Det blir ingen bokblogg idag heller, ety jag är lat upptagen med att gråta fangirltårar av blod.

Nu är jag alltså i fel land igen. Flickrum, rosa överkast och tårar i dagboken, anyone?

Dollarn går uuuupp. Jag väntar med att skicka pengar till mig själv för att betala CSN till nästa vecka, hoppas den går upp mer, då kanske det blir Sverigesemester i vår.

In more sad news det har gått två hela år nu. I måndags. SNYFT. Emotårar och tonårsdikter borde det bli. Mjuka kuddar och drama i flickrum, men jag inte haft ett flickrum sen jag var nitton, och rummet som var är nu gästrum åt småbarnsfamiljen som köpte huset av min mamma, så jag får svära tyst för mig själv och fortsätta att bygga en helt onödig webbsida som förklarar en självförklarande röstningblankett, ety musik är värdsliga saker och vuxna människor ska jobba osv.

Innan vi börjar ska jag kanske klargöra att jag inte missat FRA-debatten, har bara inget eget att tillägga. Samt har varit för upptagen med jobbet för att blogga.  Nå.

—

Jag tillhör den lilla skaran människor som fortfarande gillar Alanis. Faktiskt. Det vara bara för några månader sedan som jag kom mig för att lyssna på den akustistiska versionen av 1996-albumet Jagged Little Pill (den kom ut 2005) och var helt sålt. Det jag har svårast för med hennes musik är nämligen skramlet -på rätt (fel) humör ger det mig en stickande huvudvärk vare sig jag gillar texten och melodin eller ej.

Så. Flavors of Entanglement. Bra?

Nej.

Nio av elva låtar bäddas in i en kompakt skrammelmatta ("det låter himla irriterande härifrån," säger maken när jag sitter med hörlurar) som i de flesta fall känns helt omotiverat och get ett överproducerat intryck från första början. Då hjälper det inte att den småflummigt kvasi-new-age-indiska känslan från tidigare album (tänk Utopia fr. Under Rug Swept) överdrivits till ett tema; antingen reparerar sig Alanis från ett spruckit förhållande eller så leker hon världsmedborgare, och det blir vare sig privat eller allmängiltigt, bara klyschigt. In Praise of the Vulnerable Man är närmast outhärdlig, likaså Versions of Violence. Ska jag välja ett spår jag gillar får det bli Incomplete, en mer avskalad låt som faktiskt verkar leka lite med alla de mysiga fluffiga andliga ideal skivan kryddas med. "One day I will be faith-filled / I’ll be trusting and spacious, authentic and grounded and whole." 

Eller kanske inte. Suck.

Efter mycket krull kan jag äntligen lyssna på Strimmor.

Ingen bra idé. Vad sa jag om Winnerbäcklåtar och tårar?

Och jag sitter på jobbet. Fan. 

Omgomgomgzzzooooomgggg…

Men. Jag fick just ett mail från stället jag vill jobba på. Om intervju. Eeeeee.

Andra saker:

11e April – Släpp av The Ark – Prayer for the Weekend (i Sverige, men i alla fall.)
Maj/ Juni – Släpp av Katharine Kerr’s trettonde Deverry-bok, The Spirit Stone.

Allt ovan är skäl till lycka.

Riktigt inlägg snart.

Idag blir det mycket uppdatering. Först The Ark. Åååå, jag tycker om The Ark. Ohämmad glamourporr som inte tar sig själv på allvar, inte världens bästa engelska (KJ, min favvo bland amerikanska the Ark converts: “My favourite part of Disease is when he pronounces it wrong, and it sounds like he’s saying “the dizzies”. Yeah, I have the dizzies too, I’ve been twirling for hours!”)  men å vilken energi. Finns det bättre låttitlar än Absolutely no Decorum? Kärlek.

Ola säger “had vi inte vunnit had det varit fiasko“. Och det kan man hålla med om.

Men de nya låtarna finns inte på iTunes. Så kan jag (moraliskt) rättfärdiga olaglig nedladdling tills nästa album kommer? Hmm?

Jag vet att jag förlorar cred (heh! Som om jag hade någon till att börja med. Å andra sidan bryr jag mig inte särskilt mycket; det enda jag gillar med indiekids är deras byxor) på det här, men jag kanske borde förklara det här med “Tätortstimotej”. Googlar du det kommer du med största säkerhet inta hitta hit; resten av sökresultaten går till texten till Lars Winnerbäcks låt Söndermarken:

För nånstans under lagren
av tätortstimotej
bredde stora världen ut sig
utan farthinder och Konsumkort
och nypon

Jag gillar ordet, speciellt eftersom det inte går att översätta (jag har försökt) och så rakt kommunicerar en känsla, trots att Winnerbäck mer eller mindre är den enda jag vet som använt det (igen, google.) Och Söndermarken är en av mina favoritsånger någonsin just för att den gör sådana krumbukter hela tiden. Tro för den skull inte att Winnerbäck är det enda lyssnar på, det är bara det att han är den enda av mina lyssningsval som är på svenska. Bara den sista veckan lyssnade jag t.ex. på Suzanne Vega 139 gånger. Jag kan bevisa det.

Konsert, 4e augusti 2006, Huskvarna Folkets Park

Vulgär betyder från början vanlig, folklig, tillhörande pöbeln, låg. Någonting vanligt folk höll på med, och därmed dåligt. Man kan inte förneka att Lars Winnerbäck är åtminstone någon form av folklig, inte när han drar tusentals människor per konsert under en tjugoen konserter lång sommarturné, inte när alla de senaste låtarna hamnat på både trackslistan och svensktoppen, och när hans live-DVD legat på försäljningslistan i flera år. Men Winnerbäck är inte den vanliga sortens folklig; han spexar inte på Skansen eller i kändistidningar, han ger inte intervjuer om sitt privatliv (överhuvudtaget pratar han inte mycket med journalister), och han är aldrig, aldrig vulgär. Jönköpings Posten kallade Winnerbäcks konsert igår “väldigt svensk”, och det var den kanske. Mycket av Winnerbäcks framgång (som inte består av radiohits, vad ni än trodde) står att finna i en samling mycket trogna fans, och de hade inte varit trogna om de inte fått något tillbaka. Han skriver så att det känns. Inte tomma ord om hjärta och smärta eller att dansa hela natten, även om det inte är obefintliga teman, utan ärligt, kännt. Winnerbäck är en briljant textförfattare som beskriver saker precis som de är utan storslagna gester och utan att spela på folks mer idiotiska sidor. Tomhet trots eller utan ett förhållande, småstadens instängdhet eller storstadens hets, förälskelsens kittlande, shit, det tog slut igen, hur orkar man? Folklig behöver inte betyda vulgär om man inte utgår från att folk är dumma i huvudet.

Nå. En konsert måste vara i alla fall lite publikfriande, men det har Winnerbäck inte heller några problem med. Efter tio år har han en hel massa låtar att välja emellan, och publiken kan varenda en. Framförandet var tight, både av Lasse och av Hovet, låtvalen kanske lite väl tralliga, med värdet låg någon annanstans: herr Winnerbäck består till 100 % av scenkarisma. Han spelar, sjunger, ler, och publiken jublar och älskar honom, det blev två extranummer (turnéstandarden hittills, jo jag vet) plus ett till. Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt än att det finns en kännbar värme mellan artisten och hans publik. Det hade kunnat regna, det hade inte spelat någon roll. Jag hade stått still i två timmar när konserten började, det stod ett gäng störiga halvberusade nittonåriga killar bakom mig, men det var okej när Lasse kom in på scen. Det fixade sig. Jag tror det kallas eufori.

När är nästa konsert?

(men jag måste i ärlighetens namn undra varför låtlistan inte lagts lite mer praktiskt, så att han sluppit byta gitarr mellan varje låt.)