För ett par veckor sedan beklagar sig Elin Grelsson över att inte gilla “overkliga” böcker nu när fantasy är sååååå trendigt (eh. en teveserie) och tillochmed har egna fester (här åsyftas Johanna Koljonens fantastiska  Nalen-fest-inititiv, som en gång, en gång, hade Game of Thrones-tema.)

Alltså förlåt men jag orkar inte med människor som inte kan med “overkliga”, aka övernaturliga eller scifiliknande, inslag. Hur jävla dålig förmåga till willful suspension of disbelief har man då, kan man inte kolla på teve eller film för man vet ju att det där är ingen riktig polis, det är Brad Pitt, det där är ingen riktig seriemördare, det är Kevin Bacon. Va, va?

Sen i lördags twittar någon Hanna Jedvik att vuxna som sysslar med Halloween är underliga, och när Hanna Friden svarar lite halvirriterat att det är väl roligt om man gillar att klä ut sig får hon svaret “Som sagt…” med en blinkade jävla smilie på slutet.

Men det är egentligen inte så konstigt. Lajvare och cosplayers (lajvare spelar rollspel i dräkter, cosplayers kan nöja sig med att tillverka och ha dem på sig) anses fortfarande vara the weirdest of weird, även i en värld där vi tror vi beundrar nördar, där en fantasyroman blir en hitserie och miljontals människor sörjer en död utvecklare. Jag vet inte om det är värre i Sverige pga den svenska besattheten vid autenticitet eller bara pga bristande mångfald man FAN vad det blir tröttsamt. Det är åkej att säga att “din hobby är mindre värd och den borde bara barn ägna sig åt” om man är cosplayer, men inte om man spelar fucking fotboll. Folk i Star Trek-uniformer på cons anser fotfarande vara höjden av losernörd, och när det hölls nordiskt fantasy- och scificon för ett par månader sedan klädde de flesta inte ens ut sig. Vad är det för jävla roligt att gå på con om man inte klär ut sig eller kan kolla på folks dräkter?

Fin text om cosplaying och psykologi.

Om ett par månader är det ECCC. Jag ska gå som Idris:

4: Dogma

Kevin Smiths film om två fallna änglar, och Linda Florentino som en avlägsen släkting till Jesus, Alan Rickman som Guds Röst, George Carlin som en golfande kardinal? Jag är egenligen inte störtförtjust i Smith, men att driva med katolska kyrkan är alltid kul.
Citat: “Mass genocide is the most exhausting activity one can engage in, outside of soccer.”

3: The Princess Bride

Egentligen inte en komedi utan en saga med tillräckligt många absurditeter för att en vuxen tittare ska vrida sig av skratt.

2. Shaun of the Dead

Zombiekomedi! Jag var mycket, mycket anti att se den överhuduvtaget; Hanjaglevermed har sett i princip alla zombiefilmer som finns, är mkt kunnig i ämnet och hade redan sett den en gång. Jag ville INTE. Sen dog jag av lycka, och förstår inte riktigt hur jag kunde negga en film som har Simon Pegg och Dylan Moran och Jessica Hynes (och typ alla andra fantastiska brittiska komediskådespelare förutom Tamsin Greig och det är synd) i sig. Aja.

1. Monty Python and the Holy Grail

Ja, vad säger man. Alla nördar älskar den här filmen. Den har ingen egentlig handling. Den blev musikal. Jag har citera HELA. Största älsket, och största älsket till min vän A som tvingade mig att kolla på den när jag var sexton.

Det syns inte på bilden, men jag håller på med att läsa om The Trouble With Normal också. Samtidigt. Jag läser ALDRIG böcker samtidigt numera, inte efter college. Men. Men mest av allt finns det alldeles för många VILL HA NU-böcker, alla på svenska, därmed utkomna endast i Sverige, därmed skitsvåra att få tag på (bara ett fåtal bokhandlar skickar, och Amerikanska tullen har en tendens att sitta på paket i månader.)
Vill just nu läsa:

• Peppes Livet och barnet, som inte kommit ut än
• Liv Strömquists nya, Ja till Liv som kommer ut närsomhelst
• John Aivide Lindqusts Lilla stjärna, som inte fanns i pocket sist i var i Sverige
• Lisa Bjärbos Det är så logiskt, alla fattar utom du, se punkten ovan
• Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö
• Elin Grelssons Du hasar av trygghet som inte heller riktigt har kommit ut tror jag
• JAHMEN HERREGUD JAG GLÖMDE. MEST vill jag ha Fara vill av Elin Ruuth.

Ja, ni ser ju. Sen jag började inlägget har jag läst ut Firefly-boken och glömt The Trouble With normal på jobbet. Nu ska jag skita i det och sy ett lapptäckeskuddfodral istället.

Eller, det handlar inte ens om det, det handlar om grundlösa hippieantagande människor som slentriannixar allt, vare sig det handlar om s.k. kommersialism eller läkarvetenskap. T.ex.:

- När underbaraclara slutade färga håret när hon blev med barn. Trots att det inte finns några belagda kopplingar mellan hårfärg (använd på rätt sätt då, jag antar att det skulle vara skadligt att t.ex. äta den) och, well, några som helst effekter på foster. För ni vet de farliga kemmmekaaaarlieeerna.

- På samma tema: no-pooarna. Alltså, att inte använda shampo funkar för en del människor. Men jepparna nöjer sig inte. De ska prångt ge sig på att frälsa världen. Newsflash: det funkar inte för alla. Vi har olika biologi, och en del människors hår och kropp luktar illa och blir smutsig utan tvål (hur mycket kroppen än “vänjer sig”; Mary Roachs Packing for Mars har ett intressant kapitel om hygien.)
Två bloggare som skriver skitbra om sk. naturliga metoder och kemikalier: Finslipad (som iofs verkar ha lite lustiga åsikter om självförtroende vs. skönhetsvård) och Fifty Scents.

- Lite annat tema: en text jag läste för hundra år sedan av Stefan Sundström om när hans partner skulle föda deras första barn och det verkade som hennes bäcken var för smalt. Läkarna ville röntga och kanske kejsarsnitta om det behövdes. Men nej, de hade hört att det här med röntgen vart inge bra (full disclosure: röntgen av foster är inget bra alls, det är förknippat med mycktet högre cancerrisk än motsvarande på vuxna, det är bla därför man ultraljudar, men det handlade alltså om EN röntgenbild på färdigbakad bäbis) och allt gick bra. Av det drog han slutsatsen att man ska inte pilla så mycket på naturliga processer.
…Sen kom spökena av de miljontals kvinnor och barn som skulle klarar livhanken med adekvat läkarvård och spöade honom gul och blå. VAD I HELVETE. GUBBJÄVEL. Jag hatar anekdotiska bevis.

- Antivaxxers i allmänhet. Älskar att man på min nya arbetsplats kräver årligt influensavaccinering och bevis på MPR-vaccinering och vattkoppsskydd (en del av en sjukhusorganisation.)

- Folk (en bekant till oss) som tycker att man ska vara snällare i debatten med de hjärnlösa, livsfarliga idioterna i den amerikanska religiösa högern. “För annars lyssnar de inte.” Eh, de kommer aldrig lyssna, men jag vill att andra människor fattar hur farliga och verklighetsfrånvända de här människorna är.

Men. Men.

Så finns det människor som Bo Westmar. Företrädesvis old people, som  fetisherar bokobjektet lång mer än jag klarar av. Som gnälltjatande babblar om hur böcker luktar, hur det låter när man bläddrar, hur bokens tyngd känns i handen…  Det är klart att ingen eboksföreträdare tar en på allvar när man inte har någon vettigt att komma med.

Hanjaglevermed pluggade Publishing and Printing, jag vet inte riktigt vad det heter på svenska. Han kan hantera en gammaldags tryckpress och vika papper på rätt sätt för att skära till en bok. Det är trevligt, ett hantverk, och det har lärt mig att uppskatta saker som papperskvalitet och de små avtrycken typerna gör i bladet – de vet jag inte inte heller var de heter på svenska. Trevligt. Men inte med några direkta konsekvenser för mitt läsande annat än valet av utgåvor (och därmed dyrare böcker.)

Vad som är av vikt: typografi. I varenda pappersbok som ges ut, iallafall de första utgåvorna, ges någorlunda eftertanke åt typografi – och det handlar inte bara om vilket typsnitt som används. Det handlar om textstorlek, radavstånd, marginaler, val av sidnumrering och fotnoter och sidhuvuden och… ett helt gäng grejer. Som inte har något “bäst” eller “sämst” utan anpassas efter texten i fråga – dess komposition, genre, syfte, ämne osv. Kants Kritik av det rena förnuftet typsätta inte likadant som en chicklitroman (ang. dålig typsättning vet alla som pluggar något teoretisk och haft billiga textböcker med komplexa texter vad jag pratar om. Det försvårar läsandet avsevärt.) och en novellsamling om Ukraina inte likadant som bibeln. Och någonstans där landar läsplattor som the great equalizer. Som rätar ut marginaler och håller samma typsnitt “för största läsbarhet”¹. Om som dessutom ibland låter folk plottra med typografin som de vill, och därmed omyndigförklarar typografer, typsnittsdesigner och grafiker som yrkesgrupper. Det är djupt sorgligt att Robert Bringhursts ikoniska The Elements of Typographic Style, den kanske mest omsorgsfullt designade boken på den här sidan 1900, kan slätstykas på det sättet.

Sen tycker jag rent personligen att böcker är bruksföremål². Jag köper inte billiga pocketar eftersom a) jag inte har plats för böcker jag inte redan gillar jättemycket och därmed b) förväntar mig att de ska hålla hela mitt liv och överleva omild behandling. Jag viker mina böcker åt alla håll och kanter, jag spiller smulor och vatten i dem, jag knölar ner dem i väskor, tappar dem på bussgolv och slänger dem i väggen om jag blir arg ³ och det ska de hålla för. Jag skriver i marginalen och stryker under och grälar och jag hatar folk som tjatar om bokmärken (de ramlar ju bara ur) och hundörar hundörar hundörar. Alltid. (Jag får ofta höra att “amen pappersböcker förstörs också av vatten” och ja, det gör de. En bok i taget. En bekant till mig hade en läckade vattenflaska i väskan och förlorade sin Nook och alla böcker på den. För att en annan bekant skulle förlora lika många pappersböcker förra året krävdes en helt översvämmad lägenhet pga trasig vattenledning. Just saying.)

Eller:

Jag tror inte riktigt på att skilja på konstverk och konstnär. Ni vet “men man kan ju uppskatta tavlan även om konstnären var en mördare/kvinnohatare/diktator/whatever.” Det visar på en ganska konstig, men också tidstypisk, syn på konst (vi snackar alla former här, inte bara bildkonst; dramatik, romaner, musik, dans o.s.v.) som något transcendent, som bara Finns och Dyker upp i konstnärens huvud Någonstans Utifrån (alla versaler avsiktliga.) Som om de inte var resultat av medvetna och omedvetna tankeprocesser och inlärda tekniker och beteenden. Som  om de inte var en del av konstnärens sammanlagda produktion, tillsammans med hens andra konstverk, åsikter, frukostmåltider, eventuella barn, skoluppsatser och avlagda hudflagor. Konstnären skapade verket. Konstnären har lagt en del av sig själv, sin personlighet och sina värderingar i verket. De sitter alltid lite ihop, även om graden naturligtvis varierar.

Alltså: man kan inte skilja på verk och person. Inte kategoriskt iallafall. Naturligtvis går det att gilla enskilda verk utan att automatiskt skiva under på alla konstnärens åsikter om allt från näringslära till hunduppfödnings via socialpolitik, men då får man ha i åtanke att:
a) Det är inte samma sak att säga “jag gillar sången X” och “jag gillar diktaren Y.” I det senare fallet indikerar man något mer än bara hens samlade konstproduktion.
b) Så länge konstnären är vid liv gynnar du denne ekonomiskt eller socialt om du köper eller på annat sätt officiellt tillgodogör dig deras produktion.

Det där har gjort det knepigt för mig, främst på bokfronten. Jag läste t.ex. Orson Scott Cards Endels spel (Ender’s Game) innan jag visste att han var en raljerande homofob med tvivelaktig religös bakgrund. Enders spel är fortfarande fantastisk, men jag skulle aldrig köpa ett nytt ex av boken om mitt försvann, samma sak gäller resten av hans böcker (det hjälper att de inte är bra; de andra Enderböckerna är tråkiga och predikande och serien om Alvin skaparen är så rasistisk stereotyperade att det blir smålöjligt.) Anne Rice skulle jag heller inte köpa igen (hon har rasat mot sitt eget fandom, givit sig in i fighter mot negativa Amazon-recensioner och hotat med rättsliga åtgärder och varit allmänt fittig) men det gör mig mindre då jag vuxit ifrån henne för ganska länge sedan.

Det senare året har jag dragit reglerna lite hårdare, eller så kanske handlar det om att jag varit aktivare på de ställen på internet där författare och fandom rör sig. I vilket fall har ett antal nya personer dykt upp på min bojkottslista: Jasper Fforde (författaren till Thursday Next-serien) p.g.a ren inkonsekvens: mannen som skriver böcker i vilket tre fjäredelar av det västerlänska litterära kanon rör sig tycker att fanfiction och andra fanworks är moraliskt fel samt okreativt. Nix till honom. Grymt jobbigt för mig när det nyligen kommit ut nya delar i två av hans serier.
Scott Westerfield, författare till ungdomsserien som börjar med Uglies (Ful på svenska) och en påbörjad steampunkserie, gör bort sig  på annat sätt. Bitch Magazine skrev en lista på bra böcker för ungdomar med sund syn på kön, sexualitet osv. Efter några dagar började folk höra av sig om några av bidragen; hade inte den där boken en skylla-på-offret-attityd, skildrade inte den där boken kvinnlig lust lite för negativt? Bitch höll med och plockade bort, författarna blev skitsura (det var tydligen inte medvetet, men unfortunate implications är också riktiga.) Westerfield och ett gäng andra författare på listan blev sympatiarga och krävde att de också skulle tas bort. Bitch vägrade då böckerna i fråga fortfarande passade. Westerfield surade och klagade om censur och jag vet inte vad, för att ta bort böcker från ideologiska listor av ideologiska anledningar kan man ju inte bara göra. Skithuvud.

Mest intressant är kanske fallet Katharine Kerr, dels för att hennes Deverryserie tidigare var bland mina favoritböcker, dels för att jag hade den tvivelaktiga äran att bli förolämpad av henne personligen. Hela historien är mycket för lång för att passa här, men i korthet: förra året tog många amerikanska genreförfattare till orda om vad de tyckte om fanfiction. En del gillade, en del brydde sig inte, en del hatade. Kerr hörde till de senare (lite intressant med tanke på att jag aldrig sett spår av fanfiction till hennes böcker) men nöjde sig inte med det, hon menade att alla som inte enbart skapade egna världar och karaktärer (inklusive alla teveförfattare) var inte bara ickekreativa utan även av bristande intelligens, och slösade sin och andras tid. Då kanske det passar bra att tillägga att hon redigerat och skrivit delar av en antologi av nytolkningar av Shakespeare, att hon började sin författarkarriär med att skriva rollspelsmanualer och att hennes egna böcker är smockfulla med genretradition (alver, dvärgar, magi osv.) När hon fick mothugg mot sina ganska galna uttalanden (“folk som gillar teveserier saknar kreativitet” är en  favorit) började hon förolämpa folk till höger och vänster, däribland undertecknad. Hela debaclet raderade hon sedan från sin blogg, delar finns bevarade här. Det blev mycket wank, men min slutsats är att aldrig mer köpa hennes böcker, göra mig av med de jag har, samt sluta recka henne. Hon vart för galen.

Vart ville jag då komma med allt detta? Tja, redovisa lite, kanske. Klaga på Kerr. Hävda min ståndpunkt i författenärskildfrånverket-frågan. Vetinte. Bara blogga lite.

Zoe Washburne  -Firefly/Serenity

Hermione Granger (Harry Potter)

Romana (Doctor Who)

Eller, ja, det gör jag egentligen inte alls. Eller, jo, det gör jag. Delvis. En komplicerad sak med att bo utomlands är att man börjar misshandla sitt namn på samma sätt som lokalbefolkningen. Så jag heter Anna. Vi säger det. Vi försöker inte uttala mitt efternamn, det blir bäst så.

Jag bor i Seattle. Jag är arg nästan jämt, delvis beroende på att jag är en sån lättirriterad surfitta, delvis pga att världen och människorna är så jävla dumma i huvudet. Sen övergår jag i squeeglad – jag har i princip inga mellanlägen. Squeeglad, ångestfylld, irro, arg, jättearg.

Jag har hipsterglasögon och rakt mörkt hår som ska bli rött om Heather ringer mig någon gång. Jag är före detta gothhippie som gick estet-teater och blev filosofistudent och blev webbutvecklare. Jag vet inte vad jag blir härnäst – jag är för folkilsk för bibliotikarieskrået. När jag blir gammal ska jag bli kulturtant, om jag bara lär mig att stå ut med konstmuseer. Jag har svårt för konstmuseer. Rymde från en klassutflykt till Tate Modern. Men försöker hela tiden, för kulturtantsambitioner har jag.

Jag är gift. Jag gillar det inte. Hanjaglevermed är toppen, men äktenskapsinstutitionen är en kvarleva från ett för länge sedan utdaterat system (jag har skrivit mycket om det) och vi gifte oss enbart för att immigrationsmyndigheterna krävde det. Jag avundas människor som får lov att vara vara sambor.

Jag är väldigt egocentiskt, ångestfylld, entusiastisk, lat, lättrörd av rätt saker, lite för tjock just nu pga sjukdom, har trettiosju i skor, pretto, lite för bekräftelsesökande, lite för beroende, har kort tålamod men är också kortvarigt arg. När jag håller konflikter vid liv i mer än några veckor är det oftare av princip än av känsla.

Jag blir uttråkad av historier om Mänskliga Relationer. The Human Condition tråkar ut mig. Jag gillar historier om ideer, och i brist på ideer, explosioner. Helst båda.

Ingen varnade mig att teorierna och teoretikerna jag läste på kandidatnivå i USA skulle anser så irrelevanta och ovärdiga i Lund. Jag hatade Lund lite, sen träffade jag en kursare på etnologen som kunde upplysa mig om att många, många andra också hatade filosofen i Lund. Sen flyttade jag hem.

Jag tror inte på att skilja på konstnär och verk. Jag tror det finns bra och dålig kultur. Jag tror inte på singulariteten. Jag tror inte på någon variant av gud, men ibland tror jag att universum är ute efter mig,  och jag tror inte på massa jävla tjafs om positivt tänkande. När jag var barn utvecklade jag en förmåga att skylla ifrån mig. Då var den mest i vägen , som vuxen är jag övertygad om att det hjälpt mig slippa att från både ätstörningar och internalised bifobi. Det är faktiskt samhället, inte mig, det är fel på.

Jag är bisexuell, även om det numera är ganska irrelevant i mitt liv då jag lever i en monorelation med en man. Jag är mono men mot mononormativitet – hur andra människors relationer ska se ut ska enbart de, inte jag, få bestämma. Folk fungerar olika. Deal with it. Jag märkte att jag var bi när jag sexton år gammal blev småkär i Seven of Nine.

Annars är jag inte alls attraherad av blonda tjejer.

Jag är nörd. Det har jag haft klart för mig sedan jag var i början av tonåren. Det enda område jag inte nördar loss på är spel. Eller, jag spelade lite onlinerollspel ett tag för många år sedan, men fan. Nej. Och jag gillar inte BSG. Men annars, typ allt. Lite serialt, det där, är just nu insnöad på Doctor Who. Det varierar, som sagt.

Jag har ganska kass musiksmak. Definerad, men dålig. Saker riktiga musiknördar och kritiker fnyser åt. Folk-och visinspirerad pop. Största skämsartisten är förmodligen Winnerbäck (tänk, jag gillade faktiskt honom innan han blev skämsvärdig) eller, jo, det finns musikaler i min ipod med, men jag försöker aktivt sluta. Det minst skämsiga är nog Regina Spektor. Eller kanske Sargasso Trio.

Jag är inte subtil. Alls. Tyvärr. Jag vill så gärna vara subtil och ha bra smak. Men det är min lättja igen. Jag skulle vara världsdiktator utan min lättja.

Men först io9. Io9 är en nyhetsblogg för popkultursnördgrejer, en del av Gawker-nätverket. De publicerar dagligen runt dussinet inlägg om scifi, fantasy och skräckrelaterade tv- film och boknyheter, samt en del popvetenskap. Tack vare, tror jag, lika delar restriktiv kommentarspolicy och det faktum att både högsta bestämmarna är kvinnor trivs jag bra där. Diskussionerna är givande och roliga, och även om idioter finns är de färre än genomsnittet på liknande forum.

Och så i fredags. I fredags postades på förmiddagen ett inlägg med ett rykte om en kommande film. Filmen sammanfattades en ett kort stycke, huvudanledningen till inlägget var att den manliga huvudrollen skulle spelas av Cillian Murphy. Han har varit rätt många nördars favorit rätt länge nu (re: 28 Days Later, Sunshine, Batman Begins), men Inception har ökat trycket ytterligare. Inlägget hade runt hundra kommentarer. Ungefär en tredjedel handlade om filmen. Resten var om hur snygg, bra, och på alla vis förträfflig Murphy är; inte mindre än fyra av kommentarerna som beskriv honom som attraktiv kom från heteroindentifierade män. Lägg till de kommentarer som dyker upp till youtubevideos med intervjuer eller filmklipp, och det blir uppenbart att Murphy inte bara har stor attraktionskraft på heterotjejer, utan på män med. Män som annars klassar sig som hetero. Hanjaglevermed är en av dessa män, och det gör mig både glad och nyfiken.

Vanligtvis tänker vi ju på sexualitet så här: de vanligaste kategorierna är heterosexualitet, homosexualitet och bisexualitet. Grovt förenklat: är man straight tänder man på folk som har genitalier som inte ser ut som ens egna. Är man gay tänder man på folk med likadana genitalier. Är man bi tänder man på båda. Men ingenstans i definitionen av heteroman finns det rum för att vara trollbunden av Cillian Murphy, för han är man, han tillhör samma kategori.

Vad det är som  just Murphy har kan jag inte direkt svara på. Man skulle kanske hävda att han har ett feminint utseende, men det håller inte, på flera punkter*. Kanske läpparna, men få kvinnor har en så definierad skelettstruktur i ansiktet, och ögon har aldrig varit könsbundna. Dessutom brukar kändisar med feminint utseende snarare hånas än åtrås av heteromän. Så på vad kan jag inte svara, men att ger mig hopp om mänskligheten. Den fluida** sexualiteten, här är den. Let me show you it.

“Mina, they are going to punish her for not giving them what they want, or rather, for giving Dracula what they want. I’d just like you to know that, because when you get back it’s going to be all tears and declarations of (posthumous) adoration, and then they are going to fixate on you next. Keep records of everything, and for goodness sake don’t let old Van Helsing get you alone. For a man of science he’s entirely too fond of charging into ladies’ boudoirs brandishing his holy wafer.”

Letters with Characters – riktiga personer skriver till påhittade. Dagens länk utan konkurrens.