör om om sex år :)

Så var det dags då: Idag ska vi prata om kaffe. Jag har skrivit en del om det innan, men då handlade det mest om att få tag på sådant på sättet jag ville i Sverige. Nu befinner jag mig i vad som förmodligen är kaffets amerikanska huvudstad (kaffe och regn är vad de flesta associerar med Seattle) och har inte direkt det problemet. Mitt kaffeliv är trots det inte felfritt; ju mer jag dricker, desto mer petig blir jag.

Konstig faktum: även i kaffets mecca köper folk Starbucks. Jag kan inte förstå varför; det kostar lika mycket eller mer än på lokalägda ställen, och har generellt sämre kvalitet. Man behöver knappast var kaffekännare för att märka det; har man provat andra sorters espresso märker man att starbuckskaffe har en vagt metallisk och ganska platt smak, och att baristorna drösar på med alldeles för mycket syrop. Dessutom har man en suspekt företagsstrategi: att fylla upp marknaden med så många kaféer att de konkurrerar ut både lokala och egna ställen. Okej att man dricker Starbucks om man bor i ingenstans i Idaho, men vilket mellanstort samhälle som helst har ordentliga latte numera.

Vad vill jag ha, då?

1) God espresso. Trevlig, rund smak; inte för besk eller platt. Det beror både på bönorna, rostningen, och baristan. Kvaliteten på bönorna och rostningen är generellt ganska jämn hos samma rosteri, så har man hittat ett bra märke kan man hålla sig till det. Baristorna varierar så klart, jag följer principen att ge rejält med dricks till dem jag gillar och komma tillbaka till dem.

2) Ingredienserna jag gillar.  Jag vill ha sojamjölk (helst Silk) iställer för komjölk, och antingen vit choklad eller kola (white moccha/caramel latte.) Inte för mycket syrop, och inte för lite kaffe (hos Starbucks är ett espressoshot standard för en 12oz/över fyra dl, herreguud), två shots för en short, tre för en tall. Större kaffe än så förstår jag inte varför man skulle vilja dricka. Dessutom: blandar man caramel, sojamjölk och espresso rätt får man en underbar dryck som inte smakar som ingredienserna utan som en underbart sötbittermjuk balanserad version av deras allra bästa egenskaper.

Och var får man tag på dem? I Seattle finns Lighthouse Roasters (mina favoriter) och Umbria, båda säljer till andra kaffeer, Trabant som har åtminstone två ställen, Portlands Stumptown Coffee Roasters och Sleepy Monk (som jag inte provat) säljs på en massa ställen.

Fyra bra rosterier, en ändå dricker folk Starbucks. Jag fattar inte.

Men åh. Jag älskar den här staden. I onsdags var ju maken och jag och handlade, och idag hjälpte vi Rödhårig och hennes pojkvän att flytta från sin etta i downtown till ett hus i (och, visade det sig, på) Beacon Hill. Och jävlar vad fint det är! Mariners spelade hemma (och vann! Käka gräs, Texas!) så det var nästan folktomt på gatorna när vi körde dit. Stora delar av västkusten har inte fattat det där med att bygga uppåt än, men i stadskärnorna fungerar det. Tegel dessutom, inte plaststen eller konstiga Washington-granflis. Var tredje butik är en coffee shop. Seattle känns på riktigt på ett helt annat sätt än Tacoma – och så har man Elliot Bay, och bergen ute på halvön i sikte så fort det inte är panikdimma.

Hemma. Inte så dumt.

Men vad söta ni äääär! Det har visat sig att de flesta som kommer hit (eller, nej, det gör de inte. De flesta som hittar den här sidan ska det vara) gör det for att de letar efter info om Kahls te- och kaffehandel i Jönköping.

Det här är allt jag vet om dem: de har inte sojamjölk. Plus att de som startade den skulle kunna vara långväga släkt till mig. Min gammelmormor hette Kahl som flicka.

Det vore lite smartare om ni letade på deras hemsida.

Café Mezzo, Galleria Gränden, Linköping:

Har i teorin ett mycket bra utbud (alla standardkaffen, inklusive smaksatt latte) med en massa sorters mjölk: lätt, mellan, standard, låglaktos, soja och rismjölk. Tyvärr funkade det inte riktigt: sojamjölken var slut, och de hade missat att skaka rismjölken jag valde istället. Dessutom lider de av den svenska ovanan att underdosera syropen, så jag fick ett glas vattenblandad espresso -eh? Inte värt 31 kr.

Omprövning, Bernards City, Jönköping.

BC har numera både lättmjölk och laktosfritt som val (dock ej soja), och också ett antal nya kaffedrinkar på listan. “Kaffe karamell” är en caramel latte med grädde, marchmallows och kolasås, och det godaste kaffe jag druckit i Sverige. En tiopoängare!

Jönköping, Gasellen, A6:
Hade laktosfri mjölk (mellan) men inte just då, utan de fick hämta… fem minuter extra. Baristan visste inte riktigt vad hon gjorde, den vita chockladen var i småbitar och inte flytande (och smälte inte ordentligt) och den enda ordentliga inte-mocca-men-inte-vanligt kaffen hade apelsin is sig och smakade skit. BLÄ!
Och så fick vi inte en lägenhet vi sökte i Seattle, fan. Men jag ska på Winnerbäck-konsert imorgon.

De senaste månaderna (och med det menar jag sommaren) har jag tillbringat i mitt föräldrahem i ett litet samhälle strax utanför den stora metropolen Jönköping. Förutom att planera en väns bröllopsfest (grattis, Aili och Rickard. Igen.) och inneha ett måttligt roligt sommarjobb, har jag roat mig med att kartlägga stans caféer, och då speciellt kvalitén på den smaksatta latten. Jag har bott tre år i Tacoma, söder om Seattle, en del av USA där kaffe inte är kaffe om det kan beställas med mindre en fem ord. Min vanligaste beställning av kaffe där löd “I’d like a medium caramel soy latte.” Latte med kolasmak och sojamjölk, med andra ord, och mitt test av kaffet i Sverige har bestått i till vilken grad detta går att få, och hur det sen smakar. Förutom Jönköping har jag även fikat runt lite i Malmö (dock endast två ställen) och Lund, och tror mig därmed, helt ovetenskaplig, ha något att säga om Sveriges kaffeutbud.

Först tar vi generella tendenser. Det känns som vi fortfarande har lite problem med valfrihet i det här landet – jag minns en jämförelse mellan en amerikans och en svensks glasskiosk i en illustration ur en lärobok i engelska på högstadiet: amerikanen sålde trehundra olika sorters glass, åtta olika toppings och tio sorters strössel. Svensken hade vanilj och choklad. Nu är detta kanske lite av en orättvis generalisering, det har blivit lite bättre på glassfronten, och även kaffeutbudet har gått uppåt (för tio år sidan kunde man inte få tag på en latte utanför Stockholm) men det är fortfarande skralt med valfriheten. De flesta ställen har bryggkaffe, cappuccino, espresso och osmaksatt latte, men där tar det stopp. Eller så finns det en meny med några kaffedrinkar, oftast en mocca, en mintlatte och en americano. Och så var det mjölken. Jag har fortfarande inte hittat ett ställe i Jönköping där jag kan få sojamjölk i mitt kaffe. På f.d. Kafé Troll på A6 center (jag vet inte vad det heter nu, men det är INTE Gasellen jag menar) tog det fem minuters dividerande med den halvdåliga baristan (nä, de flesta kaféanställda jag sett kan inte kallas det) för att komma fram till att de bara hade standardmjölk, och på Bernhards City hade de bara speciellt kaffemjölk. Trevligt, men borde man inte ha något att säga till om som kund? På Kahls té- och kaffehandel (som för övrigt hade ett mycket bra urval av smaker och kaffesorter) var den mycket trevliga och dugliga baristan ärlig nog att erkänna att det inte var mycket idé att erbjuda sojamjölk när bara en kund sisådär varannan månad vill ha det. Men lätt- eller minimjöl då? Jag påminns om den gigantiska menyn på Coffee Messiah i Seattle: 3%, 1% eller fettfri mjölk, låglaktosmjölk, soja, havre eller rismjölk. Eller half and half (hälften grädde, hälften mjölk) om man inte var rädd om figuren. För att göra kunden rådvill? Inte alls, bara för att se till att alla får sitt kaffe som de vill ha det. Och det är inte det jag begär av lilla Jönköping, men man kanske skulle kunna ha möjligheten att få lättmjölk? På Espresso House i Lund och Malmö får man sojamjölk, men det kostar tre kronor extra. Varför då? Dessutom är servicen på EH vid stationen i Lund under all kritik – jag fick vänta i tjugo minuter, trots att det inte var speciellt fullt. EH vid Sydsvenskan (precis bredvid Lundagård, mittemot Filosofen) har å andra sidan optimal service och den godaste latten jag smakat i Sverige. Synd att det kostar extra, bara.

Är då allting bättre med amerikanskt kaffe? Nej, inte temperaturen. Jag har inte bränt mig på mitt kaffe mer än en gång i Sverige, i USA har jag sällan fått en kopp som går att dricka de närmaste tio minuterna. Way to go, Sweden.

Jönköping:
f.d Kafé Troll, A6: Dåligt urval, endast standardmjölk, kan inte komponera egna variationer. Min latte hade för lite syrop, min mammas white chocolate mocca var på tok för söt.

IKEA kafé, A6: Dåligt urval, två av fem syrops slut. Dåligt med syrop i latten – tråkig smak. Bättre kan ni!

Mackmakeriet: Inte kollat den här sommaren, men sist jag prövade var det mycket gott. Ingen info om mjölk. Chaien mkt. god, dock.

Bernhards City: bara kaffemjölk (fet) och dåligt med syrop i latten. Annars bra urval.

Kaffebönan: Bra, dock ingen sojamjölk.

Lund: Espresso House alltid bra smak, dock kostade soja extra. Undvik EH nere vid stationen. EH vid Lundagård bäst i test.

Malmö: Espresso House helt OK, Wayne’s Coffee hade inte soja, handlade inte där. Båda på Södra Förstadsgatan.

I Stockholm minns jag att det låg ett trevlig ställe på Västerlånggatan, mittemot SF-bokhandeln, och att de hade både bra kaffe och goda bagels, men om de finns kvar vet jag inte.