Jag blev sjuk istället. Hela veckan. Först hade jag feber i tre dagar, sen hostade jag och hade nästan astmaliknande andningsproblem. Har sett ALLA mina sjukfilmer nu.

• X-Men
• X-Men 2
• The Crow
• Inception
• Serenity
• jag glömde en
• Fast inte Donnie Darko
• Och en halv doku om Derrida

Annars är jag lite avundsjuk på alla vårstinna svenskar. Alltså, det är varm och soligt här med (om än lite senare än normalt), men det har kommit så gradvis. Krokusen är redan överblommad, det fanns aldrig något snötäcke, och sakurabladen har redan börjat falla. Men men. Idag jobbar jag igen, snart kommer festbilderna.

(nej, det är inte mina bröst vi pratar om. Hyllbristen där stör mig inte alls.)

För två månader sen flyttade vi. Typ tjugo meter. Vi har ett till rum och mer utrymme i de rum som finns, och dessutom chansen att göra det lite snyggare. Mer fönster, mer ljus, dock fortfarande samma gröna jävla diskbänk (den dagen vi köper eget är det för att jag avlidit av brist på rostfri diskbänk och kökskakel.) Och det har vi ju. Vi har skaffat köksbord och ny teve, målar väggat och en massa bokhyllor och tapetserat och åkt till IKEA (alla ni som skriker svennebanan nu, försök leva det småblommiga duschdraperiets och sängkjolarnas förlovade land en jävla månad utan att vilja skrika) och, tja. Fixat. Men vi har ett väggutrymme, en yta som inte fanns i den gamla lägenheten och därför inte har något syfte annat än att vi behöver någonstans att ställa vinglas. Cue silence. I två månader. Till jag kom på det: en stringhylla med tre hyllplan, i mörkt trä med vita gavlar och tre hyllplan, ett till glas och två till snygga saker. Bra, eller hur? Inte så svår amirite?

FEL.

FEL FEL OCH DUBBELFEL.

Problem: stringhyllor finns inte att få tag på i USA. ALLS. Visst finns de hyllade i diverse inredningsbloggar men att köpa? INGENSTANS. Men köp från Sverige då, säger du. Visst. Problem: de säljer bara äkta stringhyllor och jag har ingen lust att betala tvåtusenfemhundra i dollar, och hade jag det skulle jag inte ha lust att betala frakten för något så tungt och hade jag den spelar det ändå ingen roll, för den enda affären som skickar till USA har inte den stora hyllan, bara en miniversion och FAN FAN FAN.

Visst. Det finns DYI. Men jag vill inte ha DYI, ALLT i vårt hem är DYI och jag är fan trött på det. Jag vill ha riktiga möbler som man köper i en affär. Men jag har verkligen inga lösningar. Jag kan inte blockethandla, för ingen bor nära min mamma och hon har iallafall ingen lust att skicka jättestort paket. Fan. Fanfanfan. Några ideer?

View Larger Map

600 miles, eller sisådär en nästan hundra mil i vardera riktningen har vi varit ute och åkt över jul. Samma julkitch som förra året, en tant med riktig hockeyfrilla i kyrkan, ett rådjurs bröstkorg liggandes skräpande på gården, svärmors ocdaktiga bortstädande av mina vattenglas (rekordt: fyra på en dag) och faan vad trött jag blir på de där människorna. Hanjaglevermeds familj.

Det finns liksom ingenting som stämmer – vi kommer till det – men till råga på vansinnet blir man inte arg hemma hos dem. Man höjer bara rösten om den man pratar med råkar befinna sig på andra sidan garaget. Känner man mig förstår man hur ohållbart det blir i längen. I riktiga livet har jag inte capslockskrikattacker varje dag, jag lovar, men jag blir lack rätt fort.  Om skärbrädehelvetet kanar runt dänger jag handen i diskbänken och svär lite. Klipper jag fel surar jag till i några sekunder. Trassel, bränn och kladd har jag inget som helst tålamod med, men å andra sidan går det över lika snabbt. Min egen ömma moder är likadan, vi har hälften av våra konversationer skrikandes – inte för att vi är jättearga, utan för att vi är lite irriterade och funkar på den volymen. Och är vi glada skrattar vi. Man skrattar inte hos Hanjaglevermeds familj. Man ler lite.

Men hanjaglevermeds mamma. Hon. Hon är lågmäld och blond och liten och otroligt enerverande med sitt Lågmälda Pratande som får allt att verka som Saker Man Har Viktiga, Allvarliga Samtal om. Hon höjer inte rösten och tittar på en ungefär som om man var ett ufo som hotat henne med kniv om man svär åt lite potatisvatten som kokat över. Så jag agerar tryckkokare, håller inne på arget och exploderar så småningom.

Nu är de egentligen trevliga människor. Men jag kommer aldrig över det faktum att de skulle föredra en tjej med hästsvans som pluggade till mellanstadielärare och rodde på universitet, kommer från väskusten, som bär bootcut jeans och läppglans och gillar friluftsliv. Som ler när hon är glad och säjer “ojdå” när något går fel (själv skulle jag föredra svärföräldrar som var veggo, levde i ett jämställt förhållande i en stor stad och inte var politiska idioter, men vafan.) Fan vad jag skulle hata den sortens brud.

Nu är vi iallafall hemma, och vi fick fina presenter och ingen grälade trots allt. Och naturen är ju fin. Eller nåt.

Jag har faktiskt inga svårigheter att erkänna det: jag älskar julmusik. Oftast. Det finns varianter jag inte gillar, mest alla dessa amerikanska r’n'b-förmågor som ska waila sig igenom Silent Night, eller allt som framförs av Carola eller någon jävla dansbandsarsel, men oftast älskar jag julmusik. Av alla sorter. Hade jag varit i Sverige hade jag faktiskt pallrat mig till kyrkan första advent, trots akut brist på religiös tro, för adventspsalmerna är så fina. Och jag saknar skolan, Luciatågen och julavslutningarna. Mest saknar jag julavslutningarna i gymnasiet. Vi hade en fruktansvärd skolkör, mest för att alla som faktiskt kunde sjunga gick musik och därför var med i musikarnas kör istället. De var fantastiska. Varje vår sjöng de Uti vår hage och varje jul sjöng de Dotter Sion pampigt värre, och mer minns jag inte, men på tre år lyckades en mycket pampig Dotter Sion fastna i mitt huvud som en självklar början på julhelgen. Jag har dock aldrig sjunget den själv. Idag är det den tjugoförsta och näst sista dagen jag jobbar innan jul, men fan ta att det märks liksom.

Allra finast i kategorin adventspsalmer är Gläns över sjö och strand (jamen TJATA, jag VET att den egentligen heter Betlehems stjärna, men internet hittar mycket mindre på det), men det är svårt att hitta en bra version, speciellt på youtube. Det ska vara kör med både kvinnor och män, helst mot piano, det ska vara välsjunget, och åtminstone de tre första verserna ska vara med. Jag har en i datorn hemma med en manskör och orgel och två verser. Det får duga. Fast helst hade jag sjungit själv. Så fint att sjunga julsånger i kör, fast jag inte kan.

I kategorin popjul vinner David Bowie och Bing Crosbys (är han förresten på allvar döpt efter ett körsbär?) version av Little Drummer Boy med hästlängder. Jag tror inte jag hade hört den alls innan jag fick en Absolute Christmas-skiva i födelsedagspresent i tidiga tonåren, men iallafall. Det finns tydligen folk som tycker den är den värsta julsången någonsin, jag har lite lust att slå dem. Jag tror de lyssnas på Carola.

En alldeles egen och ganska ny kategori som jag fullkomligt älsar skiten ur: vulgosymfonirocksjulmusik! Älskar Transsiberian Orchestra i största allmänhet, men Sarajevo 24/12 gör mig helt omotiverat och distanslöst glad. Den är en mix av en ukrainsk julmelodi som är känd på engelska som Carol of the Bells och God Rest Ye Merry Gentlemen. Med elgitarrer och, tja allt annat (den har en rätt fin backstory med, om en man som envisades med att spela julsånger på sin fiol medan kriget på Balkan rasade), och i videon är det kattungar. Kattungar!

Christmas Eve/Sarajevo 24/12, den riktiga videon
eller en med ett hus (riktiga är inte embeddable)

Sen då? Engelskspråkiga julsånger är så tralliga, så la la la. Egentligen föredrar jag de svenska melankoliska sångerna kategoriskt, men lite trall kan man ju stå ut med. Mest gillar jag nog den version of Gloria in Excelsis Deo som börjar “Angels we have heard on high…”, men jag hittar ingen bra version på youtube.

Öht handlar englelskspråkiga texter oftare om Jesus och svenska texter oftare om att det är mörkt ute. Gott mos. Nu ska jag lyssna på Triakels version av Julvisa från Finnmarken, men den finns inte online alls.

Över påskens bloggtorka (intressant förresten, att sekulära Sverige har fyradagarshelg medan man jobbar långfredagen i religiösa USA) hade jag tråkigt, men Lisa Magnusson skrev ett väldigt bra inlägg om kristendom. I stort sätt håller jag men om alltihop, men med lite avstånd från det här med att “kristendomen har skapat så mycket lidande”; det har de flesta religioner gjort (se: Islam, Buddhism, Inkafolket), och oftast handlar det i grund och botten inte om gud iallafall, det handlar om två saker: makt om pengar (se: Korståg, turkisk Armeniemassaker, Nordirland.)

Men så:

Det retar mig när människor sluter upp bakom kristendomen utan att mena det. Det retar mig eftersom alla de som kallar sig kristna faktiskt sanktionerar en sinnessjuk saga från forna dagar. Man säger att Gud är kärlek, men det är inte sant. Inte i den form kristendomen har stöpt Gud. Kristendomen har inte främst åstadkommit kärlek utan lidande, och den orsakar fortfarande enormt mycket lidande.

(Rent religionsfilosofiskt kan man förstås utveckla det hela ang. inkluderande och exkluderande syn på frälsning (jag skrev min capstone, typ C-uppsats, om John Hicks religiösa pluralism, för sex år sedan, om men jag gillade det inte då och har redan lyckats glömma det mesta*) )

Om vi bortser från efter-år-noll lidande som vi inte säker kan härleda någon annanstans ifrån en den mänskliga naturen så stör jag mig precis lika mycket på att folk tycker sig kunna välja bibelcitat efter tyckte. Det gäller naturligtvis t.ex. fundies som hatar bögar men ändå äter musslor, men även annars trevliga, normala människor som väljer att bara se Trevliga Gud. Jag har vanligtvis svårt för antireligionsfundies typ Richard Dawkins, men en viktig poäng har han: du kan inte bara gilla Trevliga Gud. Varför? För att väljer du att läsa bibeln efter eget huvud, att mäta en flertusenårig text med nutida moral och bara pilla ut de delarna som passar in, har du redan omyndigförklarat texten du läser. Då står din moderna, sekulära livssyn över den religionen har med sig till bordet**, och eftersom flesta moderna kristna kallar sin religion huvudsakligen moraliskt/etiskt funktionell, ter den sig överflödig. Problemet kvarstår: antingen är du fundamentalist, eller i någon mening hycklare***.

Med det mesta, det jag finner allra mest frustrerande med alla religioner, dock mest de teistiska, är hur otroligt osannolikt det är. Inte själva troendet på en högre makt, den kan vi inte ha säker kunskap om. Men det envisa insisterande på att just min religion, just den här lilla stamreligionen från ett litet ökenland har lyckats pricka in tolv rätt. Att alla andra hundratals trosformer under tiotusen år av mänskliga samhällen hade helt eller delvis fel, om guds natur eller människors natur, om livet efter detta, om hur vi ska tillbe eller leva. Bristen på konsekvens skaver oerhört.

Full disclosure: bloggaren har gått från ateist till letande till nyhedning till wiccan till agnistiker av allmän nyhednisk karaktär till ateist de senaste tolv åren. Av just anledningarna ovan.

I tisdags var jag hos optikern (i parentes kan sägas att amerikanska optiker och glasögonbuktiker är ganska jobbiga, då de ser sig mer som av samma typ som tandläkare snarare än butiker och därmed har helgstängt) och blev, för första gången på åtta år utrustad med linser. Inte för att jag tycker illa om glasögon, mina eller andras (har faktiskt en pågående övertalningsskampanj för att få hanjaglevermed att skaffa låtsasbågar) och jag vet att Emelie har helt rätt ang. femininitet, svaghet, intellekt och glasögon. Men. Men det regnar jävlig mycket i Seattle, och Ballard är soligt på sommaren, jag vill slippa droppar och bländning. Jag vill ha min nya lugg. Så linser (ett plus är att optikern helt självmant påpekade att jag har torra ögon naturligt och borde använda ögondroppar. Varje gång jag försökt påpeka det hittills har jag fått höra att jag bra inte rengör linserna tillräckligt, trots hela kvartar av gnuggande).

Och det blev ganska bra, tycket jag. Nu kan jag gå ut i regn utan att bli prickig, jag kan skaffa solglasögon istället för huvudvärk i sommar, och min nya frisyr funkar (tanken är att håret ska bli långt nu.) Men nya problem uppstod. Jag ser verkligen inte ut som när jag var nitton. Delvis är det en vanesak, såklart. Men oj. Jag har mörka ringar under ögonen som glasögonen gömde. Jag har verkligen skitdålig hy. Inga finnar mera, eller snarare bara någon liten åt gången, men tretton år av finnar har givit mig kraterkinder. Och mitt ansikte blir hur tråkigt som helst utan färg (glasögonen var karamellröda.) Tillsvidare får smink ta hand om fulheten, men jag borde leta efter en permanentare lösning. Och på lördag ska jag och Josie ha ögonskuggeskola, då jag inte ens vet hur jag ska sminka ett naket ansikte, än mindre med vilka färger.

Saker platser heter i Montana:

Ten Mile Creek (vatten)
Elliston (stad)
Last Chance Gulch (gata)
Silver Creek (vatten)
Deer Lodge (stad)
Three Forks (stad)
Wolf Point (stad)
White Sulphur Springs (stad och vatten)

Platser i (västra) Washington heter t.ex:

Seattle
Tukwila
Enumclaw
Snohomish
Tacoma
Spanaway
Mukilteo
Puyallup (Pyoo-all-oop)
Vashon*

Det är lite som om de som reste västerut kom till Kaskadbergen, sen satte de sig kollektivt ner och sa “Nej, nu fan ger vi upp. Nu blir det inga nya namn, nu behåller vi dem som redan finns. Med förbehållen rätt till vissa korrigeringar, naturligtvis.”

Eller som en vän till mig påpekade: “America – where we kill the natives and name cities after them.”