När jag växte upp hatade jag söndagar. Det var inte det att jag ogillade måndagmorgonen, med undantag av högstadiet har jag glatt travat till skolan, det var söndagen jag avskydde. Jag kunde inte sova, sen fick jag ångest för att jag inte kunde sova och kunde inte sova… söndagen var speciell; andra radioprogram, andra korsord (min mamma är stor korsordsfantast) och söndagmiddag. Enligt min mammas logik skulle det vara lite finare på söndagarna, eftersom vi åt middag tillsammans så sällan (hos oss var middagen tidig, runt tresnåret, så mamma åt på sitt jobbs restaurang, pappa åt hemma och jag utfodrades hos vår granne som extraknäckte som dagmamma/fritids.) Just det resonerande fastnade jag aldrig för, vi åt ju tillsammans på lördagarna också, men då var det vanliga porslinet och god mat: köttbullar, pannkakor, panerad rödspätta, potatisbullar med prinskorv, eller exotisk kassler. Men på söndagarna dukades finporslinet fram, och de fina besticken och rödvinsglasen, och så var det revbenspjäll eller någon form av ugnsstekt kött, oftast serverat med potatis och sås. Till denna dag äter jag inte kokt potatis och sås.
Men när bordet var avdukat och mamma lyssnade på klassisk musik och löste söndagsbilagornas korsord kunde hon få för sig att be pappa gå och köpa lite fikabröd. Det skulle alltså drickas eftermiddagskaffe, och jag tror att mamma hoppades att han för en gångs skull skulle gå till det lokala konditoriet; det fanns ett enda. Icke. Pappa gick till konsum, och beroende på vad konsum hade blev det kanske mazariner eller pistagelängd i påse. Eller dammsugare. Jag visste det inte då, men min brist på entusiasm inför sötsaker när jag var liten grundades främst i att vi aldrig köpte något gott. Jag gillar inte mazariner, mandelsmak, pistage, vispgrädde eller smörkräm. Jag gillar god choklad, kanel, vaniljsmak och citrusgrejer. Men det visste jag inte då. Då visste jag bara att jag hade lite tur om det iallfall blev dammsugare och inte mazariner, mer tur om det blev vaniljsockerbullar, ändå mera tur om mamma varit och köpt riktiga bakverk från kondiset, men mest tur om jag fick springa över till grannen, som hade kanelbullar och mariekex till fikat. Asgoda, hembakade kanelbullar, serverade med ett glas blandsaft, och ibland fick man ta en till.
Men dammsugarna då. De fick stå för själva söndagskänslan, tillsammans med den äckliga maten, den klassiska musiken, söndagsbilagorna, de nedrullade persiennerna och Söndagsöppet på teve. Lite hopplöshet, lite vemod, lite ångest. Och just därför är det väldigt konstigt att jag, när jag hittade receptet i DN, satsade så mycket tid och energi på att färga marsipan, baka och smula sockerkaka, och blanda ihop eländet. Det här, sa jag till Hanjaglevermed, gillade jag inte när jag var liten. Smaka nu!
Av någon anledning fick jag för mig att klä ut mig till cupcakebloggare igår, och här ser ni beviset. Vid kjol, markerad midja, spetströja över vanlig, lockat hår med spänne och kråksparkseyeliner. Sen sprang jag omkring på stan (obs! i kappa med markerad midja! bara mina vanliga lågklackade booties förstörde helheten, då jag inte äger några mary janes) och blev, tror jag, bemött lite annorlunda. Extra roligt: redigera bilden så den ser ut som den är tagen med hipstamatic.
