Min mamma hade en grej hon gjorde under min uppväxt när hon lyssnade på radio (vilket hon gjorde – och gör – jämt) eller läste tidningar. Hon fnös till, tittade upp och sa något i stil med “Hanninder står det att han heter. Det måste ju vara taget!” med hånfullt tonfall. Underförstått: taget namn = dåligt. I samma anda hittade jag en flashbacktråd (ja ja, jag vet) för några månader sedan som något i stil med “kändisar med tagna efternamn.” Där nämndes bl.a. en artist vars familj bytt namn från ett mycket vanligt till ett nytt (taget) när han var mycket litet. Konsensus i tråden var att det var tillgjort och fånigt, och att han borde byta tillbaks. Nevermind att han förmodligen inte ens har minne av att heta något annat. Eller ännu värre: en av DNs tillfälliga bloggar erkänner i sitt första inlägg att hans efternamn inte är “mer adligt än det Gustavsson som ”ätten” hette för ett par generationer sen.” Då tycker jag mig förstå att bytet skede innan bloggarens egen födelse, och ändå tycker kommentarerna:
Byt tillbaks till Gustavsson, din tönt!
Vilket känns lite konstigt.
Men själva fenomenet är intressant. Vad jag förstår byter man ofta från ett mycket vanligt namn till ett mer ovanligt, kanske helt nytt (jag hette själv Gustavsson när jag var liten, men bytte till mammas flicknamn, mest för att det var kortare) och jag kan inte låta bli att undra om det sticker i ögonen. Det är både tjatigt och småpatetiskt att hålla på och snacka om jante, men det finns något fundamentalt småaktigt över reaktionerna, lite “han ska fan inte tro att han är bättre, vad fan är det för fel med att heta Johansson som alla andra?”
När jag frågar min ömma moder brukar hon svara att hon inte tycker det är fel i sig att ha ett taget efternamn, men “det låter ju så tillgjort.” Helt korrekt, det är tillgjort. Skapat, påhittat, specialtillverkat för att vara unikt (om bara lagom unikt, enligt gängse regler för hur namn ska se ut.) Många efternamn har organiskt ursprung: son-namn, namn efter platser, latiniseringar av platsnamn, försvenskningar av utländska namn, soldatnamn… men många är också tagna, påhittade för sju -åtta generationer sedan (jag har ingen exakt historia, men vårt tjugofjärde vanligaste namn, Lindgren, låter inte som ett platsnamn.) Men vi har vant oss, det låter inte konstigt längre. Mer relevant är kanske att vi har något slags autenticitetskrav på efternamn som inte gäller för förnamn. Visst, kvällstidningskommentatorerna, den stora felstavande massan*, rasar när någon vill döpa sin dotter till Metallica, men man som Engla och Wilma blev vanliga på mindre än fem år och ungar döps utan tvekan till Kevin och Melvin, knappast autentiskt svenska namn med tradition. Och logiskt sett borde förnamn vara mer identitetsförknippade än efternamn, så är det något mer det handlar om? Klassidentitet? Arbetarklass, bliv vid ditt Andersson? Jag vet inte. Men intressant är det.
