Vi har inte letat lägenhet särskilt mycket; maken ville betala av sitt kreditkort 100% och vi ville inte flytta mitt i december. Men det blir bara jobbigare att bo här (förra veckan: myror) och i lägenheterna i snygga nybygget började ta slut, så i tisdags mailade jag om mer information. I torsdags ringde de och vi bokade visning till fredagen. I morse lämnade vi in intresseanmälan (vi hade ytterligare en tvättstugeöversvämning på fredagskvällen) och klockan fyra ringde de och sa att vi hade den.

YAY!

VI SKA FLYTTA!

Lägenheten är lite mindre än nuvarande, men välplanerad med garderober och bra skåp, stora fönster, trägolv, garage, diskmaskin(!), närmare downtown Ballard, KERAMISK SPIS!, ingen gas alls, femte våningen, balkong, byggnaden har passerkort istället för nyckar, har takrerass bla bla bla… Fantastiskt.

Packpanik nu. Siktar på att vara ute härifrån sista januari.

Innan vi börjar kan jag berätta att jag verkligen gillar det nya useendet på WordPress CMS. Mycket lättanvänt, tack WP.

Det blir alltså inget Montana - hade vi åkt hade vi kommit fram runt nu (förshoppningsvis), men det verkade helt enkelt inte säkert, what with snön och isen här, bergspassen, och sen de decimetrarna som fallit i västra WA. Vi hoppar det, helt enkelt, och idag har vi småpyntat så att det blir iallafall lite julstämning. Mat har även inhandlats; det blir tofurkey och sötpotatis. Mmm. Vi får väl skicka paketen till svärföräldarna.

Med idag och gårdagen (som jag tog ledigt p.g.a. saker att göra, huvudvärk och trötthet på att inte kunna göra ngt ordentligt) har jag alltså mer än en veckas jullov. Det är mer ledigt än jag haft i sträck på c:a två år, och mycket lite nyttigheter eftersom vädret förhindrar förflyttningar.

–

Maken låter hälsa att han fördriver tiden med ett teveprogram där de filmar grejer i slow motion. Riktigt så tråkigt har jag inte än.

Snön fortsätter. Jag jobbar hemifrån för fjärde dagen i rad imorgon, och resan till Montana känns väldigt lös (vilket är synd, med tanke på att jag har köpt alla presenter och slagit in dem - och våra presenter från familjen, samt familjen själv, befinner sig i Montana). När vi väl kommer över bergen blir allt fina fisken, problemen ligger i att ta sig ur stan och över Snoqualmie (som förresten stängde ett halvt dygn pga stormvindar igår.)

Det här är helt sjukt: värsta vädret sedan fyrtiotalet. Minst. Nu med bilder:

Nu har jag varit ute och gått i snön på isen, ety Seattle har det konstigaste vädret jag varit med om hittils.

Vi tar det från början: det snöar inte här. Eller rättare sagt, det snöar vanligtvis en-två ggr per vinter, någon timme i januari, och det vita smälter så snart det träffar backen, då det som kallast blir någon minusgrad. Vi är visserligen förhållandevis långt norrut, men med Still Havet på ena sidan och Kaskadbergen på den andra blir det mest mellan nollan och tio grader och regn på vintrarna. Men förra helgen drog ett lågtryck ner från Kanada, det snöade i lördags och våra julbordgäster klagade över kylan (själv sprang jag fram och tilllbaka mellan köket och bordet och märkte ingenting.) Sen smälte det mesta bort, men det fortsatte vara kallt - flera minusgrader, hela veckan. Jag hatar kyla. Eller som tjejen som tar bussen samtidigt som jag på mornarna sa “Vad är det här? Jag flyttade från Connecticut för att slippa den här skiten.” Eller Småland då.

I onsdags skulle snön komma, så jag jobbade hemifrån. 1990 hade Seattle ett snöoväder som kom helt oväntat runt lunchtid och orsakade kaos eftersom ingen kunde komma hem från jobbet. Barn fick övernatta i klassrum, vägar till sjukhus blockerades av övergivna bilar, och det timmar att ta sig någon mil. Därför hölls skolorna stängda i onsdags, men snön kom inte över själva Seattle (Fife/Ferderal Way i söder fick dock sin del, så jag är glad att jag inte åkte.) Den kom igår istället - över en stad som haft mellan tre och tio minusgrader i en vecka.

Snöfan ligger kvar. Now with added ice.

Det snöade hela dagen igår. Ta då med i beräkningen att a) Seattle består av kullar, b) Seattlelites har mycket lite erfarenhet av halkkörning och oftast inga vinterdäck c) t.o.m förberedda med grejer inlånade utifrån har de kanske en femtedel av antalet snöplogar och -skrapor mot en svensk stad. Allting stängde. Mitt gym stängde. Broarna till West Seattle (se karta) har inte varit farbara sedan igår morse. Och de dumma jävlarna till besserwissrar som kommenterar på artiklarna i Seattle PI klagar på att vi är mesar (”andra städer klarar snö utan problem” [de har snöplogar och bygger inte vägar som går i 45 grader på norrsidan av kullar] “varför kan folk inte kära bil ordentligt?” [för att det inte snöar här]. Det ligger alltså blankis på så pass stora vägar som Market Street/46th St., och en buss körde nästan av en bro ner på motorvägen, och idioterna tycket att ungarna borde till skolan/ att stadens ledning är inkompetenta.

Alltså: väder som vilket Jönköpingsvinterdag som helst, men utan sandade/skrapade gator. Skitkul.

På lördag ska det snö mera, med stormvindar det här gången. Vi får se om vi kommer till Montana till jul -vi skulle åka på tisdag med jag åker inte över Snoqualmie Pass i snöstorm, snökedjor eller ej (ej heller 4th of July Pass, MacDonald Pass, eller något av de andra bergspassen vi måste över för att komma till Helena. ) Visst, vi har vinterdäck, överlevnadsutrustning och vinterkörvana, men det finns fan gränser. Fruset regn plus storm är definitivt en.

- sovit till tio (de behövdes, vill jag lova)

- bakat lussekatter

- misslyckats med lussekatter innan dess, pga dålig saffran

- kokat knäck

- lagar köttbullar

- handlat två ggr

- gjort mer peppermint bark ety den tog slut. Ooops.

- gjort rödbetsallad (den blev vegansk helt utan att jag försökte)

- städat ur kylen

- inte mailat min moster

Jahani, smågrisarna. Nu är det december. Nu har jag inte lediga helger förren det blir 2009. Nu, nu blir det lucior och pepparkaksbyggarfester och egna adventslunchfikor och födelsedags och presentshopping och gud vet vad. En styck eljusstake införskaffades för ett par veckor sedan på IKEA, och en adventskalender köptes på Starbucks (som man kan tycka vad man vill om, men godare än den tyska tvålchokladvarianten är den. Kom igen, december!

Vi hade Thanksgiving och därmed långhelg, vilket firades med översvämning i tvättstugan. Efter propp i torkrumlaren och getinginvasion vill jag bara flytta hit. Annars bra; Buy Nothing Day observerades som sig bör i fredags.

Glögg är gott. Eggnog är äckligt. Soy nog är okej. Glögg är gott.

Till sist: Ola Salo kan ta på sig hela äran av den 22-dollars tygkanin jag köpte och gav till Seattle Children’s Hospital mitt i julhandeln. Har man lyssnat på the Ark i nio och en halv timme på raken blir man på människokärt humör. Bara sådär.

För övrigt inspirerades det tidigare inlägget av ett julklappsinköp till mig själv från ett antikvariat i Malmö. Mmm, Skuggor och speglingar. Bara min.

Det är varmt ute. Säkert tretton grader, vilket vill säga rätt mycket även i Seattle i november, speciellt som det var ungefär så kallt som det öht blir (bara någon plusgrad) i tisdags morse. Det kan bara betyda en sak: Neil Gaiman-väder*. Bara jag hinner hem innan det värsta.

Men herregud, jag glömde bokblogg! Och show&tell. Jag har kollar Obamas tal (jag dushade ju då) samt jobbat, jobbat, jobbat istället. Bokblogg snart, show&tell snart, IKEA imorgon, fruktansvärt äckligt kaffe i morse och mera jobb nu.

HEPP!

Nu blev jag trött.

På bekantskapskretsen.

Jag har i princip aldrig ogillat den medelklassinriktning mitt liv tagit de sista två åren, what with lägenhet och make och katt och heltidsjobb och ordentligt lagad mat intagen vid köksbord, städning på fredagar och gudvetallt. Jag gillar trygghet. Jag gillar samma grejer. Jag gillar rent och städat och organiserat och tillrättalagt och har alltid legat i framkant, t.o.m. i vår bekantskapskrets. Men de senaste månaderna har inneburit tre förlovningar och ett bröllop, och jag inser att ALLA vi umgås med är antingen gifta eller förlovade, vita straighta människor. Jag får KRUPP! Inte en enda liten singelkusin i kanten, och därmed blir även fester som inte annonseras som sådana (se: hur Halloween blev tråkig) små parmiddagar där vi sitter i jämna antal och samtalar om våra katter (ingen har skaffat barn än, gudskelov) på lagon nivå och med vårdat språk.

Då blir jag trött.

HJÄLP! JAG ÄR BARA TJUGOFYRA, JAG VILL INTE PENSIONERAS ÄN!

Jag behöver nya kompisar som jag kan squeea över snygga nördar av alla kön med, fester med för hög musik där folk hånglar med främlingar i hörnen, någon som talar till mitt sämre jag och någon som talar till mitt bättre, inte bara mittendelen hela jävla tiden. Uppenbarligen. Men hur hittar man nya kompisar när man pluggar klart?

Och det är inte du.

(mina vänner, tag detta inlägg som en varning om vad som händer om man glömmer sitt puder. Hepp!)

Jag har lite svårt att ta till mig och njuta av hösten. Dels såklart för att höstfan aldrig kommer igång  -det var typ tjugofem grader i söndags cch jag trodde jag skulle avlida -, dels för att jag har så mkt negativa associationer vid det här laget. Hösten 2005 insåg jag att jag hatade Lund med var fast där i ett helt år. Hösten 2006 satt jag och väntade på visum; min pappa dog, vi sålde huset och mamma flyttade till lägenhet; jag bodde på hennes vardagsrumsgolv från oktober till Lucia (min rygg hämtade sig, det trodde jag aldrig.) Förra hösten fick jag besked att det blivit krångel med min ansökan om uppehållstillstånd. Nojjig som jag är var jag i tre månader övertygad om att jag skulle skickas hem, maken fick kolla posten och ringa mig varje dag klockan halv fyra. Magen hämtade sig, det trodde jag inte heller.

Den här hösten är det finanskris och Sarah Palin och gud vet vad, men jag försöker. Jag har köpt långkofta med polokrage och läderfilofax. Stickad turkos beanie. Böcker av Jeanette Winterson. På måndag ska vi börja sticka igen. Idag regnade det när jag var och köpte kaffe, man kan bli glad för mindre. Det har slutat regna nu, och det är fortfarande äckligt varmt, (det började igen!) men det tar sig. Lite, iallafall.