Det bara råkar vara lite December just nu, och, ja allt annat med. Bak och städ och nytt på jobbet och handla och knyppla och ikväll tänker jag kolla på Inception hela kvällen. Men uppdateringar kommer.

Det var en gång en kurs i Engelska A för esteterna på en gymnasieskola i södra Sverige hösten 1999. Lärar-Björn hade kanske slut på saker att göra, eller det kanske var fredagseftermiddag, jag minns inte riktigt. Kanske ville han bara få igång like diskussion. I vilket fall hade eleverna -vi – fått i uppgift att istället för att översätta texter eller göra övningar diskutera böcker vi gillade i mindre grupper. Det gick nog lite trögt i början, men jag och en person som inte heter Fröken A på riktigt men har ett ovanligt namn och är högstadielärare numera och därmed har skyddad bloggidentitet kom fram till att vi gillade ganska lika böcker – och vi var de enda i klassen som läste fantasy överhuvudtaget. Det i sig var roligt, men efter lektionen kom A fram till mig och sa att hon hade glömt en författare – hon gillade Anne Rice jättemycket med. Succen var ett faktum, vi spontankramades och jag tror att lärar-Björn kanske log lite.

Vi har inte bott på samma sida Atlanten längre, A och jag, och vi pratar inte varje dag eller ens varje vecka – ibland tar det månader mellan mejlen, så egentligen är det nog ganska konstigt att jag fortfarande tänker på henne som min bästa vän. Men det gör jag, om inte annat för att jag inte utvecklat ett likadant band med någon annan efteråt. Hanjaglevermed är såklart viktig, men det blir lite annorlunda när man knullar med någon, och även om KJ och jag är jättebra vänner och har bott tillsammans i flera omgångar står det någon slags kulturell barriär mellan oss. Så A är och förblir min bästis, snart tjugosju fyllda.

A bodde ute i ingenstans i skogen, så varje gång vi skulle umgås hemma hos henne följde jag med efter skolan och vi fick skjuts av hennes föräldrar från tågstationen. Sen satt vi i hennes rum med blåa tapeter och knappade ihop en hemsida om fantasylittertur på svenska, vi skrev fanfiction och lästa på om nyhedendom och lyssnade på Savage Garden och käkade läsgodis tills vi mådde illa. Eller så satt vi i mitt rum med träpanelsväggar och gjorde samma sak, minus hemsidan då mitt rum saknade färgglad iMac. Vi lurade på wicca och läste Cunningham och Starhawk och till och med Farrar, utformade ritualer och satte av brandlarmet med rökelse. Vi redde ut kärlekar och olycklig och lycklig art. Vi läste om trollkarlar och drakar och alla dessa av ödet utvalda unga män. Jag hade inte haft en riktig nördkompis innan, någon som kunde introducera mig till Monty Python and the Holy Grail och skämta om att någon hade sett ut som Jabba the Hutt eller sy medeltidskläder med. Vi åkte till medeltidsveckan på Gotland och blev regnade på två gånger. När jag nervöst berättade för henne att jag trodde att jag förmodligen var bisexuell svarade hon lakoniskt att det skulle jag väl märka säker så småningom.

A är lite som en bit granit inlindad i bomull. Hon är snäll och vänlig  och häver, olikt mig, inte ur sig elakheter i tid och otid. Men hon går inte av för hackor heller, hon är bra på att vara tyst och envis snarare än hetsk. Numera har hon mer skinn på näsan, men då vi var tonåringar var hon en av de få som kunde lugna ner mig när jag var arg eller panisk just för att hon inte blev någon känslospegel. De få gångerna jag blivit arg på henne har det varit på grund av något utslängt påstående som hon inte menade något illa med. A är musikalisk och jag är det inte, och på gymnasiekvällarna satt vi och gjorde listor på hur vi var lika och olika. Vi kom fram till att våra olikheter var komplementära, som att hon gillade underdel på frallorna och jag gillade överdelen. Eller om det var tvärtom.

Ungefär samtidigt som vi blev kompisar blev A tillsammans med Rickard. Jag bodde i deras fina Malmölägenhet två veckor innan jag hittade boende i Lund. Jag lockade hennes hår innan deras bröllopsfest och spillde champagne på hennes golv och var melankolisk för att hon inte kunde vara på mitt bröllop fast jag egentligen inte brydde mig. Nu bor de i Småland igen och har en nästan halvårsgammal son som jag inte träffat. Det känns surt; trots att jag inte vill ha barn själv hade jag alltid tänkt mig att liksom ha den delen lite genom henne. Bära bäbis och komma över med middag, eller sitta barnvakt så A och Rickard kan gå ut och käka middag, vara den konstiga låstasmostern. Så blev det ju inte.  Om hon var här nu skulle jag laga en massa glutenfri mat åt henne och pussa lite på hennes bäbis, och sen skulle vi spela Trivial Pursuit och diskutera samhällets växande brist på solidaritet. Men jag är glad med mitt och A är glad med sitt och jag måste väl helt enkelt bli lite jävla bra på att skriva oftare.

Möjliga definitioner på första kärlek:

a) den första man upplevde romantiska känslor gentemot

b) den första man upplevde mer stabila romantiska känslor gentemot, mer än en månad eller efter att man slutat dagis, typ

c) den första man upplevde romantiska känslor som faktiskt, med tanke på ålder och livssituation, kunde blivit någe om de bara gillar en tillbaka

d) det första riktiga förhållandet

A) Jag var sex år gammal. Han hette Alexander och gick på samma dagis/sexårs som jag. När vi började ettan valde jag stolplats jämte honom, vilket gav mig den platsen jag satt på i ett helt år (vi gick i samma skola i nio år, men känslorna svalnade typ en vecka in i ettan.)

B) Jag var tolv, han hette Joel och hade jättesnyggt hår och fräknar. Femton år senare: jag är fortfarande svag för snyggt hår och fräknar. Jag var kär i honom i nästan ett helt år och var dödlig fiende med en tjej han var kompis med. Sen klippte han håret. Vi har gemensamma facebookvänner, han är inte lika snygg längre.

C) Jag gick i ettan i gymnasiet. Han var hårdrockare och liksom Joel ovan frireligiös. Det blir så i Jkpg. Han var naturligtvis totalt ointresserad av mig annat än på vänfronten, men jag hade ärligt talat rätt kul på alla musikevents i alla fall. Jag fick ny vänner och bar skinnrock. Som de esteter vi var kramades alla alltid och jag minns fortfarande hur hans ljusblå stickade tröja (jag var dödlig fiende med en tjejkompis till honom utan att hon visste det. Sen blev jag kär i henne i typ tre veckor.)

D) Jag var hela arton och en kompis hånglade upp mig. Sen följde sju månaders emotionell kaos som mest berodde på att vi inte alls borde ha varit ihop. Jag hade bara smådejtat innan, inte inkluderat ett konstigt onlineförhållande med en kille i Atlanta. Hon gjorde slut med en kille hon mest varit ihop med för att hon gillade hans DVD-samling. Hon ogillade PDA och ville inte komma ut till sin mamma, jag fick in i bulldozerkärmode med en gång och allt var mycket ångestfyllt och jobbigt och fortsatte mest för att jag skulle till USA i september och dess skulle det fan hålla. Jag grät och kunde inte äta. Hon ljög om att hon skulle på semester och mina vänner sprang på henne på stan. Hon var ganska mycket som en femtonårig kille, jag var rätt mycket som den artonåriga tjej jag var. Hon var adopted från indien och hade tandställning och jeansjacka. Jag hajar till när parfymer luktar lite som hennes ibland.

Nu är det inte höst längre, har jag bestämt. Bestämmandet grundar sig på två saker: 1) det är Thanksgiving på torsdag och 2) vi har tillbringat de senaste två dagarna i s.k. snökaos. Det har iofs bara snöat några centimeter och ligger bara några grader under minus, men det blåste upp till 22 sekundmeter igår, i en stad utan dubbdäck, med någon miljon innevånare och lika många tillresta dagligen, byggd på kullar och utrustad med tjugotvå plogar totalt.. Det blir intressant. Och klaga inte på Seattle, fan, jag sticker ut ögonen ur dig och skriker trumhinnorna av dig, jag hatar alla som klagar på att vi inte har beredskap. Ja, Jönköping/Denver/Vladivostok klarar samma väder bättre. Jkpg har det här vädret fyra månader om året. Jag har bott hår i åtta år, det är tredje gången det snöat så mycket att det fastnat vid marken. Totalt. Inte tredje vintern, tredje gången.

Men. Men. Nu är det inte höst mer, nu är det vinter och katastrofer är fortfarande möjliga, om än inte lika garanterade. Har det inträffat någon i år? Inget stort personligt. Men protonazister i riksdagen och fyra till år av utförsäkrarligan i regeringen i Sverige och en tappad senat och en massa jävla konservativa teapartiers överallt och en jävla låtsaspresident som vägrar fixa DADT räcker väl. Fan vad jag är trött på högermänniskor, och inte blir det bättre av att t.o.m väntermänniskorna är högermänniskor här. Jag har slutar vara tålmodig och låtsas acceptera, jag bara skriker och hatar. Bry dig inte om andra människor då, dromedarjävel, fortsätt dyrka er jävla militärmaskin, men förvänta dig ingen jävla medkänsla.

Puh. Nu blev jag arg igen. Vad jag ville säga var: I’m back. Lite oftare nu. De närmaste dagarna ska jag blogga mer regelbundet, enligt den stora listan som så många andra bloggar, visad nedan:

Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Jag har en massa nyheter men kommer ingenstans. Det är höst nu, det händer alltid hemska saker på hösten, den här gången försöker jag inte vara positiv, jag håller andan och kan kanske kan andas ut den första december (förra hösten blev hanjaglevermed av med sitt jobb och jag drabbades av kronisk sjukdom. Jag gissas på “koma efter påkörd av buss” alternativt “halsen avskuren av attackvåldtäktsman” i år.) Det blir vara värre av att hoppas. Allvarligt, det det vara första december nu så jag kan slippa få magsår av oroet?

MEN VAD FAN JAG HAR INTE ENS SETT AVSNITTET AV UPPDRAG GRANSKNING ÄN OCH JAG ÄR REDAN ARG.

VAD I HELVETE DN, KOGNITIV FUCKING JÄVLA BETEENDETERAPI? INGEN  JÄVEL ORDINERAR VÄL BETEENDETERAPI FÖR URINVÄGSINFLAMMATION ELLER CANCER?

DÖ DÖ DÖ DÖ DÖ.

Okej. Jag har inte haft riktig, kronisk vestibulit. Min gick över efter två, tre år. Men INTE FAN TÄNKTE JAG BORT DEN.
Detta funkade för mig:
- SLUTA MED P-PILLER. NUUU!  Ta ut hormoninplantat. Okej. Bra. Nu kommer det bara ta några månader innan allt går ur kroppen.
- Inte göra något som gör ont. Inget sex, ingen cykel, inga jeans, sitta på kanten på stolen… Försök inte ens. Du bara skadar slemhinnorna mer.
- Olja före och efter dusch, efter toabesök om det behövs (barnolja utan tillsatser funkar, men vadsomhelst som är milt.)
- Använd någon form av receptfri östrogensalva avsedd för kvinnor i klimakteriet (det var progesteronet i ppillerna som pajade min kropp).
- Undvik klorbad.

Typ så. Men alla jag pratat med har blivit lika arga som jag när man pratar om PSYKISKA JÄVLA ORSAKER. Slemhinnorna har pajat, eller nervsluten funkar inte som de ska, MEN DET ÄR INGEN JÄVLA INBILLNING. Gå och dö nu, idioter.

Stulit av Försök att inte se så snygg ut

DAGENS VILL HA: Pengar på mitt busskort. Jag ladda dit dem för trettio timmar sedan och de finns inte.
DAGENS KLÄDSEL: Svartvitrandig maxiklänning, svart cardigan
DAGENS SMINK: grund, svart sotig eyeliner, yttepytte rouge
DAGENS FRISYR: dåligt lockig. Tiden tog slut när jag hade tjugi procent kvar i morse = hafs
DAGENS HÄNDELSE: Installerar Photoshop cs5 på jobbet
DAGENS LÅT: River’s Dance, Fireflysoundtracket
DAGENS PLANER: Plantera basilika, kolla Jeopardy, maila frilanskund, kanske disajna lite
DAGENS SAKNAD: iskaffe? Nä. Jag saknar inte så mycket. Helhälsa då.
DAGENS DUMMASTE: Det jävla busskortet. Max 24h sa de. 36 nu.
DAGENS SJUKA: Urinblåsan då som vanligt.
DAGENS DROG: salted caramels tror jag. Eller bara twitter som vanligt.
DAGENS ROLIGASTE: Hanjaglevermeds mejlbeskrivning om hur Nelly ramlade av sängen för att hon inte släppte sin tygkorv.
DAGENS FAVORIT: nya klänningen
DAGENS KÖP: inget alls. Men jag har planerat ett bokköp.
DAGENS HUMÖR: Väldigt bra. Hittils.
DAGENS ORD: html5. #orcacard

Nu har jag alltså varit på le semester i Sverige. Jag lyckades att hinna med nästan allt, förutom att träffa Emelie och Daniel, ena Stockholmsdagen, och umgås så mycket vi faktiskt ville med Fru A och Rickard (det blev två kvällar, men iallafall.)

Annars gick utresan bra. Problemet var ju att SAS inte har direktflyg Seattle-Köpenhamn längre (helvetes jävla skit), så vi fick flyga över Dulles i DC. Sju timmar extra, ny flygplats, ett extra byte… panikgodis för mig! Jag har alltså inte några problem med att flyga, jag har problem med att resa, med att hinna alla dessa deadlines där ingen bryr sig om man missar ett plan, saker försvinner, taxibilar är försenade, man får inga pengar tillbaka, och går minsta lilla sak fel går allt allt ALLT fel och man kan inte görs något åt det för flygbolag och flygplatser har regler mot allt och det kostar så fucking jävla mycket pengar.. Lägg till det då ett EXTRA steg, en flygplats jag inte hittar på. Det är ett under att jag inte panikgrät under hela resan dit (bara lite i början, när taxin var fem minuter sen. JAG SA JU ATT MAN INTE SKA LITA PÅ ANDRA MÄNNISKOR.)
Hemresan var sju resor värre – fucking United lät inte vare sig Skyways (Jkpg) eller SAS (Köpenhamn) checka in oss på Dulles-Seatac-flyget, vilket innebär att vi hade totalt fyrtio minuter att ta oss från planet, genom emigrationskontroll och bagagetull till någonstans där det fanns en Unitedrepresantant med en dator, innan sista incheckningstiden. Eh, kommer inte hända (särskilt som Dulles hade långsamma jävla bussar mellan terminalbyggnaderna). Jag är van vid att bara immigratonskön tar en timme. Vi hade tänkt dela på oss, så att Hanjaglevermed kunde kuta som en jävla gnu genom flygplatsen och kanskekanske hinna och iallafall kunna hämta vårt bagage så det inte försvann. Men det gick, på grund av en massa grejer; a) vi landade en halvtimme före schema, b) Dulles delar på immigration/tull för inresande och vidareresande, så det var grymt färre folk, c) jag fick så i den snabba kön för medborgare och folk med uppehållstillstånd och d) det fanns en United-representant i bageagetullhallen. Men shit. Vilket jävla spel. Jag panikgrät i princip i tolv timmar.

MEN SJÄLVA SEMESTER DÅ? Jorå. Den var mindre platsbaserad och mer person- och matbaserad. Iallafall. Vi bodde hos mamma i Jkpg, och planen var att bara småhandla lite (saker och kläder som var onödiga att packa) första dagarna, och sen använda semesterkassan i Stockholm måndag-tisdag. Fast tji på det; jag letade som en TOK, och trots att jag hade sex-sju butikskedjor att leta runt i (mot två i USA) hittade jag nästan ingenting att ha på mig först. Vilket inte var bra alls, eftersom jag bara hade två ombyten med mig. Annars var de första dagarna mest präglade av mindervärdeskomplex, då den svenska utseendestandarden ligger rätt mycket högre än den svenska. Tweet:

onomatopoetry: you know, at least American teenagers wear poorly composed, ugly makeup #hereIfeelinferior

Ja, det var ju det. Eftersom det finns större tillgång till snygga, rimligt moderiktiga kläder har ALLA dem, och även om jag ligger i framkant med amerikanska mått, såg jag otroligt småstadssvennebrud ut. Fast en grej var faktiskt värre i Sverige: alla dessa ungar som fått för sig att leggins är byxor. Leggings är inte byxor. Ta på er byxor om ni inte har klänning eller tunika. Bara leggings och tröja är inte okej. Okej? Iallafall fick jag tag på ett par jeans och en klänning och en tunika, och sen frös jag ihjäl för fuck vad kallt det var.

Mat. Eller, mat och mat. Mat och godis. Lösgodis åt jag, och maltesers och dajmchoklad och oköttbullar med snabbmakaroner och mammas potatismos och spagetti och sås enligt mammas recept (medan maken och mamman åt köttbullar och potatis och sås, falukorv och sen köttfärssås till sin spaghetti. Icahandlarnas veggopizza en dag, och utepizza (jag: africana med kebabsås iställer för tomat, maken kebabpizza) en annan. Falafel i Kalmar; dyr och inte jättegod jämfört med Lundafalafel, men till Lund kom vi inte. Typ arton chokladbollar. Så många ostmackor. I love ostfralla. Om nom ostfralla. Nu saknar jag dem, men att bara lika goda frallor = omöjligt.

Och så människor då; gravida Fru A och Rickard och rooiboste som jag kunde dricka, vi kollade på Äppelkriget och maken hängde med, sista kvällen spelade vi Trivial Pursuit på ettochetthalvt språk och det var så roligt att jag önskar att vi kommit på det tidigare, vi diskuterade sjukvård och familjepolitik i ganska högt tempo och volym (där hängde maken inte med) (fru A är som första människa jag talat med helt nöjd med sin gravidvård hittils.)
På söndagen åkte vi till Kalmar och Elise, lärde oss att sydöstra Sverige är kommunikationens u-land (varken riktig motorväg eller bra tågförbindelser fanns. Resan kunde tagit två timmar med tog fyra) och att kaffe helt enkelt inte funkar i Sverige jämfört med Seattle även om cafeet var världens mysigaste och Elise var jättetrevlig och så kollade vi på slottet och grejer. Sen åkte vi hem.

På måndagen skulle vi åkt till Stockholm, men pga strul, först med Molnet, och sen med min bank, hade vi inte kunnat boka biljetter eller hotell i förväg så det blev endagarsresa på tisdagen istället. Hanjaglevermed var dunderförkyld och vi letade efter kaffe till honom – ett generellt råd om du befinner dig i Jönköping är att undvika Waynes Coffee och Bernhards City – i båda fallen verkar utbildade baristas saknas, och Hanjaglevermed (som f.ö. har helt hyfsad baristaträning) kunde inte ens dricka sin spro, så besk var den (jag har fortfarande kaffeförbud, ytterst tyvärr).
Men! Men. I Stockholm hade vi en lista på okej ställen, och även om vi aldrig kom till ställena Micke rekommenderade över lunch hittade vi ett helt okej ställe vid götgatsbacken. Annars intressantast med dagen i Stockholm: Hjlms reaktion på Götgatan Stories-skylten (re: Fringe), nämnda lunchen med Micke, det faktum att jag inte köpte en enda grej trots lång lång lista på affärer där jag var i alla utom Acne medan Hjlm handlade jeans, och att vi åkte hem tidigare för att vi var utmattade. Och så kladdkaka då.

Det var väl typ det. Sen gjorde vi inte mycket mer än bara var, drev omkring, parkerade maken på kafeer, orsakade språkförvirring, var irriterade på kassörer som inte kunde sköta sina egna kortmaskiner (Cervera!) och underlät att besöka museer. Och det var ju också roligt.

I sammanfattning: roligast var TP med A&R, och chokladbollar. Vi kanske kommer tillbaks i jul.
(Jag ljög förresten när jag sa att jag inte har några problem med att flyga. Jag har inga mentala problem med att flyga. Rent fysiskt gör det skitont. När alla andra har “lite lock” har jag så ont i öronen att jag tror trumhinnan ska spricka. Maken var mycket oroad när jag satt och skakade och grät – vi har inte rest ordentligt tillsammans innan. Har någon annan samma problem eller vet vad det beror på? Specialöronpropparna gör nada. Men annars gillar jag själva flygprocessen.)

Nu är det alltså bestämt. Den tjugonionde april till den sjunde maj är kommer jag och hanjaglevermed befinna oss i Sverige – mest i Jönköping där min mamma, Rickard och fru A samt en del andra bor, men även någon dag i Stockholm. Förutom att trycka i mig lösgodis, mammas potatismos, mackmakeri och pizza med kebabsås tänker jag visa hanjaglevermed viktiga platser från min uppväxt och Den Vackra Småländska Naturen, hjälpa fru A lyfta tunga saker, samt shoppa obscent mycket kläder (har därmed handlingsförbud nu.) Men jag har en del frågor.

:: Någon jag inte redan planerat att träffa som har lust att ta en fika? Jkpg eller Stockholm som sagt (Emelie och Elise: jag hör av mig.)

:: Jag vet ungefär vad jag tänker handla i Sthlm, men innan dess blir det mer budgetliknande grejer i Jkpg. Var handlar man nuförtiden i en mellanstad, förutom H&M, om man vill undvika att de ut som man precis kom från modeu-landet USA? Jag tror det blir jeans till Hjlm, det känns inte som om han kommer att lägga ut jättemycket pengar.

:: Antar vi att de lyckats bota mina urinblåseproblem vid det laget (och det måste jag tro om jag vill överleva) kommer vi förmodligen gå ut och ta en öl vid något tillfälle. Men jag dricker inte öl. Vad beställer jag i en svensk bar 2010 för att det inte ska märkas att jag varit därifrån sen 2002?

:: Någon som har akutbehov av ngt som bara finns i USA?

När jag växte upp hatade jag söndagar. Det var inte det att jag ogillade måndagmorgonen, med undantag av högstadiet har jag glatt travat till skolan, det var söndagen jag avskydde. Jag kunde inte sova, sen fick jag ångest för att jag inte kunde sova och kunde inte sova… söndagen var speciell; andra radioprogram, andra korsord (min mamma är stor korsordsfantast) och söndagmiddag. Enligt min mammas logik skulle det vara lite finare på söndagarna, eftersom vi åt middag tillsammans så sällan (hos oss var middagen tidig, runt tresnåret, så mamma åt på sitt jobbs restaurang, pappa åt hemma och jag utfodrades hos vår granne som extraknäckte som dagmamma/fritids.) Just det resonerande fastnade jag aldrig för, vi åt ju tillsammans på lördagarna också, men då var det vanliga porslinet och god mat: köttbullar, pannkakor, panerad rödspätta, potatisbullar med prinskorv,  eller exotisk kassler. Men på söndagarna dukades finporslinet fram, och de fina besticken och rödvinsglasen, och så var det revbenspjäll eller någon form av ugnsstekt kött, oftast serverat med potatis och sås. Till denna dag äter jag inte kokt potatis och sås.

Men när bordet var avdukat och mamma lyssnade på klassisk musik och löste söndagsbilagornas korsord kunde hon få för sig att be pappa gå och köpa lite fikabröd. Det skulle alltså drickas eftermiddagskaffe, och jag tror att mamma hoppades att han för en gångs skull skulle gå till det lokala konditoriet; det fanns ett enda. Icke. Pappa gick till konsum, och beroende på vad konsum hade blev det kanske mazariner eller pistagelängd i påse. Eller dammsugare. Jag visste det inte då, men min brist på entusiasm inför sötsaker när jag var liten grundades främst i att vi aldrig köpte något gott. Jag gillar inte mazariner,  mandelsmak, pistage, vispgrädde eller smörkräm. Jag gillar god choklad, kanel, vaniljsmak och citrusgrejer. Men det visste jag inte då. Då visste jag bara att jag hade lite tur om det iallfall blev dammsugare och inte mazariner, mer tur om det blev vaniljsockerbullar, ändå mera tur om mamma varit och köpt riktiga bakverk från kondiset, men mest tur om jag fick springa över till grannen, som hade kanelbullar och mariekex till fikat. Asgoda, hembakade kanelbullar, serverade med ett glas blandsaft, och ibland fick man ta en till.

Men dammsugarna då. De fick stå för själva söndagskänslan, tillsammans med den äckliga maten, den klassiska musiken, söndagsbilagorna, de nedrullade persiennerna och Söndagsöppet på teve. Lite hopplöshet, lite vemod, lite ångest. Och just därför är det väldigt konstigt att jag, när jag hittade receptet i DN, satsade så mycket tid och energi på att färga marsipan, baka och smula sockerkaka, och blanda ihop eländet. Det här, sa jag till Hanjaglevermed, gillade jag inte när jag var liten. Smaka nu!