Nu har jag alltså varit på le semester i Sverige. Jag lyckades att hinna med nästan allt, förutom att träffa Emelie och Daniel, ena Stockholmsdagen, och umgås så mycket vi faktiskt ville med Fru A och Rickard (det blev två kvällar, men iallafall.)
Annars gick utresan bra. Problemet var ju att SAS inte har direktflyg Seattle-Köpenhamn längre (helvetes jävla skit), så vi fick flyga över Dulles i DC. Sju timmar extra, ny flygplats, ett extra byte… panikgodis för mig! Jag har alltså inte några problem med att flyga, jag har problem med att resa, med att hinna alla dessa deadlines där ingen bryr sig om man missar ett plan, saker försvinner, taxibilar är försenade, man får inga pengar tillbaka, och går minsta lilla sak fel går allt allt ALLT fel och man kan inte görs något åt det för flygbolag och flygplatser har regler mot allt och det kostar så fucking jävla mycket pengar.. Lägg till det då ett EXTRA steg, en flygplats jag inte hittar på. Det är ett under att jag inte panikgrät under hela resan dit (bara lite i början, när taxin var fem minuter sen. JAG SA JU ATT MAN INTE SKA LITA PÅ ANDRA MÄNNISKOR.)
Hemresan var sju resor värre – fucking United lät inte vare sig Skyways (Jkpg) eller SAS (Köpenhamn) checka in oss på Dulles-Seatac-flyget, vilket innebär att vi hade totalt fyrtio minuter att ta oss från planet, genom emigrationskontroll och bagagetull till någonstans där det fanns en Unitedrepresantant med en dator, innan sista incheckningstiden. Eh, kommer inte hända (särskilt som Dulles hade långsamma jävla bussar mellan terminalbyggnaderna). Jag är van vid att bara immigratonskön tar en timme. Vi hade tänkt dela på oss, så att Hanjaglevermed kunde kuta som en jävla gnu genom flygplatsen och kanskekanske hinna och iallafall kunna hämta vårt bagage så det inte försvann. Men det gick, på grund av en massa grejer; a) vi landade en halvtimme före schema, b) Dulles delar på immigration/tull för inresande och vidareresande, så det var grymt färre folk, c) jag fick så i den snabba kön för medborgare och folk med uppehållstillstånd och d) det fanns en United-representant i bageagetullhallen. Men shit. Vilket jävla spel. Jag panikgrät i princip i tolv timmar.
MEN SJÄLVA SEMESTER DÅ? Jorå. Den var mindre platsbaserad och mer person- och matbaserad. Iallafall. Vi bodde hos mamma i Jkpg, och planen var att bara småhandla lite (saker och kläder som var onödiga att packa) första dagarna, och sen använda semesterkassan i Stockholm måndag-tisdag. Fast tji på det; jag letade som en TOK, och trots att jag hade sex-sju butikskedjor att leta runt i (mot två i USA) hittade jag nästan ingenting att ha på mig först. Vilket inte var bra alls, eftersom jag bara hade två ombyten med mig. Annars var de första dagarna mest präglade av mindervärdeskomplex, då den svenska utseendestandarden ligger rätt mycket högre än den svenska. Tweet:
onomatopoetry: you know, at least American teenagers wear poorly composed, ugly makeup #hereIfeelinferior
Ja, det var ju det. Eftersom det finns större tillgång till snygga, rimligt moderiktiga kläder har ALLA dem, och även om jag ligger i framkant med amerikanska mått, såg jag otroligt småstadssvennebrud ut. Fast en grej var faktiskt värre i Sverige: alla dessa ungar som fått för sig att leggins är byxor. Leggings är inte byxor. Ta på er byxor om ni inte har klänning eller tunika. Bara leggings och tröja är inte okej. Okej? Iallafall fick jag tag på ett par jeans och en klänning och en tunika, och sen frös jag ihjäl för fuck vad kallt det var.
Mat. Eller, mat och mat. Mat och godis. Lösgodis åt jag, och maltesers och dajmchoklad och oköttbullar med snabbmakaroner och mammas potatismos och spagetti och sås enligt mammas recept (medan maken och mamman åt köttbullar och potatis och sås, falukorv och sen köttfärssås till sin spaghetti. Icahandlarnas veggopizza en dag, och utepizza (jag: africana med kebabsås iställer för tomat, maken kebabpizza) en annan. Falafel i Kalmar; dyr och inte jättegod jämfört med Lundafalafel, men till Lund kom vi inte. Typ arton chokladbollar. Så många ostmackor. I love ostfralla. Om nom ostfralla. Nu saknar jag dem, men att bara lika goda frallor = omöjligt.
Och så människor då; gravida Fru A och Rickard och rooiboste som jag kunde dricka, vi kollade på Äppelkriget och maken hängde med, sista kvällen spelade vi Trivial Pursuit på ettochetthalvt språk och det var så roligt att jag önskar att vi kommit på det tidigare, vi diskuterade sjukvård och familjepolitik i ganska högt tempo och volym (där hängde maken inte med) (fru A är som första människa jag talat med helt nöjd med sin gravidvård hittils.)
På söndagen åkte vi till Kalmar och Elise, lärde oss att sydöstra Sverige är kommunikationens u-land (varken riktig motorväg eller bra tågförbindelser fanns. Resan kunde tagit två timmar med tog fyra) och att kaffe helt enkelt inte funkar i Sverige jämfört med Seattle även om cafeet var världens mysigaste och Elise var jättetrevlig och så kollade vi på slottet och grejer. Sen åkte vi hem.
På måndagen skulle vi åkt till Stockholm, men pga strul, först med Molnet, och sen med min bank, hade vi inte kunnat boka biljetter eller hotell i förväg så det blev endagarsresa på tisdagen istället. Hanjaglevermed var dunderförkyld och vi letade efter kaffe till honom – ett generellt råd om du befinner dig i Jönköping är att undvika Waynes Coffee och Bernhards City – i båda fallen verkar utbildade baristas saknas, och Hanjaglevermed (som f.ö. har helt hyfsad baristaträning) kunde inte ens dricka sin spro, så besk var den (jag har fortfarande kaffeförbud, ytterst tyvärr).
Men! Men. I Stockholm hade vi en lista på okej ställen, och även om vi aldrig kom till ställena Micke rekommenderade över lunch hittade vi ett helt okej ställe vid götgatsbacken. Annars intressantast med dagen i Stockholm: Hjlms reaktion på Götgatan Stories-skylten (re: Fringe), nämnda lunchen med Micke, det faktum att jag inte köpte en enda grej trots lång lång lista på affärer där jag var i alla utom Acne medan Hjlm handlade jeans, och att vi åkte hem tidigare för att vi var utmattade. Och så kladdkaka då.
Det var väl typ det. Sen gjorde vi inte mycket mer än bara var, drev omkring, parkerade maken på kafeer, orsakade språkförvirring, var irriterade på kassörer som inte kunde sköta sina egna kortmaskiner (Cervera!) och underlät att besöka museer. Och det var ju också roligt.
I sammanfattning: roligast var TP med A&R, och chokladbollar. Vi kanske kommer tillbaks i jul.
(Jag ljög förresten när jag sa att jag inte har några problem med att flyga. Jag har inga mentala problem med att flyga. Rent fysiskt gör det skitont. När alla andra har “lite lock” har jag så ont i öronen att jag tror trumhinnan ska spricka. Maken var mycket oroad när jag satt och skakade och grät – vi har inte rest ordentligt tillsammans innan. Har någon annan samma problem eller vet vad det beror på? Specialöronpropparna gör nada. Men annars gillar jag själva flygprocessen.)
I tisdags var jag hos optikern (i parentes kan sägas att amerikanska optiker och glasögonbuktiker är ganska jobbiga, då de ser sig mer som av samma typ som tandläkare snarare än butiker och därmed har helgstängt) och blev, för första gången på åtta år utrustad med linser. Inte för att jag tycker illa om glasögon, mina eller andras (har faktiskt en pågående övertalningsskampanj för att få hanjaglevermed att skaffa låtsasbågar) och jag vet att 
Loading ...