Den.

Allra finast i kategorin adventspsalmer är Gläns över sjö och strand (jamen TJATA, jag VET att den egentligen heter Betlehems stjärna, men internet hittar mycket mindre på det), men det är svårt att hitta en bra version, speciellt på youtube. Det ska vara kör med både kvinnor och män, helst mot piano, det ska vara välsjunget, och åtminstone de tre första verserna ska vara med. Jag har en i datorn hemma med en manskör och orgel och två verser. Det får duga. Fast helst hade jag sjungit själv. Så fint att sjunga julsånger i kör, fast jag inte kan.

I kategorin popjul vinner David Bowie och Bing Crosbys (är han förresten på allvar döpt efter ett körsbär?) version av Little Drummer Boy med hästlängder. Jag tror inte jag hade hört den alls innan jag fick en Absolute Christmas-skiva i födelsedagspresent i tidiga tonåren, men iallafall. Det finns tydligen folk som tycker den är den värsta julsången någonsin, jag har lite lust att slå dem. Jag tror de lyssnas på Carola.

En alldeles egen och ganska ny kategori som jag fullkomligt älsar skiten ur: vulgosymfonirocksjulmusik! Älskar Transsiberian Orchestra i största allmänhet, men Sarajevo 24/12 gör mig helt omotiverat och distanslöst glad. Den är en mix av en ukrainsk julmelodi som är känd på engelska som Carol of the Bells och God Rest Ye Merry Gentlemen. Med elgitarrer och, tja allt annat (den har en rätt fin backstory med, om en man som envisades med att spela julsånger på sin fiol medan kriget på Balkan rasade), och i videon är det kattungar. Kattungar!

Christmas Eve/Sarajevo 24/12, den riktiga videon
eller en med ett hus (riktiga är inte embeddable)

Sen då? Engelskspråkiga julsånger är så tralliga, så la la la. Egentligen föredrar jag de svenska melankoliska sångerna kategoriskt, men lite trall kan man ju stå ut med. Mest gillar jag nog den version of Gloria in Excelsis Deo som börjar “Angels we have heard on high…”, men jag hittar ingen bra version på youtube.

Öht handlar englelskspråkiga texter oftare om Jesus och svenska texter oftare om att det är mörkt ute. Gott mos. Nu ska jag lyssna på Triakels version av Julvisa från Finnmarken, men den finns inte online alls.

Eller, ja, det gör jag egentligen inte alls. Eller, jo, det gör jag. Delvis. En komplicerad sak med att bo utomlands är att man börjar misshandla sitt namn på samma sätt som lokalbefolkningen. Så jag heter Anna. Vi säger det. Vi försöker inte uttala mitt efternamn, det blir bäst så.

Jag bor i Seattle. Jag är arg nästan jämt, delvis beroende på att jag är en sån lättirriterad surfitta, delvis pga att världen och människorna är så jävla dumma i huvudet. Sen övergår jag i squeeglad – jag har i princip inga mellanlägen. Squeeglad, ångestfylld, irro, arg, jättearg.

Jag har hipsterglasögon och rakt mörkt hår som ska bli rött om Heather ringer mig någon gång. Jag är före detta gothhippie som gick estet-teater och blev filosofistudent och blev webbutvecklare. Jag vet inte vad jag blir härnäst – jag är för folkilsk för bibliotikarieskrået. När jag blir gammal ska jag bli kulturtant, om jag bara lär mig att stå ut med konstmuseer. Jag har svårt för konstmuseer. Rymde från en klassutflykt till Tate Modern. Men försöker hela tiden, för kulturtantsambitioner har jag.

Jag är gift. Jag gillar det inte. Hanjaglevermed är toppen, men äktenskapsinstutitionen är en kvarleva från ett för länge sedan utdaterat system (jag har skrivit mycket om det) och vi gifte oss enbart för att immigrationsmyndigheterna krävde det. Jag avundas människor som får lov att vara vara sambor.

Jag är väldigt egocentiskt, ångestfylld, entusiastisk, lat, lättrörd av rätt saker, lite för tjock just nu pga sjukdom, har trettiosju i skor, pretto, lite för bekräftelsesökande, lite för beroende, har kort tålamod men är också kortvarigt arg. När jag håller konflikter vid liv i mer än några veckor är det oftare av princip än av känsla.

Jag blir uttråkad av historier om Mänskliga Relationer. The Human Condition tråkar ut mig. Jag gillar historier om ideer, och i brist på ideer, explosioner. Helst båda.

Ingen varnade mig att teorierna och teoretikerna jag läste på kandidatnivå i USA skulle anser så irrelevanta och ovärdiga i Lund. Jag hatade Lund lite, sen träffade jag en kursare på etnologen som kunde upplysa mig om att många, många andra också hatade filosofen i Lund. Sen flyttade jag hem.

Jag tror inte på att skilja på konstnär och verk. Jag tror det finns bra och dålig kultur. Jag tror inte på singulariteten. Jag tror inte på någon variant av gud, men ibland tror jag att universum är ute efter mig,  och jag tror inte på massa jävla tjafs om positivt tänkande. När jag var barn utvecklade jag en förmåga att skylla ifrån mig. Då var den mest i vägen , som vuxen är jag övertygad om att det hjälpt mig slippa att från både ätstörningar och internalised bifobi. Det är faktiskt samhället, inte mig, det är fel på.

Jag är bisexuell, även om det numera är ganska irrelevant i mitt liv då jag lever i en monorelation med en man. Jag är mono men mot mononormativitet – hur andra människors relationer ska se ut ska enbart de, inte jag, få bestämma. Folk fungerar olika. Deal with it. Jag märkte att jag var bi när jag sexton år gammal blev småkär i Seven of Nine.

Annars är jag inte alls attraherad av blonda tjejer.

Jag är nörd. Det har jag haft klart för mig sedan jag var i början av tonåren. Det enda område jag inte nördar loss på är spel. Eller, jag spelade lite onlinerollspel ett tag för många år sedan, men fan. Nej. Och jag gillar inte BSG. Men annars, typ allt. Lite serialt, det där, är just nu insnöad på Doctor Who. Det varierar, som sagt.

Jag har ganska kass musiksmak. Definerad, men dålig. Saker riktiga musiknördar och kritiker fnyser åt. Folk-och visinspirerad pop. Största skämsartisten är förmodligen Winnerbäck (tänk, jag gillade faktiskt honom innan han blev skämsvärdig) eller, jo, det finns musikaler i min ipod med, men jag försöker aktivt sluta. Det minst skämsiga är nog Regina Spektor. Eller kanske Sargasso Trio.

Jag är inte subtil. Alls. Tyvärr. Jag vill så gärna vara subtil och ha bra smak. Men det är min lättja igen. Jag skulle vara världsdiktator utan min lättja.

Men skiva nurå.

Oj.

Vad bra den var. Jag visste inte innan att jag hade så låga förväntningar – kanske för att jag minns att jag blev besviken på Daugava, eller kanske för att singeln Jag får ingen ordning var ett så gigantiskt antiklimax (bra text, men åttiotalssynt är Inte Min Grej Alls.) I vilket fall blev jag litet överraskad över hur mycket jag tyckte om hela skivan rent spontant och på första genomlyssningen. Just nu är mina personliga favoriter Järnvägsspår (jag har sett folk dra paralleller till Kent, och eftersom jag inte gillar Kent öht och föll pladask för det här spåret blir jag lite fundersam, men okej) och Du som reser mig, men andra spår växer redan; jag lyssnade på Berätta hur du gör, den kände jag inte något alls för i gårkväll*,  på bussen i morse när tårarna började rinna** .

Tankte 1: Det är fortfarande syntinpirerat. Det kan jag leva med, jag gillar det faktiskt bättre än folkmusiken på Daugava, det finns en hel del ögonblick (ögonblick, mind you. Inte hela ideer) som i  min mening snarare minner tillbaka mer till Singel. Fast i flera låtar hade jag velar dra ner slagverken en aning, speciellt i Fribiljett till himlen. Och Jag får ingen ordning är fortfarande jobbig. Det är klart att artister får göra vad dom vill och experimentera precis enligt eget huvud, men ni kan inte tvinga mig att tycka om allt.

Tanke 2: Lasse blir personligare hela tiden, vilket drar ner precis-samma-känsla-poängen, men det bryr jag mig allvarligt talat inte om. Det är fint. Jag har favoritstycken av texter redan, saker som jag försäjer förklara för Hanjaglevermed men som inte går att översätta.

Tanke 3: Vid åtminstone de första genomlyssningarna blir det liiite enformigt i längden, rent formmässigt. Vi får se. Lever texterna tillräckligt starka i mitt huvud brukar jag sluta märka sånt efter  ett tag.

Tankte 4: Lökiga titlar för så bra låtar. Eller, snarare, en del lökiga titlar (Du som reser mig. Allvarligt?). Skivans namn är ju fenomenalt (mina regler:ju längre desto bättre), men samtidig lyssnar jag på låtarna och kan inte tänka mig hur de skulle kunna heta något annat. Jaja. Nu väntar jag otåligt på att hela boxen ska komma hem till mig via min snälla ömma moder.

I stora drag: överraskande tokbra.

Såhär är det nämligen: det finns musik man moshar till. Jag kan utan att tänka efter komma på tjogtals med band; allt inom metallgenren. Lite annars hårdrock. Mycket hiphop. Inte Franz Ferdinand. Till Franz Ferdinand beter man sig sansat annat än att man hoppar jämfota jävlig mycket, för kan Alex så kan vi, right?

Och ändå: min erfarenhet av metallkonserter (ety sådana var jag förjust i in min gröna ungdom): folk är snälla. Nitar är inte tillåtna under konserter, folk ber om ursäkt om de beter sig illa och om det finns moshpit är det lätt att hålla sig borta. Man går på konserter primärt för musikens skull. En gång när jag sett Opeth och var helt utmattad och lite borta köpte en främmande människa en vattenflaska till mig utan att jag bett om det (jag var nitton.) Folk dricker rimligt tills efter spelningen.

Min erfarenhet av Franz idag: blev inknuffad i moshpiten helt utan kontroll (från sidan), fälld, förlorade en sko, någon trampade mig på handen, någon sparkade KJ i huvudet, alla rökte gräs i sådana mängder att jag åkt fast om de kollar mig bara av den passiva röken, folk var lika jävliga mot en kanske fjortonårig tjej som stod framför mig. En hel massa jeppar vara bara där för att mosha, kunde inte ens texterna, brydde sig inte om musiken.

Jag tycker om Franz, de är fantastiska live, men som det ser ut nu vill jag inte se dem spela mera. Alla Andra Människor har liksom förstört alltihop.

Mantra:
Bumbershoot i september. Bumbershoot i september. I can do this.

Ajpodden.

Ju.

Jag är allergisk mot mina med(mot-)människor. Eller  – snarare – jag är introvert, vilket i praktiken innebär att jag samlar energi när jag är för mig själv och använder energi när jag tvingas umgås med andra (extroverta personer gör alltså precis tvärtom: de samlar på sig energi när de umgås och tar av energiförråden när de är ensamma. Jag sitter i ett öppet kontorslandskap hela dagarna, och trots att vi har ett väldigt tyst kontor (alla har hörlurar och skickar ichatmeddelande hellre än att ropa) blir det ett socialt sammanhang hela tiden. Sen ska jag sitta på bussen i en och en halv timma tillsammans med en massa andra mer eller mindre galna individer: naturligtvis skulle jag inte överleva utan podden.

Det  här är grå Nayda i sin röda tröja. Hon håller bara 4GB, så det är nog dags att byta upp sig snart; hon är på tredje paret hörlurar (jag vet inte var jag gör för fel) och används till följande: ljuddraperi och klocka. Hon hade förstås inte varit ägd av en riktig nörd om hon inte hetat ngt; jag namnger mina teknoprylar efter karaktärer i Roger Zelaznys Amberserie: stora datorer efter huvudkaraktärer (Florimel, Random, Corwin, Julian*) och småprylar efter mindre jeppar (bonus: Nayda är adelsdottern var kropp Ty’igan lånar och (och fastnar i) for att kunna följa efter Merlin, egentligen ville jag döpa henne efter Vinta Bayle med kunde inte komma ihåg namnet.)

Innehåller följande:
Musik/Artister: Alanis Morrissette, The Ark, Beatles, Chieftains, David Bowie, Dubliners, Franz Ferdinand, Hedwig & The Angry Inch, Josh Ritter, Jakob Hellman, Lars Winnerbäck, Nick Cave, Pogues, Queen, Republica, Sargasso Trio, Suzanne Vega.

Just nu.

Mer får inte plats (och då har jag ändå inte hela diskografier däruppe (okej, med undantag for Vega och Winnerbäck)), sa jag byter ut grejer eftersom, vilket i praktiken innebär att jag nästan aldrig har exakt det jag vill lyssna på. I morse fanns det inget Sabbath, t.ex. Stackars mig.

Podcasts: Grammar Grater, 9 olyssnade avsnitt. Ooops. Jag har inte  tålamod med hela radioprogram, inte ens fantastiska Wait, Wait, Don’t Tell Me, jag har oftast inte ens tålamod med en hel låt, det brukar bli att jag byter efter 2/3. Det är kanske därför jag inte laddar ner svensk radio? Fast jag lyssnade på Sommar i somras. Faktiskt.

Summa summarum: ajpodden Nayda är oumbärlig. Det vet jag, eftersom jag glömt henne på jobbet några ggr och närapå avlidet. Det ni.

FYI: Franz kom ut med en ny skiva för cirkus tre veckor sedan.

Sen har jag lags till min last.fm widget i menyn här högerut, men den uppdateras inte i relatid, bara när jag tömmer min ipod på scrobbles varannan kväll.

Nu är jag alltså i fel land igen. Flickrum, rosa överkast och tårar i dagboken, anyone?

In more sad news det har gått två hela år nu. I måndags. SNYFT. Emotårar och tonårsdikter borde det bli. Mjuka kuddar och drama i flickrum, men jag inte haft ett flickrum sen jag var nitton, och rummet som var är nu gästrum åt småbarnsfamiljen som köpte huset av min mamma, så jag får svära tyst för mig själv och fortsätta att bygga en helt onödig webbsida som förklarar en självförklarande röstningblankett, ety musik är värdsliga saker och vuxna människor ska jobba osv.