Alltså den amerikanska typen av dammsugare, den upprättstående typen, FINNS DET överhuvudtaget något mera värdelöst? Jag var tvungen (och kommer att vara tvungen igen) att använda en igår och fan, jag tror att klockorna stannade, så jävla värdelös var den. Låter som två normala dammsugare och suger inte upp ett jävla skit.

När jag var nybliven universitetstudent fann det bara den sortens dammsugare att tillgå i korridoren. Jag trodde att de var söndriga, gamla eller vandaliserade, och att var därför de inte funkade. Nu var de kanske det med, men nä, INGA jävla jänkardammsugare fungerar. Inte ens kontorets nyinköpta. De har nämligen en jävla borste som sitter FÖR uppsuget, vilket innebär att man måste köra över allt synligt smuts tre-fyra gånger innan det sugs upp, och är något större än 1,5 x 1,5cm sugs det inte up alls. JÄVLIGT EFFEKTIV TEKNIK HÖRNI, KUKHJÄRNOR.

Vi har lite krig ang dammsugare hemma. När hanjaglevermed flyttade ut fick han en gammal dammsugare, den värdelösa sorten, av sin mamma, och när jag väl kom hit efter mycket visumtjafs skaffade vi en ny. Bara en billig normal Hoover, men iallafall. Hanjaglevermed avskyr den, men viss rätta då den är lite feldimensionerad och välter lätt, inte kan hängas upp på sig själv längre eftersom knappen gått sönder, och sladden har fastnat. Han vill ha en ny värdelös maskin. Jag vill ha en ny normal maskin – men fy fan vad normala dammsugare kostar här! Jag tänker mig några hundra i Sverige för en hyfsad? Här? Billigaste Mielen för motsvarande tretusen. TRETUSEN. VAD I HELVETE? Dock kommer ingen jävla värdosugare över vår tröskel, eftersom jag gjort klart att jag hellre flyttar än köper en sådan. Alt. dödar maken. Så vi sparar till en tretusenMiele. Jävla skitland ibland, är det.

Addendum till senaste inlägget:

Men basgrejerna som alla har då? De nämnde jag ju inte.

Nä. Just nu har jag turen att ha världens bästa vinterjacka, med stora, djupa fickor med lock överst. Detta har resulterat i att i högerfickan ligger mina gigantiska nyckelknippa och busskortet och i vänsterfickan mobilen och ajpodden. Iochmed att just de (minus busskortet, som brukade bo i plånboken) var de sakerna som ALLTID kom bort, fem gånger om dagen, känns detta som en ypperlig lösning. Tyvärr måste jag ju någon gång återgå till en kallare jacka, och då är det slut med det roliga. Aldrig får något fungera. #minstafiolen

Var det inte någon som nämnde häromdagen hur tråkigt det är med alla dessa väskpolls? Iallfall.

Jag har en brun fuskskinnsväska från Urban som altmer akut måste bytas ut. Mest för att dragkedjan pajat, men även för att det är för liten (om man sett min väska kanske man stirrar lite nervöst på mig nu, då den är rätt stor jämfört med de flestas väskor. Mina senaste två klassades som “weekenders”. Anledningen är enkel: jag byter inte väskor, och jag haaatar hatar hatar att behöva ta med extra påse. Så väskan ska inte bara rymma mitt vanliga, utan även helst en eller två extra böcker, någon tidning och om jag ska och träna, ett par skor. Och jag grejar inte när saker sticker ut eller syns; just nu sticker alltid min plastpåse med frukost och lunch ut, t.ex., det ser jävlligt trailer trash ut. Sen vill jag helst ha lite till rymd, så väskan aldrig är fullproppad då jag har svårt att hitta som det är.) och för att den har en färgfläck och ett skavt hörne och för att jag är jävligt trött på den. Har spanat på ett alternativ, men skorna ryms inte i den.

Vad finns det då i  mitt vidunder till väska?

- Plånbok
- Liten sminkväska för dagtid
- Bok
- Paraply
- Anteckningsbok
- Pennor
- Hänglås till gymmet
- Mössa omutifallatt
- Vantar, se ovan
- Presernkorthållaruggla
- Kaffemuggshållarskydd
- Handkräm
- Två läppsyl
- Ett udda örhänge
- Busstidtabell
- Klädrullare
- Emergencybinda
- Värktabletter
- Syrareducerande tabletter
- Airborne
- Diverse kvitton och lappar;
- Nytt träningschema (var och skaffade i morse)
- Kvitto från HRBlock för deklarationen
- Apotekskvitto (airborne)
- Mkt äldre apotekskvitto (hårfön och två godisar)
- Tom plastpåse som tidigare innehållet flourtuggummi.

På väg till och från jobbet har jag dessutom detta, i en plastpåse i väskan.
- Flaska med smoothie
- Macka
- Tupperware med lunch

Ja, det var väl det.

Jag har inte syskon, det gör ju inte den här texten lättare att skriva, direkt.

Men dårå. Då jag börjar närma mig åldern då alla skaffar glin helt urskiljningslöst, hör jag det ofta resoneras att man måste skaffa syskon till sin första unge. Ensambarn, heter det, blir egocentriska, egoistiska, asociala, bortskämda små grisar som ingen någonsin, någonsin kommer gilla och vars liv år tomma och i total avsaknad av kamratskap. Nu är jag ganska egocentrisk och inte särskilt social, men jag är ganska säker på att det inte har med min brist på syskon att göra då jag varit dagisbarn sen jag var två och fått rikliga doser av andra ungar. När jag var yngre (upp till tonåren) var jag faktiskt riktigt social och skaffade vänner snabbt på varenda semesterort och resa, vilket barn med syskon kanske inte gör då de redan har varandra att leka med.

Men angående det där med bortskämd, visst, med vissa mått kanske. Inte så att mina föräldrar curlade mig, utan att jag kunde göra saker jag ville mer än mina kompisar med tre syskon fick. Jag kunde åka på ridläger när min kompis inte fick, för även om hennes föräldrar hade råd att skicka henna hade de inte råd att göra likvärdiga saker med hennes syskon också. Och det måste var rättvist. Just det fanatiska rättvisetänkandet såg jag alltid hos mina vänner när jag var lite – ju fler syskon och ju närmre i ålder desto mer  fanatiskt. Hos min granne var man tvungen att vara försiktig och spara åtminstone en glasspinne (i samma smak!) om vi fick en hans storasyster var hos en kompis, för kom hon hem och fick reda på att vi fick när hon inte fick gick det hus i helvete. Ärligt talat har det varit skönt att slippa allt konkurrerande. Sen kanske det inte är världens bästa ide att ha ensambarn hemma tills de börjar skolan, men eftersom jag som sagt gått på dagis sen jag var två har det inte varit något mina föräldrar oroat sig över.

Till sist skulle jag vilja tackla vad som verkar vara en vanlig uppfattning, nämligen att syskon alltid hjälper varandra senare i livet. Visst är det en möjlighet, men knappast en garanti. För alla jämnåriga syskon som bor i samma stad och fikar en gång i veckan finns det de som är som min kollega, som fick en sådan överdos av sina systrar i tonåren att de inte kan umgås mer än lite, lite i taget utan att gräla. Eller som min mamma och moster, som visserligen kommer mycket väl överens, men bor i olika länder (min moster flyttade till Tyskland på sjuttiotalet) och därför inte kunde dela uppgifter när mina morföräldrar blev gamla och dog. De fick inte ens barn samtidigt, mina kusiner är nio resp. tolv år äldre än mig.  Eller som min svärmors syster, som inte är klok på något enda ställe och bor i en husvagn i New Mexico och vränger ur pengar ur deras gamla blinda mamma… (resten av familjen pratar inte så mycket om henne, av förklarliga själ.) Syskon är bara personer som råkar ha samma föräldrar, de har inte någon automatisk samarbetsfunktion.

Hepp.

Jag har typ tre nästan klara utkast liggande. Ändå sitter jag och huvudgnäller för att jag inte har något att läsa utan att uppdatera själv – Men det var ju inte det vi skulle prata om.

Idag ska vi prata om att jag har ny arbetsplats! Jag jobbar alltså på samma ställe, jag har samma arbetsgivare, men vi öppnade ett kontor i Seattle (sedan innan fanns det ett huvudkontror i Tacoma och ett kontor i Spokane) i förra veckan. Dels för min och de av mina kollegors som bor häruppes skull, dels för att de som säljer ändå är här uppe flera gånger i veckan och det blev långt att resa, och kanske mest för att potentiella kunder inte tar ett företag utan Seattlenärvaro på allvar…. bla bla.

Nog om detta tråkiga och till det relevanta: till dess har jag stigit upp klockan fem, åkt hemifrån halvsju och kommit hem runt klockan sju på kvällarna. Nu stiger jag upp strax efter kl. sex, åker hemifrån halvåtta och kommer hem runt sexsnåret. Som en vanlig, riktig människa! Jag  har tid att gära något annat än äta, packa frukost och somna när jag kommer hem, särkilt som jag inte behöver lägga mig så satans tidigt. Helt fantastiskt, om jag får säga det själv.

Men. Men. Förra veckan hade jag mindre tid än vanligt i allt flyttande och planernade och bakande och ja, inte bloggande. Det kanske det ska bli ordning på nurå.

Hanjaglevermed, såsom varandes både snygg och smart, har såklart en blogg han med. Mest skriver han inte helt utvecklade texter om tevespel, men ibland tycker han saker med. Den här gången om dubbla mellanslag mellan meningar, ett ämne som av någon anledning startade smågräl lite överallt i bloggosfären. Min personliga reaktion: bli arg, capslocka på twitter, hoppa upp och ner och skrika. Hans reaktion: en väldigt bra text.

Här dårå. Läs.

View Larger Map

600 miles, eller sisådär en nästan hundra mil i vardera riktningen har vi varit ute och åkt över jul. Samma julkitch som förra året, en tant med riktig hockeyfrilla i kyrkan, ett rådjurs bröstkorg liggandes skräpande på gården, svärmors ocdaktiga bortstädande av mina vattenglas (rekordt: fyra på en dag) och faan vad trött jag blir på de där människorna. Hanjaglevermeds familj.

Det finns liksom ingenting som stämmer – vi kommer till det – men till råga på vansinnet blir man inte arg hemma hos dem. Man höjer bara rösten om den man pratar med råkar befinna sig på andra sidan garaget. Känner man mig förstår man hur ohållbart det blir i längen. I riktiga livet har jag inte capslockskrikattacker varje dag, jag lovar, men jag blir lack rätt fort.  Om skärbrädehelvetet kanar runt dänger jag handen i diskbänken och svär lite. Klipper jag fel surar jag till i några sekunder. Trassel, bränn och kladd har jag inget som helst tålamod med, men å andra sidan går det över lika snabbt. Min egen ömma moder är likadan, vi har hälften av våra konversationer skrikandes – inte för att vi är jättearga, utan för att vi är lite irriterade och funkar på den volymen. Och är vi glada skrattar vi. Man skrattar inte hos Hanjaglevermeds familj. Man ler lite.

Men hanjaglevermeds mamma. Hon. Hon är lågmäld och blond och liten och otroligt enerverande med sitt Lågmälda Pratande som får allt att verka som Saker Man Har Viktiga, Allvarliga Samtal om. Hon höjer inte rösten och tittar på en ungefär som om man var ett ufo som hotat henne med kniv om man svär åt lite potatisvatten som kokat över. Så jag agerar tryckkokare, håller inne på arget och exploderar så småningom.

Nu är de egentligen trevliga människor. Men jag kommer aldrig över det faktum att de skulle föredra en tjej med hästsvans som pluggade till mellanstadielärare och rodde på universitet, kommer från väskusten, som bär bootcut jeans och läppglans och gillar friluftsliv. Som ler när hon är glad och säjer “ojdå” när något går fel (själv skulle jag föredra svärföräldrar som var veggo, levde i ett jämställt förhållande i en stor stad och inte var politiska idioter, men vafan.) Fan vad jag skulle hata den sortens brud.

Nu är vi iallafall hemma, och vi fick fina presenter och ingen grälade trots allt. Och naturen är ju fin. Eller nåt.

Svarta jeans som är ganska urtvättade och dessutom så stretchiga att de lika gärna kunde varit jeggings. Jo, jag behöver nya jeans men jag har inte råd just nu.

Blommig tunika som tyvärr är alldeles för vid och dessutom lite felsydd och ramlar bakåt när jag har den på mig, varvid jag ser otroligt gravid ut om jag har den på mig utan skärp ovanpå.

Skärp.

Beige grovstickad cardigan.

Vinröda strumpor.

Bruna booties utan klack.

Ibland fjällrävengrön jacka och svart halsduk. Om jag vart utomhus eller så.

Inget glitter. Inget lucialinne. Inget band om midjan. Saknar. Nästa år tror jag jag sätter ihop ett riktigt Luciatåg igen. Har vart sen 2002 sist.

Då får jag väl lov att peka hit då. Jag skrev den för fem år sedan, så språket är väl inte tipptopp, och detaljerna är inte helt aktuella, men i stora drag stämmer det fortfarande.

Tunt tvåtiden på eftermiddagen den sjätte December 2006 satt jag, i min mammas sovrum i Jkpg, i telefonväntan med Amerikanska ambassaden i Stockholm. Först hade jag stått i telefonkö i säkert en halvtimme, sen hade jag fått framföra mitt ärende: det hade gått rätt lång tid sen jag fick höra att mitt fall “låg på konsulns bord.” Vad hade hänt? Jag vet när det hände eftersom jag satt och klottrade i min dåvarande blogg och citerade Josh Lyman:” I’m on hold. I’m on hold. I’m in some hellish hold world of holding.”

Sen kom hon tillbaka, hon jag pratade med. Sa att ja, brevet till mig hade skickats tidigt förra veckan så jag borde ha fått det nu. Det hade jag inte. Men, sa jag, jag, vad blev beslutet? Det blev ett ja, svarade hon, och jag tackade så mycket och lade på. Senare visade sig att den lilla talonglappen som bad mig plocka upp det reckade brevet hade försvunnit i postgången, men det jag minns mest är den konstiga lättnaden. Jag tror inte jag allvarligt trott att jag någonsin skulle få komma hem igen. Efter några sekunder började jag hoppa upp och ner, blogga, ringa Hanjagnumeralevermed och skrika på mamma och planera jukllappsinköp. Men den stunden. Jag får komma hem. This here life thing kanske kan funka igen nu, efter över ett års avbrott. Det var fint.