Men skiva nurå.

Oj.

Vad bra den var. Jag visste inte innan att jag hade så låga förväntningar – kanske för att jag minns att jag blev besviken på Daugava, eller kanske för att singeln Jag får ingen ordning var ett så gigantiskt antiklimax (bra text, men åttiotalssynt är Inte Min Grej Alls.) I vilket fall blev jag litet överraskad över hur mycket jag tyckte om hela skivan rent spontant och på första genomlyssningen. Just nu är mina personliga favoriter Järnvägsspår (jag har sett folk dra paralleller till Kent, och eftersom jag inte gillar Kent öht och föll pladask för det här spåret blir jag lite fundersam, men okej) och Du som reser mig, men andra spår växer redan; jag lyssnade på Berätta hur du gör, den kände jag inte något alls för i gårkväll*,  på bussen i morse när tårarna började rinna** .

Tankte 1: Det är fortfarande syntinpirerat. Det kan jag leva med, jag gillar det faktiskt bättre än folkmusiken på Daugava, det finns en hel del ögonblick (ögonblick, mind you. Inte hela ideer) som i  min mening snarare minner tillbaka mer till Singel. Fast i flera låtar hade jag velar dra ner slagverken en aning, speciellt i Fribiljett till himlen. Och Jag får ingen ordning är fortfarande jobbig. Det är klart att artister får göra vad dom vill och experimentera precis enligt eget huvud, men ni kan inte tvinga mig att tycka om allt.

Tanke 2: Lasse blir personligare hela tiden, vilket drar ner precis-samma-känsla-poängen, men det bryr jag mig allvarligt talat inte om. Det är fint. Jag har favoritstycken av texter redan, saker som jag försäjer förklara för Hanjaglevermed men som inte går att översätta.

Tanke 3: Vid åtminstone de första genomlyssningarna blir det liiite enformigt i längden, rent formmässigt. Vi får se. Lever texterna tillräckligt starka i mitt huvud brukar jag sluta märka sånt efter  ett tag.

Tankte 4: Lökiga titlar för så bra låtar. Eller, snarare, en del lökiga titlar (Du som reser mig. Allvarligt?). Skivans namn är ju fenomenalt (mina regler:ju längre desto bättre), men samtidig lyssnar jag på låtarna och kan inte tänka mig hur de skulle kunna heta något annat. Jaja. Nu väntar jag otåligt på att hela boxen ska komma hem till mig via min snälla ömma moder.

I stora drag: överraskande tokbra.

Såhär är det nämligen: det finns musik man moshar till. Jag kan utan att tänka efter komma på tjogtals med band; allt inom metallgenren. Lite annars hårdrock. Mycket hiphop. Inte Franz Ferdinand. Till Franz Ferdinand beter man sig sansat annat än att man hoppar jämfota jävlig mycket, för kan Alex så kan vi, right?

Och ändå: min erfarenhet av metallkonserter (ety sådana var jag förjust i in min gröna ungdom): folk är snälla. Nitar är inte tillåtna under konserter, folk ber om ursäkt om de beter sig illa och om det finns moshpit är det lätt att hålla sig borta. Man går på konserter primärt för musikens skull. En gång när jag sett Opeth och var helt utmattad och lite borta köpte en främmande människa en vattenflaska till mig utan att jag bett om det (jag var nitton.) Folk dricker rimligt tills efter spelningen.

Min erfarenhet av Franz idag: blev inknuffad i moshpiten helt utan kontroll (från sidan), fälld, förlorade en sko, någon trampade mig på handen, någon sparkade KJ i huvudet, alla rökte gräs i sådana mängder att jag åkt fast om de kollar mig bara av den passiva röken, folk var lika jävliga mot en kanske fjortonårig tjej som stod framför mig. En hel massa jeppar vara bara där för att mosha, kunde inte ens texterna, brydde sig inte om musiken.

Jag tycker om Franz, de är fantastiska live, men som det ser ut nu vill jag inte se dem spela mera. Alla Andra Människor har liksom förstört alltihop.

Mantra:
Bumbershoot i september. Bumbershoot i september. I can do this.

Ajpodden.

Ju.

Jag är allergisk mot mina med(mot-)människor. Eller  – snarare – jag är introvert, vilket i praktiken innebär att jag samlar energi när jag är för mig själv och använder energi när jag tvingas umgås med andra (extroverta personer gör alltså precis tvärtom: de samlar på sig energi när de umgås och tar av energiförråden när de är ensamma. Jag sitter i ett öppet kontorslandskap hela dagarna, och trots att vi har ett väldigt tyst kontor (alla har hörlurar och skickar ichatmeddelande hellre än att ropa) blir det ett socialt sammanhang hela tiden. Sen ska jag sitta på bussen i en och en halv timma tillsammans med en massa andra mer eller mindre galna individer: naturligtvis skulle jag inte överleva utan podden.

Det  här är grå Nayda i sin röda tröja. Hon håller bara 4GB, så det är nog dags att byta upp sig snart; hon är på tredje paret hörlurar (jag vet inte var jag gör för fel) och används till följande: ljuddraperi och klocka. Hon hade förstås inte varit ägd av en riktig nörd om hon inte hetat ngt; jag namnger mina teknoprylar efter karaktärer i Roger Zelaznys Amberserie: stora datorer efter huvudkaraktärer (Florimel, Random, Corwin, Julian*) och småprylar efter mindre jeppar (bonus: Nayda är adelsdottern var kropp Ty’igan lånar och (och fastnar i) for att kunna följa efter Merlin, egentligen ville jag döpa henne efter Vinta Bayle med kunde inte komma ihåg namnet.)

Innehåller följande:
Musik/Artister: Alanis Morrissette, The Ark, Beatles, Chieftains, David Bowie, Dubliners, Franz Ferdinand, Hedwig & The Angry Inch, Josh Ritter, Jakob Hellman, Lars Winnerbäck, Nick Cave, Pogues, Queen, Republica, Sargasso Trio, Suzanne Vega.

Just nu.

Mer får inte plats (och då har jag ändå inte hela diskografier däruppe (okej, med undantag for Vega och Winnerbäck)), sa jag byter ut grejer eftersom, vilket i praktiken innebär att jag nästan aldrig har exakt det jag vill lyssna på. I morse fanns det inget Sabbath, t.ex. Stackars mig.

Podcasts: Grammar Grater, 9 olyssnade avsnitt. Ooops. Jag har inte  tålamod med hela radioprogram, inte ens fantastiska Wait, Wait, Don’t Tell Me, jag har oftast inte ens tålamod med en hel låt, det brukar bli att jag byter efter 2/3. Det är kanske därför jag inte laddar ner svensk radio? Fast jag lyssnade på Sommar i somras. Faktiskt.

Summa summarum: ajpodden Nayda är oumbärlig. Det vet jag, eftersom jag glömt henne på jobbet några ggr och närapå avlidet. Det ni.

FYI: Franz kom ut med en ny skiva för cirkus tre veckor sedan.

Sen har jag lags till min last.fm widget i menyn här högerut, men den uppdateras inte i relatid, bara när jag tömmer min ipod på scrobbles varannan kväll.

Nu är jag alltså i fel land igen. Flickrum, rosa överkast och tårar i dagboken, anyone?

In more sad news det har gått två hela år nu. I måndags. SNYFT. Emotårar och tonårsdikter borde det bli. Mjuka kuddar och drama i flickrum, men jag inte haft ett flickrum sen jag var nitton, och rummet som var är nu gästrum åt småbarnsfamiljen som köpte huset av min mamma, så jag får svära tyst för mig själv och fortsätta att bygga en helt onödig webbsida som förklarar en självförklarande röstningblankett, ety musik är värdsliga saker och vuxna människor ska jobba osv.

—

Jag tillhör den lilla skaran människor som fortfarande gillar Alanis. Faktiskt. Det vara bara för några månader sedan som jag kom mig för att lyssna på den akustistiska versionen av 1996-albumet Jagged Little Pill (den kom ut 2005) och var helt sålt. Det jag har svårast för med hennes musik är nämligen skramlet -på rätt (fel) humör ger det mig en stickande huvudvärk vare sig jag gillar texten och melodin eller ej.

Så. Flavors of Entanglement. Bra?

Nej.

Nio av elva låtar bäddas in i en kompakt skrammelmatta ("det låter himla irriterande härifrån," säger maken när jag sitter med hörlurar) som i de flesta fall känns helt omotiverat och get ett överproducerat intryck från första början. Då hjälper det inte att den småflummigt kvasi-new-age-indiska känslan från tidigare album (tänk Utopia fr. Under Rug Swept) överdrivits till ett tema; antingen reparerar sig Alanis från ett spruckit förhållande eller så leker hon världsmedborgare, och det blir vare sig privat eller allmängiltigt, bara klyschigt. In Praise of the Vulnerable Man är närmast outhärdlig, likaså Versions of Violence. Ska jag välja ett spår jag gillar får det bli Incomplete, en mer avskalad låt som faktiskt verkar leka lite med alla de mysiga fluffiga andliga ideal skivan kryddas med. "One day I will be faith-filled / I’ll be trusting and spacious, authentic and grounded and whole." 

Eller kanske inte. Suck.

Ingen bra idé. Vad sa jag om Winnerbäcklåtar och tårar?

Och jag sitter på jobbet. Fan. 

Årets vardagsglädje: Inredning.

Årets tacksamhet: Att jag fick jobb, och uppehållstillstånd.

Årets största förväntan och “hur kommer det kännas”: Jobbet? Men allvarligt, det tog halva året bara vänja sig vid livet.

Årets största besvikelse: Att maken inte lyckats skaffa bättre jobb; förseningarna i visumprocessen.

Årets största glädje: Arbetstillståndet och jobbet, igen. Och att vara här.

Årets största triumf: Se ovan.

Årets största “jag önskar det hade hänt mer under detta år”: Maken och jobbet igen. Att processen gått snabbare och att jag hade haft råd med mer kaffe.

Årets skönaste helg: Herregud, jag vet inte. Ngn. gång i augusti, när vi var lediga båda två och bara slappade.

Men fan vad tråkigt då. Mina egna:

Årets godaste kaffe: Sarahs, i November, Chai House.

Årets äckligaste kaffe: Starbucks en hel del vardagsmornar.

Årets mest överskattade fest: bröllopsfest med släkt i Helena, Montana.

Årets  mest lyssnade på nya skiva: delas lika mellan Winnerbäcks Gaudava och Suzanne Vegas Beauty and Crime

Årets  teve: Nu Who, men allvarlig, någon måste göra ngt åt Russel T. Davis mer misogyna (hjärndöda?) drag innan han pajar så mycket att det inte går att laga mer. Och Good Eats.

Årets  mat: burritos! Och linsgryta under potatistäcke. Och thai.

Årets  tidning: The Stranger. Dan Savage blir mer och mer bäst för varje dag.

Årets  tidskrift: Bitch Magazine

Årets museum: SAM. Det enda jag besökte :(

Årets  bok: The Eyre Affair

Årets tvspel: Katamari Damacy. Alltid alltid alltid.