Förrförra januari häntade vi hem vår senaste babis, en då fyramånaders kattunge som hette Marietta. Hon gömde sig rätt mycket bakom toan och var inte nyttig alls. Men här, från och med idag, kommer bäbis nummer två:

Hon heter Fiona (tidigare datorer hemmahörande hos oss har hetat Florimel, Random, Corwin och Julian, och min ipod heter Nayda. Medalj till er som hittar mönstret) och är helt ny och fin och vit och ska tydligen ha sju timmars batteritid och kommer att vara mycket nyttig och tack tack snälla moster som gav oss medlen att införskaffa henne. Sen kommer hon nog inte pälsa ner kuddarna heller, och det är ju alltid bra.

Jag minns, det måste ha varit när jag var arton eller kanske nitton, hur jag och herr Rickard satt i hans bil på väg ut i skogen till hans familjs stuga. Tidigare den dagen måste vi ha pratat om barn och vem som vill ha dem och inte (inte jag, tillexempel), för herr Rickard utbrast, helt apropå: “Det gör inget att du inte vill ha barn, för om du känner för det lite ibland kan du ju alltid låna [A*]s och mina.” Det var så fint sagt. Jag och fru A brukade prata om hur jag skulle vara deras barns konstiga låtsasmoster och grejer. Och sen igår morse ringde hon för att önska mig grattis en dag i efterskott samt meddela att de ska ha en bäbis i juni. Bäbis. Nybörjarmänniska**.

Just det här att A och Rickard skaffar barn nu är egentligen inte konstigt; de har varit gifta sen, oh, 2005? pluggat klart och haft heltidsjobb ett bra tag, och köpte hus förra året. Men samtidigt är det ju min A som varit min A sen vi var sexton och läste samma fantasyböcker och skrev konstiga uppsatser som nog konfunderade vår engelsklärare men gav oss MVG iallafall,  sov över och lyssnade på Savage Garden (hsssshh! berätta inte), prövade nyhedendom, sydde medeltidskläder och åt lösgodis från affären bredvid skolan tills vi mådde illa och nu ska hon alltså bli någons mamma. Och jag är på andra sidan havet och kan inte agera barnvakt eller konstig låtsasmoster. Jag har inte ens pratat med A på jättelänge; jag tror jag mailade när Rickard fyllde år i augusti. Jag har ett paket stående under uppbyggnad som hon skulle fått när hon fyllde tjugofem men som inte blev klart. Vi har inte varit skitbra på kontaktgrejen precis, och det är synd.

Men det är klart att jag är glad. Hon har ju alltid velat ha barn någon gång, hur konstig det än verkar ur min synvinkel. Och de kommer att bli världen bästa föräldrar. Men. Det var ju tänkt att jag skulle vara avlastningskompis. Jag tänkte bära tunga kassar och klättra på pallar och plocka upp saker från golvet när A inte kunde, och sen när plutten var född komma förbi och dammsuga och diska och fixa middag och tappa upp ett bad så att allt såntdär som verkar göra småbarnsföräldrar the living dead lite uthärdligare (bäbisvakt kan jag nog inte vara, inte för att jag inte gillar bäbisar, det gör jag, utan för att de inte gillar mig. Lägg världens snällaste spädbarn i min famn och ungen skriker som om hen drabbats av akutkolik). Men A och Rickard har flyttat tillbaka till staden vi växte upp i och jag har flyttat hit och ingen av oss några som helst planer att flytta på oss. Jag ska iochförsig till Sverige i vår, typ när hon är i sjunde månaden, så lite kanske jag kan bära och plocka. Lite iallafall.

Men man kanske skulle ta en resa till, framåt sensommaren? Jag undrar vad de skulle säga på jobbet? Hey Bossman, jag måste ha mer semester, jag ska till Sverige och dammsuga hos min kompis.

Jag är sjuk och ska snart på mitt tredje läkarbesök på fem dagar, så det blir inte mycket blogg, men Emelie har skrivit en del av allt det jag vill ha sagt om tjejskor. Läs det.

Det blir ingen sverigeresa i december. Såhär var det: SAMMA DAG (samma dag) som winnerback.se meddelade att det skulle bli en extrakonsert den fjortonde december fick jag mitt nya (jättepermanenta!) green card. FYI är det vad jag väntat på i månader nu, anledningen till att jag inte kunde boka en resa till runt nu för flera veckor sedan. Den fjortonde december. Min födelsedag. Det kunde bara vara ödet som ville att jag skulle åka, eller hur? (Jag skulle naturligtvis inte bara åka för konserten, men jag har inte träffat mamma sen nollsju, och inte fru A sedan för tre år sedan i september, och det är julskyltning och grejer…)

Men sen blev det krull. Biljetter kostar rätt mycket, och sen måste jag boka tågbiljetter från Jkpg och förmodligen hotell för vem orkar stressa till stationen mitt i natten och sen ville Hanjaglevermed åka med och allt blev för dyrt även om mamma stod för själva flygresan. Idag bestämde vi att stanna hemma. Och jag blev besviken: för första gången på sju år hade jag faktiskt lite hemlängtan. Jag ville äta lösgodis och smörgåsrån med lättherrgård och åka till torget på lördagsmorgonen och promenera från mammas lägenhet, som inte ens var färdigmöblerad når jag flyttade, ner till alla affärerna och hitta snygga kläder till normala priser i vuxenbutiker (här: urban outfitters eller forever21 om jag inte vill ha typ momjeans och skjortor) och se julskyltningen och kanske om garnbutiken vid ekhagsrondellen fortfarande fanns, och träffa fru A och herr R och se deras hus såklart, och museet där herr R numera är chef, och herr D om han är hemma, och kanske t.o.m. ta en sväng ner och fika med Emelie. ICAMaxihandla med mamma. Pizza med kebabsås, ananas och banan, lussebulle och varm choklad på Berhnards och ja, ni hör ju.

Men det blir inte. Jag får baka egna lussebullar och klara mig utan lösgodis i några månader. Till våren kommer vi iallafall. Utan julskyltning och varm choklad bara. Typiskt. Men fika kan man ju ändå.

Idag är jag hemma och sjuk; har haft urinvägsinflammation i flera dagar men klarade det okej till i gårkväll, så förmiddagen tillbringades hos tant doktorn och på apoteket, och nu har jag jättestora antibiotikatabletter som jag sväljer med tranbärsjuice . Sen har jag legat i soffan och kollat på Star Trek. Åh Trek, ILU.

Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om det här fina  fina inlägget hos Neonbibeln, om kulturskymning och om behovet av att remobilisera (kultur)vänstern.

Och nu har vi gjort det.  Your turn.

PS: jag kanske kommer att vara i Småland och Stockholm i december. Berättar mer senare.

Såhrärenurå:
Förra fredagen blev Hanjaglevermed av med sitt jobb. Puts väck, ekonomin, osv. Inte roligt alls. Nu får han visserligen faktiskt lite pengar från myndigheterna ett tag, så helt över är inte livet, men iallafall. Han letar jobb och vi snålar och ja, ni vet. Inget napp än dock, så alla positiva tankar i hans riktning vore trevliga.

Inte den här hösten heller.

Eftersom Emelie bad om det. Goda. (bild)

2.4 dl socker
2.4 dl farinsocker
2.4 dl smör eller margarin ^{1, 2}
2 ägg
1 tsk vaniljsocker
4.8 dl mjöl ³
6.5 dl haveregryn (ej snabbhavre)
1.2 tsk salt
1 tsk bakpulver
1 tsp bikarbonat
Kanel⁴
3.4 dl kolabitar⁵
2 äpplen (typ granny smith – fasta, lite syrliga)

1) Blanda ihop smör och sockersorterna i en stor skål. Vispa till det blir fluffigt. Blanda i vaniljsocker och ägg.

2) I en matberedare med skärbladet på, kör havregrynen till önskad konsistens (originalreceptet hade “nästan mjöl” men jag mjölade bara hälften och körde resten nästan hela). Blanda havren med mjölet, bakpulvret, bikarbonatet, kanelen och och saltet i en mellanstor skål.

3) Skala och skär äpplet i bitar (ganska små, mindre än 1 cm, men större än 0.5.)

4) Blanda mjölblandningen i den blöta smeten med elvips. Blanda noga. Rör sen ner äppelbitarna och kolabitarna. Täck och ställ i kylen i en timme.

5) Ploppa ut degen på papprade plåtar i form av golfbollsstora bollar. Baka… 10-25 minuter beroende på ugn (mitt recept sade 10-12 minuter, men då var de fortfarande flytande. Ha koll helt enkelt; de ska vara fasta, och börjat bli lite bruna i men inte mycket.)

6) OM NOM NOM (låt dem svalna innan du smakar, annars bränner du dig. Kakorna är sega första timmarna, men sen sprider sig fukten ur äpplena. Mmm.)

Jag är egentligen väldigt bra på höst. Jag ligger först i kofta och manchesterbyxor, jag kan hoppa i vattenpölar som ingen annan. Rödoranga löv kan jag sparka mer än vad man kanske skulle tro om någon som är uppvuxen in Smålands barrskogar (ett tips till alla som någon gång befinner sig i Jönköping runt oktober-november är att leta sig ut till Ekhagen, om det fortfarande finns något skogsbryn uppåt Bondberget där. Där är det närapå knädjupt i eklöv och otroligt vackert) och ingen kan halsduk bättre än jag. Men.

Men de sista fem åren har min höst blivit saboterad. Grej efter grej har satt käppar i hjulet, förhindrat mig från att njuta av mörker, kyla och hällregn. Hösten 2005 hade jag precis börjat plugga i Lund, jag bodde med tre knäppa tyskar och en juridiker från Kungälv ute i ett hus i Bjärred. Det i sig var kanske inget problem, men jag insåg snart att jag avskydde Filosofen, avskydde Lund, ogillade Bjärred, ogillade huset, avskydde min D-uppsats (avslutade aldrig),  knappt stod ut i Malmö och höll på att sakna ihjäl mig efter vänner, pojkvän och allt som fanns i Tacoma. Den artonde december skulle Hanjaglevermednumera komma och hälsa på, så hela hösten blev en enda lång nedräkning. Inga vattenpölar, inga pengar till manchesterbyxor, och även om löven föll i Skåne så vart jag inte vidare intresserad.

Hösten  2006 satt jag fast i Jönköping och väntade på visum. Jag hade att astråkigt jobb som personlig assistent och min pappa dog just som han och mamma var på väg att sälja huset, mamma fick precis tag på lägenhet inne i stan och sen bodde jag på en tältsäng  i hennes vardagsrum medan vi tömde ett helt hus och väntade och väntade. Jag långa promenader längst vätterstranden och försökte låta bli att gråta och det blev november och december innan något hände. Den tionde december hade jag visumet i handen och den tolfte landade jag mitt i Seattles största strömavbrott typ någonsin, men då hade det redan blivit vinter och även om hösten var lång och produktiv fanns det inte mycket glädje där.

Ett år senare skulle det bli hur bra som helst, tills vi insåg att vi missat en deadline från immigrationsmyndigheterna och shitshitshit jag kunde i princip bli deporterad närsomhselst och varje dag tvingade jag Hanjaglevermed att kolla posten first thing och ringa mig på jobbet, så kunde jag slappna av fyra-fem timmar om dagen. Den nittonde november fick jag permanent uppehållstillstånd, men det var fan att ta tid, och det var ju nästan Thanksgivings och alltså ingen höst mer.

Jag försöker minnas förra hösten men minns inget annat än getinginvasion med konstant ångest som följd, två översvämningar, en trasig torktumlade och gud vet vad lägenheten lyckades kasta över oss. Vi flyttade inte förren i januari, hur det gick till vet jag inte.

Men nu. Nu. Ska jag dricka varm choklad och te för fem år. Vattenpölstampa och halsduka och tycka om mörkret som inte tvingar mig att visa armarna och benen och massvis av svart smink runt ögonen. Idag bakade jag äppelcupcakes och äppelkanelkolakakor, i år firade jag kanelbullens dag som sig bör, i torsdags satt jag på bussen med Mareld i öronen och bara njöt av alla färgglada löv trots att klockan inte var åtta än. Jag väntar på ett immigrationsärende igen, men det ser lite bättre ut den här gången (jag var på biometri i onsdags och förhoppningsvis hör vi inget förren jag får nya papper, peppar peppar.) Jag har en ny kofta. Vi ska till Green Lake och promenera imorgon, vi har en Halloweenfest vi ska till som verkar rolig. Jag vinner i höst igen.