Innan vi börjar kan jag berätta att jag verkligen gillar det nya useendet på WordPress CMS. Mycket lättanvänt, tack WP.

Det blir alltså inget Montana - hade vi åkt hade vi kommit fram runt nu (förshoppningsvis), men det verkade helt enkelt inte säkert, what with snön och isen här, bergspassen, och sen de decimetrarna som fallit i västra WA. Vi hoppar det, helt enkelt, och idag har vi småpyntat så att det blir iallafall lite julstämning. Mat har även inhandlats; det blir tofurkey och sötpotatis. Mmm. Vi får väl skicka paketen till svärföräldarna.

Med idag och gårdagen (som jag tog ledigt p.g.a. saker att göra, huvudvärk och trötthet på att inte kunna göra ngt ordentligt) har jag alltså mer än en veckas jullov. Det är mer ledigt än jag haft i sträck på c:a två år, och mycket lite nyttigheter eftersom vädret förhindrar förflyttningar.

–

Maken låter hälsa att han fördriver tiden med ett teveprogram där de filmar grejer i slow motion. Riktigt så tråkigt har jag inte än.

Nu har jag varit ute och gått i snön på isen, ety Seattle har det konstigaste vädret jag varit med om hittils.

Vi tar det från början: det snöar inte här. Eller rättare sagt, det snöar vanligtvis en-två ggr per vinter, någon timme i januari, och det vita smälter så snart det träffar backen, då det som kallast blir någon minusgrad. Vi är visserligen förhållandevis långt norrut, men med Still Havet på ena sidan och Kaskadbergen på den andra blir det mest mellan nollan och tio grader och regn på vintrarna. Men förra helgen drog ett lågtryck ner från Kanada, det snöade i lördags och våra julbordgäster klagade över kylan (själv sprang jag fram och tilllbaka mellan köket och bordet och märkte ingenting.) Sen smälte det mesta bort, men det fortsatte vara kallt - flera minusgrader, hela veckan. Jag hatar kyla. Eller som tjejen som tar bussen samtidigt som jag på mornarna sa “Vad är det här? Jag flyttade från Connecticut för att slippa den här skiten.” Eller Småland då.

I onsdags skulle snön komma, så jag jobbade hemifrån. 1990 hade Seattle ett snöoväder som kom helt oväntat runt lunchtid och orsakade kaos eftersom ingen kunde komma hem från jobbet. Barn fick övernatta i klassrum, vägar till sjukhus blockerades av övergivna bilar, och det timmar att ta sig någon mil. Därför hölls skolorna stängda i onsdags, men snön kom inte över själva Seattle (Fife/Ferderal Way i söder fick dock sin del, så jag är glad att jag inte åkte.) Den kom igår istället - över en stad som haft mellan tre och tio minusgrader i en vecka.

Snöfan ligger kvar. Now with added ice.

Det snöade hela dagen igår. Ta då med i beräkningen att a) Seattle består av kullar, b) Seattlelites har mycket lite erfarenhet av halkkörning och oftast inga vinterdäck c) t.o.m förberedda med grejer inlånade utifrån har de kanske en femtedel av antalet snöplogar och -skrapor mot en svensk stad. Allting stängde. Mitt gym stängde. Broarna till West Seattle (se karta) har inte varit farbara sedan igår morse. Och de dumma jävlarna till besserwissrar som kommenterar på artiklarna i Seattle PI klagar på att vi är mesar (”andra städer klarar snö utan problem” [de har snöplogar och bygger inte vägar som går i 45 grader på norrsidan av kullar] “varför kan folk inte kära bil ordentligt?” [för att det inte snöar här]. Det ligger alltså blankis på så pass stora vägar som Market Street/46th St., och en buss körde nästan av en bro ner på motorvägen, och idioterna tycket att ungarna borde till skolan/ att stadens ledning är inkompetenta.

Alltså: väder som vilket Jönköpingsvinterdag som helst, men utan sandade/skrapade gator. Skitkul.

På lördag ska det snö mera, med stormvindar det här gången. Vi får se om vi kommer till Montana till jul -vi skulle åka på tisdag med jag åker inte över Snoqualmie Pass i snöstorm, snökedjor eller ej (ej heller 4th of July Pass, MacDonald Pass, eller något av de andra bergspassen vi måste över för att komma till Helena. ) Visst, vi har vinterdäck, överlevnadsutrustning och vinterkörvana, men det finns fan gränser. Fruset regn plus storm är definitivt en.

Skåningar pratar himla roligt.

Typ att betala CSN. Jag har pengarna, men för att föra över dem till mitt Swedbankonto (tack, fsb var tydligen inte tillräcklig störtlöjligt, nehej) krävs det att jag har åttiosju nummer, inklusive separata nummer och adresser till Chase Morgan Bank i NY, som Swedbank handlar igenom.

Sedan tog själva överföringen över en vecka.

Sedan, när jag ska logga in och skicka, har batteriet i dosan taget slut. Jag hatat dosan. Ingenstans på bankens hemsida finns batteriinfo. Panik; pengarna ska vara inne den 28:e. Till slut öppnar jag dosjäveln och kollar (där hittar jag även en trevlig liten varning att om man sätter i batteriet fel kan hela fanskapet explodera. Inte kortslutas; explodera.) Hittar batteri på första försöket, åker hem och lyckas logga in och sätta över pengarna. Puh.

Det kunde varit värre; i augusti hade PG/BG-funktionen av oklar anledning försvunnit, så jag var tvungen att sitte uppe tills klockan blev åtta i Sverige för att kunna ringa telefonbanken och få tillbaka tjänsten.

Tänk vad bra det skulle vara om man bara kunde knappa i sin kortkod på deras hemsida och vips! så hade man betalat. Men det skulle nog vara alldeles för enkelt.

Jag orkar inte mera finanskris nu. Orkar inte. Orkar inte. Trots att företaget jag jobbar hos sitter stadigt och mitt jobb inte är i fara. Jag orkar inte.

Vilket är rätt roligt med tanke på att jag blev människa (nyhetsläsare, världsmedveten) mitt under början av nittiotalet, när Krisen var ett faktum mer än en fas. Det kanske är det som spökar?

Jag orkar inte. Jag vill bara hem och lägga mig under sängen och gråta, kanske käka upp en burk gamla värktablett så jag slipper vara med när världen går under.

Vår ekonomi är bättre en någonsin; vi har två helstidsinkomster och åker i princip inte bil längre. Men varje gång jag läser tidningarna är det JÄMMER OCH DÖD OCH ELÄNDE OCH ALLA FÖRETAG KOMMER ATT GÅ UNDER OCH ALLA KOMMER ATT BLI ARBETSLÖSA OCH DET KOMMER ATT BLI SOM I AFRIKA OCH SÅ DÖR VI ALLA YTTERST PLÅGSAMT.

När jag och maken precis blivit ihop hade vi planer på att flytta till Kanade. Jag ville inte bo i Sverige och han ville inte vara i USA när, som han sa “allt imploderar.” Imploderar det nu? Kommer jag får bo i en låda på gatan? Han får inte uppehållstillstånd i Kanade, de ändrade reglerna efter Vietnamkriget, när massvis av unga män som inte ville bli inkallade flyttade över gränsen.

Och trots att vi fortfarande har jobb osv funderar jag på om det kanske vore smartast att flytta tillbaks till Sverige medan vi fortfarande har råd med biljetter och lite sparade pengar. Hur pass långt tid skulle det ta för maken att få uppeållstillstånd? Man vill ju inte tvingas hora för att ha råd med mat.

I går öppnade den tredje och sista (iallafall av de som kommer i höst) av H&M-butikerna i Seattle, den i downtown (de övriga finns i Southcenter Mall och University Village; den senare är egentligen närmare mig, men dit äker jag aldrig.) Jag hade tänkt med att vara där, eftersom pressmedelandet lovade presentkort till de första 300. Nå, nu vet jag att öppnandet i Southcenter lockade 600 pers, men det var a) samtidigt som hela köpcentrat nyöppnade, b) som sagt, i ett köpcentrum, c) en fredagseftermiddag. Det här var en torsdagslunch i downtown, kunda jag komma undan med att komma en timme innan? Jag försökte. Det stod typ 400 skolkande high schoolers i kö, ungefär hälften av dem spinkiga asiatiska pojkar med färgat hår. Så jag gick och fikade, sen åkte jag tillbaks till jobbet.  Enligt Seattle PI hade någrade av dem suttit där sedan fem på morgonen, eller tidigare.

,,, nu, semester! Ledig idag, vi ska till Portland hela helgen. Baaaaaai!

Jag blir, som ni kanske märkt, väldig provocerad av Twilightböckerna. Vadan detta? Det handlar naturligtvis om en hel hög med grejer; att som feminist se en kvinnlig huvudkaraktär som helt saknar personlighet och som med författarens goda minne går upp helt upp i sin pojkvän och förlorar sin mänsklighet på kuppen; en chockande jobbig gruppmentalitet bland fansen*; sandlådenivån på debatten**. Men det handlar samtidigt om något mer: de själ mitt särintresse, de själ mina vampyrer, de gör mina vampyrer mainstream. Plötsligt förstår jag hur alla hardcore-Ringers kände sig när Peter Jacksons filmer kom; de gick och lade på kvällarna med ett någorlunda hemligt specialintresse, och vaknar en morgon i en värld där varenda trettonåring vill lära sig Sindarin. Fast fel. Större delen av nuRingers hade knappt läst böckerna, liksom s.k. fanpires (fult jävla ord förresten) inte kan sin vampyrhistoria bortom Twilight, utan tvingas ta hjälp av en skruttig artikel på DN-kultur.

Jag är en hyfsat välanpassad person. Tjugofyra, going on tjugofem, gift, boende i lägenhet i en stor stad, med make och katt. Heltidsjobb. Hel och ren. Högskoleutbildning med höga betyg. Läsande, lagom intresserad av ord och färger, men knappast besatt. Jag överlevde tonåren med minimala smärtor, jag rökte inte, drack inte, knullade inte runt (det senare önskar jag att jag hade gjort, men jag hade finnar och glasögon so there you go.) Överhuvudtaget skapade jag mycket lite ro hos min ömma moder annat än i mitt vampyrintresse.

Det började när jag var elva och läste Anne Rices En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire). Interview är knappast ett litterärt mästerverk, men den är långt mycket bättre en mycket som ligger och krälar på botten av vampyrgenren. Melodramatiskt? O ja. Båda huvudkaraktärerna, Louis och Lestat, är fruktansvärt melodramatiska, och Rice själv var redan då på gränsen till galen***. Men inte för dens skull av dålig kvalitet. Rice hade sensualiteten, färgerna och även ångesten om driver Vampyrkrönikan****, och de fångade mig redan som elvaåring. Rices vampyrer är mänsklighetens trasiga spegelbilder; de är allt vi är plus övernaturliga förmågor men minus förmågan att förändras. De har frysit fast, och blir mer och mer vilse ju mer deras omvärld förändras. Interview handlar egentligen inte alls om de vuxna vampyrerna, utan om Claudia, den lilla flickan som blir vampyr som femåring och vars tragedi är att hon aldrig kan bli vuxen på riktigt. Claudia är delvis Rices dotter som dog i leukemi, och Interview är delvis terapiarbete, och just därför kan boken upplevas väldigt stark. Sedan tog sensualismen mig. Vampyrer har den kanske starkaste erotiska symboliken av alla övernaturliga varelser: förhöjda sinnesfunktioner, outhärdlig törst, penetrerade av hud, nacken som erogen zon*****, drickande av blod…  Vampyrsexigheten är härligt androgyn; vemsomhelst kan dominera och penetrera vemsomhselst; det funkade på mig som det funkat på många andra. Dessutom kommer vampyrpaketet utan mycket att den mänskliga sexualitetens knöggel; ingen svett eller stön eller ben i kläm. Inga kroppsvätskor annat än blod. Visst, lite död kommer på köpet, men det får man ta.

Och jag behövde Lestat. Jag tog mig igenom tonåren tack vare mina vampyrer. De var lika självcentrerade, melodramariska, törstande och mörka till sinnes som jag var. De förstod mig; när Lestat var fast i Auvergne och ville till Paris var han jag och jag var honom. Men jag hade ingen att dela min fascination med förren en engelsklektion i oktober mitt första år på gymnasiet. Vi skulle diskutera vad vi gillade att läsa, och jag hamnade i samma grupp som A, som läste mycket av samma saker som jag inom fantasygenren; när vi upptäckte vår gemensamma fascination för Rice spontankramades vi, och fru A har varit min bästa vän sen dess. På fullt allvar, fast vi kanske inte hörs lika mycket som vi brukade nu när jag haft den dåliga smaken att flytta utomlands.

(Unnar jag då inte de s.k. fanpires samma sak? Visst gör jag det; det finns bra vampyrböcker på i princip alla bibblor i Sverige. Vuxenböckerna är oftast bättre än ungdomsböckerna. Men hur ska de växa med Twilight? Med Bella, som varken har personlighet eller mål i livet bortom sin pojkvän? Som förlorar sin mänsklighet utan att sörja den? Med Edward, som är kontrolllerande och manipulativ och snarast manodepressiv, som inte ens gillas av Robert Pattison (som spelar honom) och som är lika fast som någonsin Claudia, bara lite större? Twilight är nämligen varken en fantasy- eller skräckhistoria (undantaget andra halvan av Breaking Dawn) utan kärleksromaner med lite huggtänder utspridda i handlingen. Inte alls samma sak, således.)

Efter Rice (vampyrkrönikan består av ett otal böcker, varav jag inte läst alla eftersom de blev så sanslöst dåliga med tiden (läs efter Queen of the Damned)) läste jag Chelsea Quinn Yarbros böcker om St. Germaine, som har en annorlunda tolkning av vampyrvarat (alla författare har naturligtvis en annan tolking av vampyrtemat) men har aldrig riktigt fastnat för någon annan serie. Jag lånade antologin  The Penguin Book of Vampire Stories och läste klassikerna (Carmilla är fantastisk, Dracula är bra och allt, bra men inte min grej) och nytolkningarna (en av mina favoritnoveller någonsin, Fleur de Feu or Bite-Me-Not av Tanith Lee, har vampyrtema.) Jag läste ungdomsböckerna och hittade inte vad jag letade efter (Meyer har klart inspirerats av L.J Smiths The Vampire Diaries-serie.) Jag älskar Joss Whedons Buffy, men inte så mycket för hans vampyrers skull utan för att Whedon är en så fantastisk historieberättare. Jag har spelat The Masquerade och läst de tillhörande böckerna****** (att franchiseböcker till ett rollspel har bättre kvalitet än Twilight säger väl något?)

De vampyrhistorier jag känner för räknas inte som skräcklitteratur utan som dark fantasy; mina vampyrer är inga monster. Mina vampyrer är etiska frågeställande om parasitism och sexualitet. Mina vampyrer är utanförskap och regelbrott, inre och yttre mörker, religion och blod, liv och död. Mina vampyrer är alla vackra tills man tittar närmare, de är miss Havishams ruttnande bröllopsfest. Mina vampyrer har inga sparkles.

När man kollar på en såndär vanlig väst-centrisk karta i Europa eller USA ligger USA ganska mycket i övre vänstra hörnet; i nordvästra änden av världen.

I USA ligger Washington i nordvästra hörnet.

I Washington ligger Seattle i gaanska mycket nordvästra hörnet. Inte helt, men nästan.

I Seattle ligger Ballard i nordvästra hörnet.

Våran busshållplats ligger vid 8th Avenue Northwest och Northwest Market Street.*

Det ni.

Igår var det soligt. Sen regn. Sedan soligt, och sedan började det hagla. Efter det avbröts vår internetuppkoppling p.g.a snöfall, och just då kom åskan.

Det kanske bara inte är jag som går på droger just nu?

Uppdatering: Jag lever. Nu vet ni det.

En sak som var mycket bättre en förra gången är att jag faktiskt har en helt fungerade minneslucka. Jag minns mottagningen, att käftis sa ngt, att jag fick tabletter och näringsdryck efterråt, och sen vaknade jag på soffan klockan fyra i eftermiddags.

Nu är jag dock ngt stenad på vicodin (engelsk info) ; själva drogeffekten är inte lika start som folk har sagt, jag är bara väldigt, väldigt trött. Och fumlig, i både kroppen och hjärnan. Dock tusen ggr bättre än värktabletterna jag fick i Sverige, jag känner i princip inte tre stora sydda hål i munnen. Någon annan gång ska jag med koppling till detta prata om relationer till smärta (ömma modern tyckte det var “ganska onödigt” att ta ett morfinderivat bara för att de skurit upp munnen på mig; vi brukade ofta gräla om smärta; för en gångs skull var det jag som var relativisten.)

Hittills fungerar alltså bra, ni får snart se bilder på mina tretusen medicinska preperat.

(Jo, en sak till: när jag vakande på soffan hade jag en typisk tupplurs-rännil på haken , dock ej saliv; blod. Det var kul.)