Jag blir, som ni kanske märkt, väldig provocerad av Twilightböckerna. Vadan detta? Det handlar naturligtvis om en hel hög med grejer; att som feminist se en kvinnlig huvudkaraktär som helt saknar personlighet och som med författarens goda minne går upp helt upp i sin pojkvän och förlorar sin mänsklighet på kuppen; en chockande jobbig gruppmentalitet bland fansen*; sandlådenivån på debatten**. Men det handlar samtidigt om något mer: de själ mitt särintresse, de själ mina vampyrer, de gör mina vampyrer mainstream. Plötsligt förstår jag hur alla hardcore-Ringers kände sig när Peter Jacksons filmer kom; de gick och lade på kvällarna med ett någorlunda hemligt specialintresse, och vaknar en morgon i en värld där varenda trettonåring vill lära sig Sindarin. Fast fel. Större delen av nuRingers hade knappt läst böckerna, liksom s.k. fanpires (fult jävla ord förresten) inte kan sin vampyrhistoria bortom Twilight, utan tvingas ta hjälp av en skruttig artikel på DN-kultur.

Jag är en hyfsat välanpassad person. Tjugofyra, going on tjugofem, gift, boende i lägenhet i en stor stad, med make och katt. Heltidsjobb. Hel och ren. Högskoleutbildning med höga betyg. Läsande, lagom intresserad av ord och färger, men knappast besatt. Jag överlevde tonåren med minimala smärtor, jag rökte inte, drack inte, knullade inte runt (det senare önskar jag att jag hade gjort, men jag hade finnar och glasögon so there you go.) Överhuvudtaget skapade jag mycket lite ro hos min ömma moder annat än i mitt vampyrintresse.

Det började när jag var elva och läste Anne Rices En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire). Interview är knappast ett litterärt mästerverk, men den är långt mycket bättre en mycket som ligger och krälar på botten av vampyrgenren. Melodramatiskt? O ja. Båda huvudkaraktärerna, Louis och Lestat, är fruktansvärt melodramatiska, och Rice själv var redan då på gränsen till galen***. Men inte för dens skull av dålig kvalitet. Rice hade sensualiteten, färgerna och även ångesten om driver Vampyrkrönikan****, och de fångade mig redan som elvaåring. Rices vampyrer är mänsklighetens trasiga spegelbilder; de är allt vi är plus övernaturliga förmågor men minus förmågan att förändras. De har frysit fast, och blir mer och mer vilse ju mer deras omvärld förändras. Interview handlar egentligen inte alls om de vuxna vampyrerna, utan om Claudia, den lilla flickan som blir vampyr som femåring och vars tragedi är att hon aldrig kan bli vuxen på riktigt. Claudia är delvis Rices dotter som dog i leukemi, och Interview är delvis terapiarbete, och just därför kan boken upplevas väldigt stark. Sedan tog sensualismen mig. Vampyrer har den kanske starkaste erotiska symboliken av alla övernaturliga varelser: förhöjda sinnesfunktioner, outhärdlig törst, penetrerade av hud, nacken som erogen zon*****, drickande av blod…  Vampyrsexigheten är härligt androgyn; vemsomhelst kan dominera och penetrera vemsomhselst; det funkade på mig som det funkat på många andra. Dessutom kommer vampyrpaketet utan mycket att den mänskliga sexualitetens knöggel; ingen svett eller stön eller ben i kläm. Inga kroppsvätskor annat än blod. Visst, lite död kommer på köpet, men det får man ta.

Och jag behövde Lestat. Jag tog mig igenom tonåren tack vare mina vampyrer. De var lika självcentrerade, melodramariska, törstande och mörka till sinnes som jag var. De förstod mig; när Lestat var fast i Auvergne och ville till Paris var han jag och jag var honom. Men jag hade ingen att dela min fascination med förren en engelsklektion i oktober mitt första år på gymnasiet. Vi skulle diskutera vad vi gillade att läsa, och jag hamnade i samma grupp som A, som läste mycket av samma saker som jag inom fantasygenren; när vi upptäckte vår gemensamma fascination för Rice spontankramades vi, och fru A har varit min bästa vän sen dess. På fullt allvar, fast vi kanske inte hörs lika mycket som vi brukade nu när jag haft den dåliga smaken att flytta utomlands.

(Unnar jag då inte de s.k. fanpires samma sak? Visst gör jag det; det finns bra vampyrböcker på i princip alla bibblor i Sverige. Vuxenböckerna är oftast bättre än ungdomsböckerna. Men hur ska de växa med Twilight? Med Bella, som varken har personlighet eller mål i livet bortom sin pojkvän? Som förlorar sin mänsklighet utan att sörja den? Med Edward, som är kontrolllerande och manipulativ och snarast manodepressiv, som inte ens gillas av Robert Pattison (som spelar honom) och som är lika fast som någonsin Claudia, bara lite större? Twilight är nämligen varken en fantasy- eller skräckhistoria (undantaget andra halvan av Breaking Dawn) utan kärleksromaner med lite huggtänder utspridda i handlingen. Inte alls samma sak, således.)

Efter Rice (vampyrkrönikan består av ett otal böcker, varav jag inte läst alla eftersom de blev så sanslöst dåliga med tiden (läs efter Queen of the Damned)) läste jag Chelsea Quinn Yarbros böcker om St. Germaine, som har en annorlunda tolkning av vampyrvarat (alla författare har naturligtvis en annan tolking av vampyrtemat) men har aldrig riktigt fastnat för någon annan serie. Jag lånade antologin  The Penguin Book of Vampire Stories och läste klassikerna (Carmilla är fantastisk, Dracula är bra och allt, bra men inte min grej) och nytolkningarna (en av mina favoritnoveller någonsin, Fleur de Feu or Bite-Me-Not av Tanith Lee, har vampyrtema.) Jag läste ungdomsböckerna och hittade inte vad jag letade efter (Meyer har klart inspirerats av L.J Smiths The Vampire Diaries-serie.) Jag älskar Joss Whedons Buffy, men inte så mycket för hans vampyrers skull utan för att Whedon är en så fantastisk historieberättare. Jag har spelat The Masquerade och läst de tillhörande böckerna****** (att franchiseböcker till ett rollspel har bättre kvalitet än Twilight säger väl något?)

De vampyrhistorier jag känner för räknas inte som skräcklitteratur utan som dark fantasy; mina vampyrer är inga monster. Mina vampyrer är etiska frågeställande om parasitism och sexualitet. Mina vampyrer är utanförskap och regelbrott, inre och yttre mörker, religion och blod, liv och död. Mina vampyrer är alla vackra tills man tittar närmare, de är miss Havishams ruttnande bröllopsfest. Mina vampyrer har inga sparkles.

Folk som inte kan använda stora bokstäver i namn och i början av meningar. Grammatik finns av en anledning, kids.

Folk som använder . Inte bara förstör det hela sidans semantik, det är fruktansvärt fult.

Beep.

Ms Keep Your Distance listade vad hon har pluggat genom åren, och då tänkte jag att jag kunde göra likadant. Iochförsig har jag varit på en rak linje mot en examen i filosofi och genus (jag har en motsvarande fil kand, men hoppade av min magisteruppsats p.g.a en massa överjävliga anledningar, som jag kommer berätta om vid ett senare tillfälle), men det blev en massa annat också för att fylla ut poängen.

Filosifi (så klart)
Genus / Kvinnoforskning (PLU skilde inte mellan de två, jag menar personligen att det är en jävla skillnad mellan t.ex. Gender in anthropological research/Women and men in world cultures (genus, så klart) och Scandinavian women writers (revisionistiskt kvinnoforskning)
Antropologi (social, intro till biologisk, och arkeologiskt teori (i USA klassas arkeologi under antro))
Religionsvetenskap
Creative Writing
Political Science (statsvetenskap?)
Lingvistik
Etnologi

Det mesta där uppe, förutom genuset, filosofin och antron, är småkurser, fyra poäng var. Antro var något jag var förvånansvärt förtjust i, jag ogillar människor men är svag för kulturstudier. Biologisk antropologi är dessutom härligt naurvetarnördigt på ett för mig helt hanterbart sätt (+ crush på föreläsaren.)

Writing och religion var särskilt patetiska, writing var obligatorisk för internationella studenter, och vi satt fyra skandinaver med ett gäng koreaner och japaner som förökte knåpa ihop fullständiga meningar. Lärde mig dock vad en massa grammatik hette på engelska (glömde lika snabbt.) Religion var också väldigt basic, men intressant. Och jag var bara nitton.

PolSci… 4p igen, underbar walesisk professor, dåliga resultat. Det var enkelt, så jag glömde plugga. Internationella relationer, etc. Men jag kan grunderna nu, det känns skönt när dumma amerikaner kommer med felaktigheter har jag mitt gyllene statsvetenskapliga svärd och kan… peta lite på dem eller nåt.

Lingvistik var väldigt kul, men kursen var så fruktansvärt långsamt upplagd (mest lärarstudenter, därför? Och jag är inte elak, de flesta är puckade, jag har anekdotiska bevis ;)¹ ) att jag kunde ha lärt mig dubbelt så mycket om vi bara jobbat på lite. Det mesta glömt.

Etnologi läste jag 20 p av när jag hoppat av praktisk filosofi i Lund (jävla analytiker- jag lovar att skriva mer) och det var förvånansvärt intressant (kulturstudier igen.) Dessutom lärde jag mig, och knöt ihop min tidigare kunskap, mer än jag trodde en A-kurs kunde låta en göra. Mer om det senare, det med.

Jaha.

En till Hulken-film. Lite konstigt, eftersom ettan inte gick så bra, men vaddå. Edward Norton som Bruce Banner/Hulk, lite intressant. Vi gillar Norton; han lyckas nästan jämt. Ang Lee has bytts mot Louis Leterrier, var filmer jag inte sett, så honom kan jag inte ha någon åsikt om. Men. Men. Manus skrivit av rövhatten Zak Penn, som hittils har spytt ut skitmanus till Elektra och X3. X3, som pajade en så underbar översättning till filmmediet, som förstörde det bästa och mest intressanta temat i hela Marvels universum (Dark Phoenix saga), som dödade Scott bokstavligen, och resten av karaktärerna nästan lika mycket bara genom att vara så jävla fel, åååååhh. Jag kokar bara jag tänker på det. Hatkaka till Penn. Och jag kommer inte i närheten av den här gröna historien, inte någonsin.

Jag kan rekommendera Ben & Jerry’s-butiken på Market Street och deras jordgubb/kiwisorbet. Och så har jag en intervju nästa onsdag, om en och en halv vecka alltså.

Vanligtvis kör jag på Microsoft Word – det är relativt enkelt att ställa det så att speciellt knapptryckningar som t.ex shift+e+a blir ä. Busenkelt efter ett tag, när man har vant sig. Problemet är att det bara funkar i word, och man orkar inte alltid plocka upp word när man ska skriva en åtta ord lång kommentar.

Räddningen? HTML + ASCII. ASCII är ett set av 95 tecken, alla siffor och bokstäver i det engelska alfabetet plus killarna som bor ovanför siffrorna på era tangentbord (på samma tangenter alltså, inte F1-12) och några till. Med hjälv av dem kan man få en sida att visa ungefär vilken karaktär som helst. Iden är enkel: ett andersamp (&, vad du förmodligne kallar “och-knorren” eller något sånt), en teckenkod, och ett semikolon som avslutning.

Ä (litet) är alltså ä (uml är kort för umlaut, tyskarnas namn på prickar). Samma princip för é (é) och andersamp själv (&), eftersom man inte kan använda det “naket” (då tror datorn att man försöker starta en karaktär, och det slutar sällan väl.)

Men. Det är ju jag. Och eftersom a) koden är känslig och inte klarar av att man skiver fel och b) jag är extremt bra på osannolika typografiska fel, blir det ofta konstigt. Jag skriver å fast jag menar ä, eller dubbelgarderar mig och skriver &aouml; och det ser inte klokt ut i era stackars kommentarer.

Fast nu vet ni varför.

Jag satte dit lite knappar (jaha, och hur skulle DU översätta buttons då?) istället för textlänkarna för metadatan (förresten validerades inte .xhtmlen för bloggen när jag kollade. Jag har inte ändrat någon av koderna som pajade det, så det ligger alltså hos orginaldesignen. OCH dessutom var det blogsomes egen reklam som pajade bilddelen. Så jag tog bort den. Man får inte säga att man har korrekt kod och sen lägga dit saker som pajar det. Jävla ägg. Klagar de så klagar jag tillbaka.) och ramlade rakt ner i en jättekontrovers. Utvecklare och designers krockar ofta när det gäller webstandarder, och det känns som jag, trots att jag gillar webbsemantik och så, alltid hamnar på designersidan.

Som nu:

Standard-och jag tror den första- knappen för xml-baserade feeds ser ut så här. Liten, orange och, well, ful. Men det finns folk som inte gillar att man ändrar på den, och ja, de har okej argument. Vi behöver standarder. Till slut känner ingen igen den. Att använda alternativa versioner förvirrar folk som inte kan webbsaker. Okej, mister, men det det är bara det att folk som inte kan webbsaker blir like förvirrade av vad som verkar vara slumpmässiga bokstavskombinationer vare sig de har en orange ful knapp, en fin blå, eller bara text. Abbr-taggar hjälper bara lite och bara ibland.
Jag gillar standardiseringar - jag är trots allt svensk. Att skilja mellan innehåll och presentation är det bästa man kan göra så länge det håller sig inom det rimligas gränser. Men jag ogillar folk som av rent snobberi undviker bilder på sina sidor – tretusen rader css tar upp ganska mycket bandbredd det med. Likaså ogillar jag flashsidor helt utan semantik, det är minst lika irriterande att bara designa utan tanke på funktion.

Måste jag välja sida? Nu har jag snygga (små) knappar med rätt bokstäver och korrekta taggar. Bilder och text samverkar för allas bästa.

(fan, det är precis samma sak som med filosofi. Jag fastnar mellan analytiker och kontinentalfilosofer. Jag är pragmatist! I typ alla bemärkelser.)