Ett år sedan nu. Ett helt år.

Jag borde fortfarande temporärt utanför Jönköping hos mina föräldrar, om pappa var hemma eller på sjukhuset minns jag inte, bara att jag jobbade till fyra den dagen (en fredag, gubevars), men fick sluta tidigare och tog bussen ner till stan från Dalvik till stan och drack kaffe och åt macka innan jag tog en annan överfull buss ut till Huskvarna och stod i kö ett tag. Jag minns att en bil började brinna precis vid utgången, att Christian Kjellvander inte var min grej alls, och att jag efter ungefär tre sekunder hatade mer än 60% av resten av publiken, men åh. Lasse. Sjung mera.

Och jo, jag är fortfarande otroligt emo över att inte kunna se höstturnén.

Men! Men idag ska vi ner i downtown och gå på SAM och äta italiensk glass och fan vad jag gillar att ha pengar.

Jag tror att rädslan för torsdagar gått lite för långt nu – jag var rädd för att kolla posten. Men jag hade fått mina papper från Skatteverket – som jag beställde i måndags. Så konsekvent – expressbrev tar åtta dagar, vanlig post fyra. Suck.

Idag blir det fotoexpedition. Tema Ballard i solsken. Ska bara hitta solglasögonen.

Tema: missunsamhet. Watch me gråta blod.

I min iTunes idag:

2 timmar Garmarna
1,5 timmar Triakel.

It’s an Emma Härdelin kind of day

(och skoskav)

Fick just nyhetsmail fr. winnerback.net:

Lars Winnerbäcks senaste album “Vatten under broarna” släpptes den 29 september 2004. Nästan exakt 3 år senare, närmare bestämt 26 september, är det dags för nästa album.

Det visste jag, och det är skitbra. Men:

Helt klart är att det blir en höstturné runt om i sporthallarna i Sverige. Premiär blir det i Lisebergshallen i Göteborg den 26 oktober. Totalt kommer det att göras 24 konserter, med samma band som på plattan.

Jag vill, på sedvanligt dagisvis, bara säga att det inte är RÄTTVIST! Jag vill jag vill jag vill, men kan inte, ety har inte pengar och kan inte lämna landet innan mina papper är klara.

FAN.

Nu är jag inte glad alls alls alls. Tjurig rentutav.

Edit: och så hackar Live i Linköping på min dator. Jag sa ju det. Torsdagar.

Omgomgomgzzzooooomgggg…

Men. Jag fick just ett mail från stället jag vill jobba på. Om intervju. Eeeeee.

Andra saker:

11e April – Släpp av The Ark – Prayer for the Weekend (i Sverige, men i alla fall.)
Maj/ Juni – Släpp av Katharine Kerr’s trettonde Deverry-bok, The Spirit Stone.

Allt ovan är skäl till lycka.

Riktigt inlägg snart.

Idag blir det mycket uppdatering. Först The Ark. Åååå, jag tycker om The Ark. Ohämmad glamourporr som inte tar sig själv på allvar, inte världens bästa engelska (KJ, min favvo bland amerikanska the Ark converts: “My favourite part of Disease is when he pronounces it wrong, and it sounds like he’s saying “the dizzies”. Yeah, I have the dizzies too, I’ve been twirling for hours!”)  men å vilken energi. Finns det bättre låttitlar än Absolutely no Decorum? Kärlek.

Ola säger “had vi inte vunnit had det varit fiasko“. Och det kan man hålla med om.

Men de nya låtarna finns inte på iTunes. Så kan jag (moraliskt) rättfärdiga olaglig nedladdling tills nästa album kommer? Hmm?

Jag vet att jag förlorar cred (heh! Som om jag hade någon till att börja med. Å andra sidan bryr jag mig inte särskilt mycket; det enda jag gillar med indiekids är deras byxor) på det här, men jag kanske borde förklara det här med “Tätortstimotej”. Googlar du det kommer du med största säkerhet inta hitta hit; resten av sökresultaten går till texten till Lars Winnerbäcks låt Söndermarken:

För nånstans under lagren
av tätortstimotej
bredde stora världen ut sig
utan farthinder och Konsumkort
och nypon

Jag gillar ordet, speciellt eftersom det inte går att översätta (jag har försökt) och så rakt kommunicerar en känsla, trots att Winnerbäck mer eller mindre är den enda jag vet som använt det (igen, google.) Och Söndermarken är en av mina favoritsånger någonsin just för att den gör sådana krumbukter hela tiden. Tro för den skull inte att Winnerbäck är det enda lyssnar på, det är bara det att han är den enda av mina lyssningsval som är på svenska. Bara den sista veckan lyssnade jag t.ex. på Suzanne Vega 139 gånger. Jag kan bevisa det.

Konsert, 4e augusti 2006, Huskvarna Folkets Park

Vulgär betyder från början vanlig, folklig, tillhörande pöbeln, låg. Någonting vanligt folk höll på med, och därmed dåligt. Man kan inte förneka att Lars Winnerbäck är åtminstone någon form av folklig, inte när han drar tusentals människor per konsert under en tjugoen konserter lång sommarturné, inte när alla de senaste låtarna hamnat på både trackslistan och svensktoppen, och när hans live-DVD legat på försäljningslistan i flera år. Men Winnerbäck är inte den vanliga sortens folklig; han spexar inte på Skansen eller i kändistidningar, han ger inte intervjuer om sitt privatliv (överhuvudtaget pratar han inte mycket med journalister), och han är aldrig, aldrig vulgär. Jönköpings Posten kallade Winnerbäcks konsert igår “väldigt svensk”, och det var den kanske. Mycket av Winnerbäcks framgång (som inte består av radiohits, vad ni än trodde) står att finna i en samling mycket trogna fans, och de hade inte varit trogna om de inte fått något tillbaka. Han skriver så att det känns. Inte tomma ord om hjärta och smärta eller att dansa hela natten, även om det inte är obefintliga teman, utan ärligt, kännt. Winnerbäck är en briljant textförfattare som beskriver saker precis som de är utan storslagna gester och utan att spela på folks mer idiotiska sidor. Tomhet trots eller utan ett förhållande, småstadens instängdhet eller storstadens hets, förälskelsens kittlande, shit, det tog slut igen, hur orkar man? Folklig behöver inte betyda vulgär om man inte utgår från att folk är dumma i huvudet.

Nå. En konsert måste vara i alla fall lite publikfriande, men det har Winnerbäck inte heller några problem med. Efter tio år har han en hel massa låtar att välja emellan, och publiken kan varenda en. Framförandet var tight, både av Lasse och av Hovet, låtvalen kanske lite väl tralliga, med värdet låg någon annanstans: herr Winnerbäck består till 100 % av scenkarisma. Han spelar, sjunger, ler, och publiken jublar och älskar honom, det blev två extranummer (turnéstandarden hittills, jo jag vet) plus ett till. Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt än att det finns en kännbar värme mellan artisten och hans publik. Det hade kunnat regna, det hade inte spelat någon roll. Jag hade stått still i två timmar när konserten började, det stod ett gäng störiga halvberusade nittonåriga killar bakom mig, men det var okej när Lasse kom in på scen. Det fixade sig. Jag tror det kallas eufori.

När är nästa konsert?

(men jag måste i ärlighetens namn undra varför låtlistan inte lagts lite mer praktiskt, så att han sluppit byta gitarr mellan varje låt.)