Om jag hör EN ENDA person hävda att personer av hankön sitter mer bredbenta för att de BEHÖVER MER LUFT, KOMMER JAG PERSONLIGEN TA MIG AN UPPGIFTEN ATT KASTRERA VEDERBÖRANDE MED EN GLÖDGAD ÄGGSKED. Ni sitter still med benen ihop som vanliga civiliserade människor, era jävlar!

*andningspaus*

Nästa utbrott blir troligen på folk som klagar på “feministmaffian” i tidningarnas kommentarsfält. Alternativt ett mer diskuterande inlägg om vi verkligen behöver kommentarsfält på allt (nej, det gör vi inte.)

Harper: In my experience, the mind, which is where hallucinations come from, shouldn’t be able to make up anything that wasn’t there to start with, that didn’t enter it from experience, from the real world. Imagination can’t create anything new, can it? It only recycles bits and pieces from the world and reassembles them into visions. Am I making sense right now?
Prior: Given the circumstances, yes
Harper: So when we think we’ve escaped the unbearable ordinariness and, well, untruthfulness of our lives, it’s really only the same old ordinariness and falseness rearranged into the appearance of novelty and truth. Nothing unknown is knowable. Don’t you think it’s depressing?
Prior: The limitations of the imagination?
Harper: Yes.
Prior: It’s something you learn after your second theme party: it’s all been done before.
Harper: The world… finite. Terribly, terribly… Well, this is the most depressing hallucination I’ve ever had.

(ur Angels in America, av Tony Kushner)

Idag har jag AiA spelande i bakgrunden när jag jobbar. Finfint. Happy Friday och trevlig helg på er.

Byt tillbaks till Gustavsson, din tönt!

Vilket känns lite konstigt.

Men själva fenomenet är intressant. Vad jag förstår byter man ofta från ett mycket vanligt namn till ett mer ovanligt, kanske helt nytt (jag hette själv Gustavsson när jag var liten, men bytte till mammas flicknamn, mest för att det var kortare) och jag kan inte låta bli att undra om det sticker i ögonen. Det är både tjatigt och småpatetiskt att hålla på och snacka om jante, men det finns något fundamentalt småaktigt över reaktionerna, lite “han ska fan inte tro att han är bättre, vad fan är det för fel med att heta Johansson som alla andra?”

När jag frågar min ömma moder brukar hon svara att hon inte tycker det är fel i sig att ha ett taget efternamn, men “det låter ju så tillgjort.” Helt korrekt, det är tillgjort. Skapat, påhittat, specialtillverkat för att vara unikt (om bara lagom unikt, enligt gängse regler för hur namn ska se ut.) Många efternamn har organiskt ursprung: son-namn, namn efter platser, latiniseringar av platsnamn, försvenskningar av utländska namn, soldatnamn… men många  är också tagna, påhittade för sju -åtta generationer sedan (jag har ingen exakt historia, men vårt tjugofjärde vanligaste namn, Lindgren, låter inte som ett platsnamn.) Men vi har vant oss, det låter inte konstigt längre. Mer relevant är kanske att vi har något slags autenticitetskrav på efternamn som inte gäller för förnamn. Visst, kvällstidningskommentatorerna, den stora felstavande massan*, rasar när någon vill döpa sin dotter till Metallica, men man som Engla och Wilma blev vanliga på mindre än fem år och ungar döps utan tvekan till Kevin och Melvin, knappast autentiskt svenska namn med tradition. Och logiskt sett borde förnamn vara mer identitetsförknippade än efternamn, så är det något mer det handlar om? Klassidentitet? Arbetarklass, bliv vid ditt Andersson? Jag vet inte. Men intressant är det.

• Teori: cupcakes är små mjuka kakor, muffins är bakpulverbröd som kan vara sött.
• Praktik: cupcakes bakas som sockerkaka; vispa ägg och socker pösigt osv, blanda ordentligt. Muffins bakas som scones eller amerikanska pannkakor; blanda allt i mindre än tio sekunder. Muffins har en högre andel mjöl, och är större. De är tunga och lite mäktiga, medan cupcakes är fluffiga, små och lättsmulade.
• Cupcakes är defintionsmässigt söta och har frosting, muffins kan vara söta med kan även ha t.ex. ost- och rosmarinsmak och saknar frosting.
• Cupcakes har ofta smaksättning (citronjuice, vanilj) medan muffins ofta har grejer typ blåbär eller rivna äpplen eller russin eller bacon.

Helt. Olika. Saker. Klarrt? Klarrt.

(fr DN Bil)

Just det här att A och Rickard skaffar barn nu är egentligen inte konstigt; de har varit gifta sen, oh, 2005? pluggat klart och haft heltidsjobb ett bra tag, och köpte hus förra året. Men samtidigt är det ju min A som varit min A sen vi var sexton och läste samma fantasyböcker och skrev konstiga uppsatser som nog konfunderade vår engelsklärare men gav oss MVG iallafall,  sov över och lyssnade på Savage Garden (hsssshh! berätta inte), prövade nyhedendom, sydde medeltidskläder och åt lösgodis från affären bredvid skolan tills vi mådde illa och nu ska hon alltså bli någons mamma. Och jag är på andra sidan havet och kan inte agera barnvakt eller konstig låtsasmoster. Jag har inte ens pratat med A på jättelänge; jag tror jag mailade när Rickard fyllde år i augusti. Jag har ett paket stående under uppbyggnad som hon skulle fått när hon fyllde tjugofem men som inte blev klart. Vi har inte varit skitbra på kontaktgrejen precis, och det är synd.

Men det är klart att jag är glad. Hon har ju alltid velat ha barn någon gång, hur konstig det än verkar ur min synvinkel. Och de kommer att bli världen bästa föräldrar. Men. Det var ju tänkt att jag skulle vara avlastningskompis. Jag tänkte bära tunga kassar och klättra på pallar och plocka upp saker från golvet när A inte kunde, och sen när plutten var född komma förbi och dammsuga och diska och fixa middag och tappa upp ett bad så att allt såntdär som verkar göra småbarnsföräldrar the living dead lite uthärdligare (bäbisvakt kan jag nog inte vara, inte för att jag inte gillar bäbisar, det gör jag, utan för att de inte gillar mig. Lägg världens snällaste spädbarn i min famn och ungen skriker som om hen drabbats av akutkolik). Men A och Rickard har flyttat tillbaka till staden vi växte upp i och jag har flyttat hit och ingen av oss några som helst planer att flytta på oss. Jag ska iochförsig till Sverige i vår, typ när hon är i sjunde månaden, så lite kanske jag kan bära och plocka. Lite iallafall.

Men man kanske skulle ta en resa till, framåt sensommaren? Jag undrar vad de skulle säga på jobbet? Hey Bossman, jag måste ha mer semester, jag ska till Sverige och dammsuga hos min kompis.

Tätortstimotej är ett vackert ord, det är ju därför jag valde det, men det är inte ett ord som på något sätt beskriver mig; det är vare sig tätort eller timotej eller ens mittemellan över this tiny child. Men annor finns det massvis av i Sverige och i den svenska bloggosfären, och jag har alltid signerat med tätortstimotej-anna (utom hos Emelie, där jag använder hela mitt förnamn istället, eftersom hon känner mig sedan tidigare) för att inte förvirra andra och försvinna i den aldrig sinande annafloden. Vi kanske skulle sluta med det nu?

Jag har haft tre olika internetnicks sedan jag började finnas på nätet runt 1998. Först AK, vilket fungerade på ett trevligt androgynt sätt när alla ICQ-meddelande man fick som tjej var av a/s/l typen, och när min huvudsakliga närvaro fanns i scifi- och fantasyforum (appropå Emelie skrev hon en dikt om det för mycket länge sedan.) Sen hette jag Sianna länge, länge. Namnet är från början knyckt från en roman av Marion Zimmer Bradley, och är en variant av den keltiska namnformen Sian/Siobahn/Sinead som är walesiska och irlänska varianter av feminina versioner av Johannes och jösses vad vi inte bryr oss. Ivilketfall. Jag har fortfarande en sianna-adress kvar, det finns folk som av slentrian fortfarande kallar mig Sianna och i största allmänhet var det vad jag hette och fanns som på internet i flera år. Sen tröttnade jag och blev onomatopoetry. Själva namnet är att halvt skämt, onomatopoesi heter nämligen inte alls det på engelska, det heter onomatopoeia och onomatopoetiskt heter onomatopeietic. Det är klart att jag ville peta lite på krånglet, och dessutom irriterar det mig att grekiskan översattes olika i två olika sammanhang, och så vart det mitt namn. Länge var det jag och två åttiotalshårdockstexter som ägde onomatopoetry-googlandet. Sen tröttnade jag lite igen och ville personliggöra: numera är jag mest annamatopoetry när jag inte bara är anna.

Men vad kan jag göra? Jag kan börja signera som annamatopoetry, men behålla bloggen som den är. Jag kan byta namn på både mig och bloggen men behålla addressen. Eller så kan jag flytta hela kalaset till en ny adress. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill vara annamatopoetry på svenska. Annamatopoesi? Kanske. Finns inte än. Vad tycker ni?

Jag sitter och kodar på onomatoblogs nya design; går allt vägen ska jag uppdatera den lite mer, var det tänkt, och på ett helt kontraintuitivt sätt kommer det förmodligen betyda att jag skriver mer här med (i.e. inte bara bokblogg och fotospam.) Var det tänkt. Nu blir det lista istället:

För ett år sedan hade vi:

• Källarlägenhet
• Spindlar
• Jättestort sovrum
• Pyttesmå fönster
• Livsfarlig gas och ingen nödutgång
• Gratis tvätt
• Betonggolv i ena rummet
• Heltäckningsmatta i det andra
• Pengar över i slutet på månaden
• … att betala av en kreditkortsskuld på 3000 dollar med
• Mögel* en masse
• En kvarts promenad till affären och apoteket,  en halvtimme till Chai House
• En Honda Accord från  1995 som gått 240 000 miles (~38624 mil)

Nu har vi:

• Lägenhet på femte våningen
• Balkong
• Utsikt
• Tillgång till takterass
• Inga spindlar över 2mm
• Sovrum som har plats för en säng + en byrå. Knappt.
• Jättestora fönster
• Hällspis! Ingen gas i byggnaden!
• Parkettgolv
• Tvätt/tork som kostar $1.25 per maskin
• Antimögelventilationssystem
• Inga pengar någonsin. typ.
• Ingen kreditkortsskuld
• Apotekt och mataffär över gatan, Chai House tio minuter bort
• En ny Toyota Corolla som gått c:a 200 miles från Portland, där AAW hittade den åt oss. Sedan i torsdag.

Jag skulle vilja påstå att vi har det bättre.