1) Seriell monogami är kanske realiteten i väsvärlden(+) , men jag skulle vilja hävda att ideaaaaalet fortfarande är sann monogami, d.v.s. varje människa har en partner hela livet. Inte bara i det faktum att många faktiskt gifter sig (och lovar att älska varandra hela livet, ett sjukt löfte att ge i sig), i hela tänket som används i språket runt Den Sanna Kärleken, the One osv, eller ens stigmatiseranet av den som har haft många förhållanden (“hen kan inte hantera känslor” “han har issues” “hen är för omogen för att stadga sig-gifta sig-skaffa barn”, “tänker hen inte på barnen ner han hittat en ny igen”; kolla bara på ordet serial monogamist och dess populärbetydelse) pekar på det det, utan även den jävla stämningen av Man Bör Hålla Ihop Till Nästan Varje Pris som präglar relationsionsrådgiveriet. Man kanske inte kan vara ihop med bara en person, men man ska fan hålla partnersiffran så låg som möjligt; frågan och svaren är inte baserade på “hur går jag ur sen här situationen lycklig” utan “hur håller jag ihop mitt förhållande om det alls går.” Jag kommenterade på ett av Tanjas blogginlägg med ett ifrågasättande av den vinkeln (hör hur jag uttrycker mig som rättshaverist – klockan är myckte åkej) och fick snart motkommentaren att om man bara bryter upp för att en sak kommer man gå genom livet och bara byta partner hela tiden. Är det verkligen ett problem? Så länge man inte blir ihop med sitt ex klon kan man nog hävda att de flesta människor lär sig något av tidigare förhålladen. Visst finns det undantag, men det är knappast en anledning att döma ut hela företeelsen.

I samma led stör jag mig otroligt på allabarageruppförlättniförtidenförritinlevdemantillsammanshelalivet-attityden. Tror ni verkligen alla var lyckliga hela livet? Att alla var trogna? Vidare: fram till ca femtiotalet var “hela livet” ganska mycket kortare än vi tänker oss. Var man inte förmögen gifte man sig inte särskilt tidigt, speciellt inte som man, eftersom det helt enkelt inte gick an att skaffa familj utan att kunna försörja den, antingen meddelst gård, lön, eller verkstad. Man var kanske 25-30 som man, något yngre som kvinna. I mitten av artonhundratalet låg medellivslängden för en kvinna på strax under 50 år. Tjugofem års äktenskap var hela livet. Jag har varit ihop med hanjaglevermed i tio år i år – med moderna mått inte JETEMYKE, med 1860 års mått halvvägs igenom. Och ja, det finns de som firar åttioårig bröllopsdag och är jättelyckliga tillsammans. Såklart. Men  – undantag.

2. Jag letade runt i The Trouble With Normal av Michael Warner (f.ö. en sjujävlar bra bok som alla borde läsa) och hittade inte stället, men vad jag minns menade Warner att queera sociala/vänskapscirklar är pga bättre anpassade till seriell monogami än straighta. Enligt normen, och därmed i de flesta straighta sammanhang, delar man in personen av motsatt kön i grupperna folk man kan ligga med och folk man absolut inte kan ligga med. Man ligger med folk man är ihop med och folk man precis träffat. Man ligger inte med sina platoniska kompisar eller sina kompisars ex, man är inte kompis med sina ex (eftersom de är i den liggbara gruppen) osv. Queera grupper har inte haft lyxen att kunna förhålla sig till folk på det sättet – gaysubkulturen är så pass liten även i stora städer att alla känner alla, och att undvika sina kompisars ex skulle leda till total sexbrist, att inte umgås med sina ex till social exil. När jag tänker efter tror jag Sara Lövestam skrivit lite om det på sin gamla blogg. I vilket fall – jag har umgåtts i tillräckligt queera kretsar för att kunna uttala mig personligen, och man ska som vanligt inte utgå från ens sexualitet avgör mer än vem man tänder på, men rent antropologiskt känns det intressant.

Hepp.

För ett par veckor sedan beklagar sig Elin Grelsson över att inte gilla “overkliga” böcker nu när fantasy är sååååå trendigt (eh. en teveserie) och tillochmed har egna fester (här åsyftas Johanna Koljonens fantastiska  Nalen-fest-inititiv, som en gång, en gång, hade Game of Thrones-tema.)

Alltså förlåt men jag orkar inte med människor som inte kan med “overkliga”, aka övernaturliga eller scifiliknande, inslag. Hur jävla dålig förmåga till willful suspension of disbelief har man då, kan man inte kolla på teve eller film för man vet ju att det där är ingen riktig polis, det är Brad Pitt, det där är ingen riktig seriemördare, det är Kevin Bacon. Va, va?

Sen i lördags twittar någon Hanna Jedvik att vuxna som sysslar med Halloween är underliga, och när Hanna Friden svarar lite halvirriterat att det är väl roligt om man gillar att klä ut sig får hon svaret “Som sagt…” med en blinkade jävla smilie på slutet.

Men det är egentligen inte så konstigt. Lajvare och cosplayers (lajvare spelar rollspel i dräkter, cosplayers kan nöja sig med att tillverka och ha dem på sig) anses fortfarande vara the weirdest of weird, även i en värld där vi tror vi beundrar nördar, där en fantasyroman blir en hitserie och miljontals människor sörjer en död utvecklare. Jag vet inte om det är värre i Sverige pga den svenska besattheten vid autenticitet eller bara pga bristande mångfald man FAN vad det blir tröttsamt. Det är åkej att säga att “din hobby är mindre värd och den borde bara barn ägna sig åt” om man är cosplayer, men inte om man spelar fucking fotboll. Folk i Star Trek-uniformer på cons anser fotfarande vara höjden av losernörd, och när det hölls nordiskt fantasy- och scificon för ett par månader sedan klädde de flesta inte ens ut sig. Vad är det för jävla roligt att gå på con om man inte klär ut sig eller kan kolla på folks dräkter?

Fin text om cosplaying och psykologi.

Om ett par månader är det ECCC. Jag ska gå som Idris:

Lite mer förklaring:

Jag har en brun fuskskinnsväska från Urban som altmer akut måste bytas ut. Mest för att dragkedjan pajat, men även för att det är för liten (om man sett min väska kanske man stirrar lite nervöst på mig nu, då den är rätt stor jämfört med de flestas väskor. Mina senaste två klassades som “weekenders”. Anledningen är enkel: jag byter inte väskor, och jag haaatar hatar hatar att behöva ta med extra påse. Så väskan ska inte bara rymma mitt vanliga, utan även helst en eller två extra böcker, någon tidning och om jag ska och träna, ett par skor. Och jag grejar inte när saker sticker ut eller syns; just nu sticker alltid min plastpåse med frukost och lunch ut, t.ex., det ser jävlligt trailer trash ut. Sen vill jag helst ha lite till rymd, så väskan aldrig är fullproppad då jag har svårt att hitta som det är.) och för att den har en färgfläck och ett skavt hörne och för att jag är jävligt trött på den. Har spanat på ett alternativ, men skorna ryms inte i den.

Vad finns det då i  mitt vidunder till väska?

- Plånbok
- Liten sminkväska för dagtid
- Bok
- Paraply
- Anteckningsbok
- Pennor
- Hänglås till gymmet
- Mössa omutifallatt
- Vantar, se ovan
- Presernkorthållaruggla
- Kaffemuggshållarskydd
- Handkräm
- Två läppsyl
- Ett udda örhänge
- Busstidtabell
- Klädrullare
- Emergencybinda
- Värktabletter
- Syrareducerande tabletter
- Airborne
- Diverse kvitton och lappar;
- Nytt träningschema (var och skaffade i morse)
- Kvitto från HRBlock för deklarationen
- Apotekskvitto (airborne)
- Mkt äldre apotekskvitto (hårfön och två godisar)
- Tom plastpåse som tidigare innehållet flourtuggummi.

På väg till och från jobbet har jag dessutom detta, i en plastpåse i väskan.
- Flaska med smoothie
- Macka
- Tupperware med lunch

Ja, det var väl det.

Jo, jag har lite fritid nu när julen är slut.

Allra finast i kategorin adventspsalmer är Gläns över sjö och strand (jamen TJATA, jag VET att den egentligen heter Betlehems stjärna, men internet hittar mycket mindre på det), men det är svårt att hitta en bra version, speciellt på youtube. Det ska vara kör med både kvinnor och män, helst mot piano, det ska vara välsjunget, och åtminstone de tre första verserna ska vara med. Jag har en i datorn hemma med en manskör och orgel och två verser. Det får duga. Fast helst hade jag sjungit själv. Så fint att sjunga julsånger i kör, fast jag inte kan.

I kategorin popjul vinner David Bowie och Bing Crosbys (är han förresten på allvar döpt efter ett körsbär?) version av Little Drummer Boy med hästlängder. Jag tror inte jag hade hört den alls innan jag fick en Absolute Christmas-skiva i födelsedagspresent i tidiga tonåren, men iallafall. Det finns tydligen folk som tycker den är den värsta julsången någonsin, jag har lite lust att slå dem. Jag tror de lyssnas på Carola.

En alldeles egen och ganska ny kategori som jag fullkomligt älsar skiten ur: vulgosymfonirocksjulmusik! Älskar Transsiberian Orchestra i största allmänhet, men Sarajevo 24/12 gör mig helt omotiverat och distanslöst glad. Den är en mix av en ukrainsk julmelodi som är känd på engelska som Carol of the Bells och God Rest Ye Merry Gentlemen. Med elgitarrer och, tja allt annat (den har en rätt fin backstory med, om en man som envisades med att spela julsånger på sin fiol medan kriget på Balkan rasade), och i videon är det kattungar. Kattungar!

Christmas Eve/Sarajevo 24/12, den riktiga videon
eller en med ett hus (riktiga är inte embeddable)

Sen då? Engelskspråkiga julsånger är så tralliga, så la la la. Egentligen föredrar jag de svenska melankoliska sångerna kategoriskt, men lite trall kan man ju stå ut med. Mest gillar jag nog den version of Gloria in Excelsis Deo som börjar “Angels we have heard on high…”, men jag hittar ingen bra version på youtube.

Öht handlar englelskspråkiga texter oftare om Jesus och svenska texter oftare om att det är mörkt ute. Gott mos. Nu ska jag lyssna på Triakels version av Julvisa från Finnmarken, men den finns inte online alls.

- Antivaxxers här
- En man på io9 som anser att det vore föredömligt att döda dödskalleapor med alfastrålning, inte så mycket för att forskningen är viktig eller räddar liv eller så, utan för att aporna ändå är disposable (hittar inget bra svenskt ord.)
- En man på twitter, den värsta sortens fanboy, som hävdar att även om Assange verkligen begått våldtäkt så borde han inte åtalas iallfall, för han är Viktig och Revolutionär och står över lagen, och om jag inte håller med stöder jag inte WL tillräcklig, jag borde kunna acceptera lite “collateral damage.”

Jag sov inte mycket i natt.

från kxcd.com

Vi har inte bott på samma sida Atlanten längre, A och jag, och vi pratar inte varje dag eller ens varje vecka – ibland tar det månader mellan mejlen, så egentligen är det nog ganska konstigt att jag fortfarande tänker på henne som min bästa vän. Men det gör jag, om inte annat för att jag inte utvecklat ett likadant band med någon annan efteråt. Hanjaglevermed är såklart viktig, men det blir lite annorlunda när man knullar med någon, och även om KJ och jag är jättebra vänner och har bott tillsammans i flera omgångar står det någon slags kulturell barriär mellan oss. Så A är och förblir min bästis, snart tjugosju fyllda.

A bodde ute i ingenstans i skogen, så varje gång vi skulle umgås hemma hos henne följde jag med efter skolan och vi fick skjuts av hennes föräldrar från tågstationen. Sen satt vi i hennes rum med blåa tapeter och knappade ihop en hemsida om fantasylittertur på svenska, vi skrev fanfiction och lästa på om nyhedendom och lyssnade på Savage Garden och käkade läsgodis tills vi mådde illa. Eller så satt vi i mitt rum med träpanelsväggar och gjorde samma sak, minus hemsidan då mitt rum saknade färgglad iMac. Vi lurade på wicca och läste Cunningham och Starhawk och till och med Farrar, utformade ritualer och satte av brandlarmet med rökelse. Vi redde ut kärlekar och olycklig och lycklig art. Vi läste om trollkarlar och drakar och alla dessa av ödet utvalda unga män. Jag hade inte haft en riktig nördkompis innan, någon som kunde introducera mig till Monty Python and the Holy Grail och skämta om att någon hade sett ut som Jabba the Hutt eller sy medeltidskläder med. Vi åkte till medeltidsveckan på Gotland och blev regnade på två gånger. När jag nervöst berättade för henne att jag trodde att jag förmodligen var bisexuell svarade hon lakoniskt att det skulle jag väl märka säker så småningom.

A är lite som en bit granit inlindad i bomull. Hon är snäll och vänlig  och häver, olikt mig, inte ur sig elakheter i tid och otid. Men hon går inte av för hackor heller, hon är bra på att vara tyst och envis snarare än hetsk. Numera har hon mer skinn på näsan, men då vi var tonåringar var hon en av de få som kunde lugna ner mig när jag var arg eller panisk just för att hon inte blev någon känslospegel. De få gångerna jag blivit arg på henne har det varit på grund av något utslängt påstående som hon inte menade något illa med. A är musikalisk och jag är det inte, och på gymnasiekvällarna satt vi och gjorde listor på hur vi var lika och olika. Vi kom fram till att våra olikheter var komplementära, som att hon gillade underdel på frallorna och jag gillade överdelen. Eller om det var tvärtom.

Ungefär samtidigt som vi blev kompisar blev A tillsammans med Rickard. Jag bodde i deras fina Malmölägenhet två veckor innan jag hittade boende i Lund. Jag lockade hennes hår innan deras bröllopsfest och spillde champagne på hennes golv och var melankolisk för att hon inte kunde vara på mitt bröllop fast jag egentligen inte brydde mig. Nu bor de i Småland igen och har en nästan halvårsgammal son som jag inte träffat. Det känns surt; trots att jag inte vill ha barn själv hade jag alltid tänkt mig att liksom ha den delen lite genom henne. Bära bäbis och komma över med middag, eller sitta barnvakt så A och Rickard kan gå ut och käka middag, vara den konstiga låstasmostern. Så blev det ju inte.  Om hon var här nu skulle jag laga en massa glutenfri mat åt henne och pussa lite på hennes bäbis, och sen skulle vi spela Trivial Pursuit och diskutera samhällets växande brist på solidaritet. Men jag är glad med mitt och A är glad med sitt och jag måste väl helt enkelt bli lite jävla bra på att skriva oftare.