Vi har inte letat lägenhet särskilt mycket; maken ville betala av sitt kreditkort 100% och vi ville inte flytta mitt i december. Men det blir bara jobbigare att bo här (förra veckan: myror) och i lägenheterna i snygga nybygget började ta slut, så i tisdags mailade jag om mer information. I torsdags ringde de och vi bokade visning till fredagen. I morse lämnade vi in intresseanmälan (vi hade ytterligare en tvättstugeöversvämning på fredagskvällen) och klockan fyra ringde de och sa att vi hade den.

YAY!

VI SKA FLYTTA!

Lägenheten är lite mindre än nuvarande, men välplanerad med garderober och bra skåp, stora fönster, trägolv, garage, diskmaskin(!), närmare downtown Ballard, KERAMISK SPIS!, ingen gas alls, femte våningen, balkong, byggnaden har passerkort istället för nyckar, har takrerass bla bla bla… Fantastiskt.

Packpanik nu. Siktar på att vara ute härifrån sista januari.

Typ att betala CSN. Jag har pengarna, men för att föra över dem till mitt Swedbankonto (tack, fsb var tydligen inte tillräcklig störtlöjligt, nehej) krävs det att jag har åttiosju nummer, inklusive separata nummer och adresser till Chase Morgan Bank i NY, som Swedbank handlar igenom.

Sedan tog själva överföringen över en vecka.

Sedan, när jag ska logga in och skicka, har batteriet i dosan taget slut. Jag hatat dosan. Ingenstans på bankens hemsida finns batteriinfo. Panik; pengarna ska vara inne den 28:e. Till slut öppnar jag dosjäveln och kollar (där hittar jag även en trevlig liten varning att om man sätter i batteriet fel kan hela fanskapet explodera. Inte kortslutas; explodera.) Hittar batteri på första försöket, åker hem och lyckas logga in och sätta över pengarna. Puh.

Det kunde varit värre; i augusti hade PG/BG-funktionen av oklar anledning försvunnit, så jag var tvungen att sitte uppe tills klockan blev åtta i Sverige för att kunna ringa telefonbanken och få tillbaka tjänsten.

Tänk vad bra det skulle vara om man bara kunde knappa i sin kortkod på deras hemsida och vips! så hade man betalat. Men det skulle nog vara alldeles för enkelt.

Jag har lite svårt att ta till mig och njuta av hösten. Dels såklart för att höstfan aldrig kommer igång  -det var typ tjugofem grader i söndags cch jag trodde jag skulle avlida -, dels för att jag har så mkt negativa associationer vid det här laget. Hösten 2005 insåg jag att jag hatade Lund med var fast där i ett helt år. Hösten 2006 satt jag och väntade på visum; min pappa dog, vi sålde huset och mamma flyttade till lägenhet; jag bodde på hennes vardagsrumsgolv från oktober till Lucia (min rygg hämtade sig, det trodde jag aldrig.) Förra hösten fick jag besked att det blivit krångel med min ansökan om uppehållstillstånd. Nojjig som jag är var jag i tre månader övertygad om att jag skulle skickas hem, maken fick kolla posten och ringa mig varje dag klockan halv fyra. Magen hämtade sig, det trodde jag inte heller.

Den här hösten är det finanskris och Sarah Palin och gud vet vad, men jag försöker. Jag har köpt långkofta med polokrage och läderfilofax. Stickad turkos beanie. Böcker av Jeanette Winterson. På måndag ska vi börja sticka igen. Idag regnade det när jag var och köpte kaffe, man kan bli glad för mindre. Det har slutat regna nu, och det är fortfarande äckligt varmt, (det började igen!) men det tar sig. Lite, iallafall.

Jag orkar inte mera finanskris nu. Orkar inte. Orkar inte. Trots att företaget jag jobbar hos sitter stadigt och mitt jobb inte är i fara. Jag orkar inte.

Vilket är rätt roligt med tanke på att jag blev människa (nyhetsläsare, världsmedveten) mitt under början av nittiotalet, när Krisen var ett faktum mer än en fas. Det kanske är det som spökar?

Jag orkar inte. Jag vill bara hem och lägga mig under sängen och gråta, kanske käka upp en burk gamla värktablett så jag slipper vara med när världen går under.

Vår ekonomi är bättre en någonsin; vi har två helstidsinkomster och åker i princip inte bil längre. Men varje gång jag läser tidningarna är det JÄMMER OCH DÖD OCH ELÄNDE OCH ALLA FÖRETAG KOMMER ATT GÅ UNDER OCH ALLA KOMMER ATT BLI ARBETSLÖSA OCH DET KOMMER ATT BLI SOM I AFRIKA OCH SÅ DÖR VI ALLA YTTERST PLÅGSAMT.

När jag och maken precis blivit ihop hade vi planer på att flytta till Kanade. Jag ville inte bo i Sverige och han ville inte vara i USA när, som han sa “allt imploderar.” Imploderar det nu? Kommer jag får bo i en låda på gatan? Han får inte uppehållstillstånd i Kanade, de ändrade reglerna efter Vietnamkriget, när massvis av unga män som inte ville bli inkallade flyttade över gränsen.

Och trots att vi fortfarande har jobb osv funderar jag på om det kanske vore smartast att flytta tillbaks till Sverige medan vi fortfarande har råd med biljetter och lite sparade pengar. Hur pass långt tid skulle det ta för maken att få uppeållstillstånd? Man vill ju inte tvingas hora för att ha råd med mat.

Ugh. Jag betalade just 25 dollar för att ett brev till Skattemyndigheten i Jönköping skulle komma fram två till tre dagar tidigare. Saken är nämligen den att dumma dumma jag har skjutit upp att anmäla vigsel till svenska staten. Sen januari. Nu vill amerikanerna ha ytterligare ett personbevis från mig, och skulle det stå fel civilstånd…

Fråga: varför tar det, enligt damen på folkbokföringens telefon, (jo, jag satt uppe halva natten och ringde skatteverket) fjorton dagar att registrera en vigsel som skett utomlands? Från typ Japan förstår jag, men ska det ta två veckor att fatta ett vigselbevis på engelska? Paniiik!

Skit etc. Nu ska jag städa, ty det är fredag.

En annan sak jag är ibland (det är svårt att avgöra om det är ett personlighetsdrag eller bara svenskhet) är otroligt pretto. Det låter kanske konstigt när det kommer från någon som erkännerligen tycker om The Ark och döpt din blogg efter en rad i en Winnerbäck-låt, så vi kan ju vara överens om att det inte är i musiken det ligger. Inte i film heller, jag gillar inte bra filmer alls. Jag gillar kassa filmer, men vi får återkomma till det.

Jag står inte ut med tanken på att vara turist. Själva iden är så fruktansvärd, att placera mig – mig! -  i samma grupp som tjocka tyskar och kameragalna japaner. Jag ryyyser. Vilket naturligtvis innebär att jag missar en massa grejer eftersom jag konsekvent håller blicken rakt framåt för inte verka intresserad eller imponerad. Självfallet gick jag vilse i Stockholm sist jag var där för att besöka Amerikanska ambassaden, och naturligtvis kan jag inte kolla på en karta när folk ser mig, alternativt fråga om vägen. För att inte tala om att hala upp en kamera! I Jönköping hade jag aldrig samma problem, eftersom jag hittar så väl som mitt (ytterst begränsade) lokalsinne tillåter – att turista i sin hemstad är mer okej.

Men inte här. Inte än. Jag hittar inte bra nog att inte bli tagen för turist (en kompis som bott här i över ett år blev turisttrakasserad av en galen tant på ett kafé. Det kan iochförsig ha att göra med att hon satt på Seattle’s Best, dit ingen vettig seattleite går, eftersom de har jävligt äckligt skitkaffe) och jag skulle gärna ta fina kort, men min cred! Min cred!

Men. Igår var makens mor och artonåriga syster här, då nämda syster är och tittar på olika college. De ville se Space Needle. Space Needle är, för er som inte orkar klicka, ett typ tvåhundra meter högt ufoliknande torn som alla turister av någon anleding åker upp i. Nå, svärmor ville upp, och när hon hörde att varken jag eller maken varit uppe, trots fyra år i området, skulle vi prompt upp, vi med. Hon betalade som tur var, och sen sprang de omkring och tog kort medan jag och maken frös, så vi gick in och försökte få tag på vettigt kaffe. I hissen upp frågade den lätt speedade guiden om det var första gången jag var där, men hon fick bara ett lätt ansträngt leende till svar.

Men alltså. Okej utsikt. Dyrt kaffe. Kallt. Stort, runt torn. Japanska turister. Varför?

Jaja. Nu kan jag åtminstone säga att jag varit där om någon frågar.

Ååååh nu är jag sur. Hatkaka till alla!

Jag  vet att jag inte borde dissa folk jag känner här, men de kan ju inte läsa det! Dessutom tror jag maken tröttnade på mitt gnäll någon gång igår.

Situation:

Jag står inte ut med flaky människor. Jag står inte ut med folk som blandar svenska och engelska heller, men just nu kommer jag inte på nåt bra ord på svenska, så ni får fan stå ut. Typ folk som sa ’vi ska åka och shoppa’ i fredags och ställde in samtidigt som hon skulle komma och hämta mig (rimligtvis borde hon vetat åtminstone en halvtimme tidigare, då detta är tiden det tar att ta sig från hennes hem till mitt) vilket ledde till att jag kastat i mig mat och panikduschat helt i fucking onödan. Sen ändrade tiden till början av förra veckan, sen till “torsdag eller fredag”. Men mest hatar jag folk som inte svarar i sina mobiler, och sen inte svarar på meddelanden, då kan man slänga mobiljäveln i närmsta dike iställer för att lura folk att de kan få tag på en

I min värld gör man så här: man diskar på kvällen, man städar ordentligt en gång i veckan, helst på fredagar, man kommer i tid, helst c:a 30 sekunder efter utsatt tid (satellitklocka i mobilen, inte så jävla svårt), man ställer in dagen innan eller åtminstone minst två timmar innan, bestämmer tider flera dagar innan så den andra personen har tid att planera sitt liv och inte behöver sitta och undra om hon borde städa en torsdag VILKET JAG INTE KOMMER ATT GÖRA EFTERSOM JAG HATAR ATT STÄDA och maken jobbar typ tio timmar och ååååååååååååååh hatkaka. Jävla idioooot.

Jag har telefobi. Och nej, det betyder inte att jag är rädd för saker som är långt borta, det är ett i mitt tycke smart sätt att förklara att jag är rädd för att ringa folk. Paniskt. Det är så mycket som kan gå fel – jag kan slå fel nummer, inte höra vad de svarar, råka säga mitt namn fel, sluddra på något annat sätt, bli tillsagt att vänta och sedan bli glömd, vadsomhelt. Det går inte att ringa. Jag får kräkkänningar och börjar gråta. Någon gång har det funkat, när paniken över att inte veta överröstar ringpaniken, men annars är det tvärstopp.

Konstigt nog är det bara privat som jag har den här fobin – de gånger jag ringt (eller svarat i telefon) i jobbet har det bara varit lite nervöst. Jag har t.o.m. arbetat som telefonförsäljare i några veckor utan att panikavlida, även om jag var lättad när det var över (kan i och för sig ha något att göra med idiotisk arbetsplats och bli pratskriken på¹. )
Då är det på något sätt Arbetsplatsen som ringer, och det värsta som kan hända är att någon tycker Arbetsplatsen är lite dålig i telefon². Jag står inte ut med att folk tycker att jag är dum.

Nå. För ett antal veckor sedan skickade jag en jobbansökan till ett ställe jag verkligen, verkligen vill jobba på. Flera gamla kollegor och en chef från min arbetsplats under studenttiden jobbar där, så jag har en väldigt reell chans. Säger alla. Nu var det dags att ringa och följa upp.

Ni anar vartåt det lutar?  I fredags lät telefonplanerna helt realistiska, och sen förträngde jag dem hela helgen. Framåt tio-tiden (jag skulle ringa vid elva, hade jag planerar) började jag kallsvettas. Vid tio över elva ringer jag maken: jag kan inte, det går inte. Maken säger att jag borde ringa iallafall. Hmpf. Mailar exkollegan: Det går inte, jag kan inte, kan jag inte maila? Han svarar: Faktiskt är X inte inne idag, så du är nog tvungen att maila iallafall.

Jaha. Snopet. All panik i onödan.