Över påskens bloggtorka (intressant förresten, att sekulära Sverige har fyradagarshelg medan man jobbar långfredagen i religiösa USA) hade jag tråkigt, men Lisa Magnusson skrev ett väldigt bra inlägg om kristendom. I stort sätt håller jag men om alltihop, men med lite avstånd från det här med att “kristendomen har skapat så mycket lidande”; det har de flesta religioner gjort (se: Islam, Buddhism, Inkafolket), och oftast handlar det i grund och botten inte om gud iallafall, det handlar om två saker: makt om pengar (se: Korståg, turkisk Armeniemassaker, Nordirland.)

Men så:

Det retar mig när människor sluter upp bakom kristendomen utan att mena det. Det retar mig eftersom alla de som kallar sig kristna faktiskt sanktionerar en sinnessjuk saga från forna dagar. Man säger att Gud är kärlek, men det är inte sant. Inte i den form kristendomen har stöpt Gud. Kristendomen har inte främst åstadkommit kärlek utan lidande, och den orsakar fortfarande enormt mycket lidande.

(Rent religionsfilosofiskt kan man förstås utveckla det hela ang. inkluderande och exkluderande syn på frälsning (jag skrev min capstone, typ C-uppsats, om John Hicks religiösa pluralism, för sex år sedan, om men jag gillade det inte då och har redan lyckats glömma det mesta*) )

Om vi bortser från efter-år-noll lidande som vi inte säker kan härleda någon annanstans ifrån en den mänskliga naturen så stör jag mig precis lika mycket på att folk tycker sig kunna välja bibelcitat efter tyckte. Det gäller naturligtvis t.ex. fundies som hatar bögar men ändå äter musslor, men även annars trevliga, normala människor som väljer att bara se Trevliga Gud. Jag har vanligtvis svårt för antireligionsfundies typ Richard Dawkins, men en viktig poäng har han: du kan inte bara gilla Trevliga Gud. Varför? För att väljer du att läsa bibeln efter eget huvud, att mäta en flertusenårig text med nutida moral och bara pilla ut de delarna som passar in, har du redan omyndigförklarat texten du läser. Då står din moderna, sekulära livssyn över den religionen har med sig till bordet**, och eftersom flesta moderna kristna kallar sin religion huvudsakligen moraliskt/etiskt funktionell, ter den sig överflödig. Problemet kvarstår: antingen är du fundamentalist, eller i någon mening hycklare***.

Med det mesta, det jag finner allra mest frustrerande med alla religioner, dock mest de teistiska, är hur otroligt osannolikt det är. Inte själva troendet på en högre makt, den kan vi inte ha säker kunskap om. Men det envisa insisterande på att just min religion, just den här lilla stamreligionen från ett litet ökenland har lyckats pricka in tolv rätt. Att alla andra hundratals trosformer under tiotusen år av mänskliga samhällen hade helt eller delvis fel, om guds natur eller människors natur, om livet efter detta, om hur vi ska tillbe eller leva. Bristen på konsekvens skaver oerhört.

Full disclosure: bloggaren har gått från ateist till letande till nyhedning till wiccan till agnistiker av allmän nyhednisk karaktär till ateist de senaste tolv åren. Av just anledningarna ovan.

I tisdags var jag hos optikern (i parentes kan sägas att amerikanska optiker och glasögonbuktiker är ganska jobbiga, då de ser sig mer som av samma typ som tandläkare snarare än butiker och därmed har helgstängt) och blev, för första gången på åtta år utrustad med linser. Inte för att jag tycker illa om glasögon, mina eller andras (har faktiskt en pågående övertalningsskampanj för att få hanjaglevermed att skaffa låtsasbågar) och jag vet att Emelie har helt rätt ang. femininitet, svaghet, intellekt och glasögon. Men. Men det regnar jävlig mycket i Seattle, och Ballard är soligt på sommaren, jag vill slippa droppar och bländning. Jag vill ha min nya lugg. Så linser (ett plus är att optikern helt självmant påpekade att jag har torra ögon naturligt och borde använda ögondroppar. Varje gång jag försökt påpeka det hittills har jag fått höra att jag bra inte rengör linserna tillräckligt, trots hela kvartar av gnuggande).

Och det blev ganska bra, tycket jag. Nu kan jag gå ut i regn utan att bli prickig, jag kan skaffa solglasögon istället för huvudvärk i sommar, och min nya frisyr funkar (tanken är att håret ska bli långt nu.) Men nya problem uppstod. Jag ser verkligen inte ut som när jag var nitton. Delvis är det en vanesak, såklart. Men oj. Jag har mörka ringar under ögonen som glasögonen gömde. Jag har verkligen skitdålig hy. Inga finnar mera, eller snarare bara någon liten åt gången, men tretton år av finnar har givit mig kraterkinder. Och mitt ansikte blir hur tråkigt som helst utan färg (glasögonen var karamellröda.) Tillsvidare får smink ta hand om fulheten, men jag borde leta efter en permanentare lösning. Och på lördag ska jag och Josie ha ögonskuggeskola, då jag inte ens vet hur jag ska sminka ett naket ansikte, än mindre med vilka färger.