Det var en gång en kurs i Engelska A för esteterna på en gymnasieskola i södra Sverige hösten 1999. Lärar-Björn hade kanske slut på saker att göra, eller det kanske var fredagseftermiddag, jag minns inte riktigt. Kanske ville han bara få igång like diskussion. I vilket fall hade eleverna -vi – fått i uppgift att istället för att översätta texter eller göra övningar diskutera böcker vi gillade i mindre grupper. Det gick nog lite trögt i början, men jag och en person som inte heter Fröken A på riktigt men har ett ovanligt namn och är högstadielärare numera och därmed har skyddad bloggidentitet kom fram till att vi gillade ganska lika böcker – och vi var de enda i klassen som läste fantasy överhuvudtaget. Det i sig var roligt, men efter lektionen kom A fram till mig och sa att hon hade glömt en författare – hon gillade Anne Rice jättemycket med. Succen var ett faktum, vi spontankramades och jag tror att lärar-Björn kanske log lite.
Vi har inte bott på samma sida Atlanten längre, A och jag, och vi pratar inte varje dag eller ens varje vecka – ibland tar det månader mellan mejlen, så egentligen är det nog ganska konstigt att jag fortfarande tänker på henne som min bästa vän. Men det gör jag, om inte annat för att jag inte utvecklat ett likadant band med någon annan efteråt. Hanjaglevermed är såklart viktig, men det blir lite annorlunda när man knullar med någon, och även om KJ och jag är jättebra vänner och har bott tillsammans i flera omgångar står det någon slags kulturell barriär mellan oss. Så A är och förblir min bästis, snart tjugosju fyllda.
A bodde ute i ingenstans i skogen, så varje gång vi skulle umgås hemma hos henne följde jag med efter skolan och vi fick skjuts av hennes föräldrar från tågstationen. Sen satt vi i hennes rum med blåa tapeter och knappade ihop en hemsida om fantasylittertur på svenska, vi skrev fanfiction och lästa på om nyhedendom och lyssnade på Savage Garden och käkade läsgodis tills vi mådde illa. Eller så satt vi i mitt rum med träpanelsväggar och gjorde samma sak, minus hemsidan då mitt rum saknade färgglad iMac. Vi lurade på wicca och läste Cunningham och Starhawk och till och med Farrar, utformade ritualer och satte av brandlarmet med rökelse. Vi redde ut kärlekar och olycklig och lycklig art. Vi läste om trollkarlar och drakar och alla dessa av ödet utvalda unga män. Jag hade inte haft en riktig nördkompis innan, någon som kunde introducera mig till Monty Python and the Holy Grail och skämta om att någon hade sett ut som Jabba the Hutt eller sy medeltidskläder med. Vi åkte till medeltidsveckan på Gotland och blev regnade på två gånger. När jag nervöst berättade för henne att jag trodde att jag förmodligen var bisexuell svarade hon lakoniskt att det skulle jag väl märka säker så småningom.
A är lite som en bit granit inlindad i bomull. Hon är snäll och vänlig och häver, olikt mig, inte ur sig elakheter i tid och otid. Men hon går inte av för hackor heller, hon är bra på att vara tyst och envis snarare än hetsk. Numera har hon mer skinn på näsan, men då vi var tonåringar var hon en av de få som kunde lugna ner mig när jag var arg eller panisk just för att hon inte blev någon känslospegel. De få gångerna jag blivit arg på henne har det varit på grund av något utslängt påstående som hon inte menade något illa med. A är musikalisk och jag är det inte, och på gymnasiekvällarna satt vi och gjorde listor på hur vi var lika och olika. Vi kom fram till att våra olikheter var komplementära, som att hon gillade underdel på frallorna och jag gillade överdelen. Eller om det var tvärtom.
Ungefär samtidigt som vi blev kompisar blev A tillsammans med Rickard. Jag bodde i deras fina Malmölägenhet två veckor innan jag hittade boende i Lund. Jag lockade hennes hår innan deras bröllopsfest och spillde champagne på hennes golv och var melankolisk för att hon inte kunde vara på mitt bröllop fast jag egentligen inte brydde mig. Nu bor de i Småland igen och har en nästan halvårsgammal son som jag inte träffat. Det känns surt; trots att jag inte vill ha barn själv hade jag alltid tänkt mig att liksom ha den delen lite genom henne. Bära bäbis och komma över med middag, eller sitta barnvakt så A och Rickard kan gå ut och käka middag, vara den konstiga låstasmostern. Så blev det ju inte. Om hon var här nu skulle jag laga en massa glutenfri mat åt henne och pussa lite på hennes bäbis, och sen skulle vi spela Trivial Pursuit och diskutera samhällets växande brist på solidaritet. Men jag är glad med mitt och A är glad med sitt och jag måste väl helt enkelt bli lite jävla bra på att skriva oftare.
