har varit alldeles för kort. Det borde kanske hjälpa att jag haft en hel långhelg i ryggen, men nennemänsan. Jag vaknade runt tiosnåret, flummade runt på internet och målade den vänstra gaveln av en bokhylla innan jag begav mig till gymmet.

Faktum: jag borde tränat med tyngder idag. Faktum: jag orkade inte springa runt till olika delar av rummet och bära runt på ett papper, så jag tränade fyrtio minuter cardio istället. Faktum: jag kommer att vara tjock i all evighet.

Sen fick jag hem och åt och pratade med mamma, ety klockan ett på söndagar pratar jag med mamma. Efter det måste jag ha somnat eller hamnat på internet eller något, för det är ett stort hål i min dag fram till ungefär klockan fyra (eller vänta, efter att jag avslutat inlägget kom jag plötsligt ihåg att jag ägnade mer än en timme åt att avlägsna kropssbehåring som en del av ett litet experiment för att se hur långt tid det egentligen tar) , då jag begav mig ut på jakt efter en snygg ram för ett billigt pris, korkmatta, och bananer. Jag kom hem med bananer och blev sur på Hanjaglevermed som inte hade avslutat grejen han påbörjat utan tagit en enochenhalvtimmas fucking paus istället. En dag kommer jag explodera på hans totala oförmåga att göra tråkiga saker FÖRST. Eller snarare, jag gör det dagligen. Halvtimmes tupplur då jag höll på att avlida av sömnbrist, och sen laga middag beståenda av fried rice med tofu. Sen banoffeepaj medan tittande på repriser av Numb3rs eftersom de inte visas Jeopardy på söndagar. Vi är old people.

Standardkväll: städa middagen, packa frukost och lunch, lägga fram kläder, lite internet, kvällspromenad. Och nu är klockan tio, jag har varit uppe i tolv timmar och har ingen som helst lust att sova på ytterligare ungefär fyra. Men upp ska jag vid femsnåret så jag har inte direkt någe val.

Inte sjukt intressant, nej.

Idag handlar mycket mindre om vad jag faktiskt ätit och otroligt mycket mer om vad jag inte ätit. Det jag huvudsakligen inte ätit idag är blåbärsscones. Jag tillbringade större delen av dagen med att på olika sätt försöka äta blåbärsscones utan att lyckas. Ungefär såhär:

Vid elvatiden: Vakna. Upp. Internet. Så småningsom ge mig ut på en promenad som innebar apoteket, gym och affären. Affärens Starbucks hade inga blåbärsscones. Affären hade inga blåbärsscones.

Runt klocken ett: Komma hem. Lägga mig och gråta på köksgolvet eftersom jag ville ha blåbärsscones. Efter ett tag nöja mig med att dänga in en frusen ogrov limpa – som egenligen är Hanjaglevermed – i micron tillräckligt länge för karva ur en skiva. Bränna vid den i brödrosten. Äta med blåbär,  standardsmoothie med blåbär, melon, banan or yoghurt, och mycket ilska.

Tretiden: Ha avslutat städning. Äta en skiva banoffeepaj.

Femtiden: Komma fram till att jag snart kommer att avlida av skörbjugg om jag inte äter något som innehåller någon form av näring. Käka ett par morötter.

Klockan halv sex: bege mig ut på jakt efter blåbärsscones. Gå till två Starbucks och ett Tullys samt två affärer. Inga scones. Ge upp och äta en liten bit coffee cake med bär och en varm choklad med pepparmintssmak.

Klockan halv åtta: Middag beståenda av noll scones, tre skivor pizza utan ost men med ananas, zucchini, paprika, oliver och pesto.

Sen följde Jane Austenmaraton. Jag tror jag åt runt en skiva banoffeepaj, fyrtio kolapopcorn, tjugo cheddarpopcorn, kanske två nävar guacemolemajschips och två små brödskivor utan salsa.

Imorgon kanska, sconesen. Ska försöka få i mig lite mera näring då med. Till mitt försvar har vi storhelg här.

Jag är en envis människa och idag är jag tvärsur på det här tvingade jävla memjävelskapet.

Mina föräldrar fanns/finns uppenbarligen, annars skulle jag inte finnas. Puckolista.

Nu ska jag äta mera banoffee pie.

Hej! Jag heter Anna.

Eller, ja, det gör jag egentligen inte alls. Eller, jo, det gör jag. Delvis. En komplicerad sak med att bo utomlands är att man börjar misshandla sitt namn på samma sätt som lokalbefolkningen. Så jag heter Anna. Vi säger det. Vi försöker inte uttala mitt efternamn, det blir bäst så.

Jag bor i Seattle. Jag är arg nästan jämt, delvis beroende på att jag är en sån lättirriterad surfitta, delvis pga att världen och människorna är så jävla dumma i huvudet. Sen övergår jag i squeeglad – jag har i princip inga mellanlägen. Squeeglad, ångestfylld, irro, arg, jättearg.

Jag har hipsterglasögon och rakt mörkt hår som ska bli rött om Heather ringer mig någon gång. Jag är före detta gothhippie som gick estet-teater och blev filosofistudent och blev webbutvecklare. Jag vet inte vad jag blir härnäst – jag är för folkilsk för bibliotikarieskrået. När jag blir gammal ska jag bli kulturtant, om jag bara lär mig att stå ut med konstmuseer. Jag har svårt för konstmuseer. Rymde från en klassutflykt till Tate Modern. Men försöker hela tiden, för kulturtantsambitioner har jag.

Jag är gift. Jag gillar det inte. Hanjaglevermed är toppen, men äktenskapsinstutitionen är en kvarleva från ett för länge sedan utdaterat system (jag har skrivit mycket om det) och vi gifte oss enbart för att immigrationsmyndigheterna krävde det. Jag avundas människor som får lov att vara vara sambor.

Jag är väldigt egocentiskt, ångestfylld, entusiastisk, lat, lättrörd av rätt saker, lite för tjock just nu pga sjukdom, har trettiosju i skor, pretto, lite för bekräftelsesökande, lite för beroende, har kort tålamod men är också kortvarigt arg. När jag håller konflikter vid liv i mer än några veckor är det oftare av princip än av känsla.

Jag blir uttråkad av historier om Mänskliga Relationer. The Human Condition tråkar ut mig. Jag gillar historier om ideer, och i brist på ideer, explosioner. Helst båda.

Ingen varnade mig att teorierna och teoretikerna jag läste på kandidatnivå i USA skulle anser så irrelevanta och ovärdiga i Lund. Jag hatade Lund lite, sen träffade jag en kursare på etnologen som kunde upplysa mig om att många, många andra också hatade filosofen i Lund. Sen flyttade jag hem.

Jag tror inte på att skilja på konstnär och verk. Jag tror det finns bra och dålig kultur. Jag tror inte på singulariteten. Jag tror inte på någon variant av gud, men ibland tror jag att universum är ute efter mig,  och jag tror inte på massa jävla tjafs om positivt tänkande. När jag var barn utvecklade jag en förmåga att skylla ifrån mig. Då var den mest i vägen , som vuxen är jag övertygad om att det hjälpt mig slippa att från både ätstörningar och internalised bifobi. Det är faktiskt samhället, inte mig, det är fel på.

Jag är bisexuell, även om det numera är ganska irrelevant i mitt liv då jag lever i en monorelation med en man. Jag är mono men mot mononormativitet – hur andra människors relationer ska se ut ska enbart de, inte jag, få bestämma. Folk fungerar olika. Deal with it. Jag märkte att jag var bi när jag sexton år gammal blev småkär i Seven of Nine.

Annars är jag inte alls attraherad av blonda tjejer.

Jag är nörd. Det har jag haft klart för mig sedan jag var i början av tonåren. Det enda område jag inte nördar loss på är spel. Eller, jag spelade lite onlinerollspel ett tag för många år sedan, men fan. Nej. Och jag gillar inte BSG. Men annars, typ allt. Lite serialt, det där, är just nu insnöad på Doctor Who. Det varierar, som sagt.

Jag har ganska kass musiksmak. Definerad, men dålig. Saker riktiga musiknördar och kritiker fnyser åt. Folk-och visinspirerad pop. Största skämsartisten är förmodligen Winnerbäck (tänk, jag gillade faktiskt honom innan han blev skämsvärdig) eller, jo, det finns musikaler i min ipod med, men jag försöker aktivt sluta. Det minst skämsiga är nog Regina Spektor. Eller kanske Sargasso Trio.

Jag är inte subtil. Alls. Tyvärr. Jag vill så gärna vara subtil och ha bra smak. Men det är min lättja igen. Jag skulle vara världsdiktator utan min lättja.

Nu har alltså sommaren kommet (still Sverige iallafall, här ramlar vi fram och tillbaka och mellan sommar och november) och därmed diskussionen om alla bredbenta män på kommunala färdmedel. Här blir det ingen diskussion, det blir ilska:

Om jag hör EN ENDA person hävda att personer av hankön sitter mer bredbenta för att de BEHÖVER MER LUFT, KOMMER JAG PERSONLIGEN TA MIG AN UPPGIFTEN ATT KASTRERA VEDERBÖRANDE MED EN GLÖDGAD ÄGGSKED. Ni sitter still med benen ihop som vanliga civiliserade människor, era jävlar!

*andningspaus*

Nästa utbrott blir troligen på folk som klagar på “feministmaffian” i tidningarnas kommentarsfält. Alternativt ett mer diskuterande inlägg om vi verkligen behöver kommentarsfält på allt (nej, det gör vi inte.)

Harper: In my experience, the mind, which is where hallucinations come from, shouldn’t be able to make up anything that wasn’t there to start with, that didn’t enter it from experience, from the real world. Imagination can’t create anything new, can it? It only recycles bits and pieces from the world and reassembles them into visions. Am I making sense right now?
Prior: Given the circumstances, yes
Harper: So when we think we’ve escaped the unbearable ordinariness and, well, untruthfulness of our lives, it’s really only the same old ordinariness and falseness rearranged into the appearance of novelty and truth. Nothing unknown is knowable. Don’t you think it’s depressing?
Prior: The limitations of the imagination?
Harper: Yes.
Prior: It’s something you learn after your second theme party: it’s all been done before.
Harper: The world… finite. Terribly, terribly… Well, this is the most depressing hallucination I’ve ever had.

(ur Angels in America, av Tony Kushner)

Idag har jag AiA spelande i bakgrunden när jag jobbar. Finfint. Happy Friday och trevlig helg på er.

Min mamma hade en grej hon gjorde under min uppväxt när hon lyssnade på radio (vilket hon gjorde – och gör  – jämt) eller läste tidningar. Hon fnös till, tittade upp och sa något i stil med “Hanninder står det att han heter. Det måste ju vara taget!” med hånfullt tonfall.  Underförstått: taget namn = dåligt. I samma anda hittade jag en flashbacktråd (ja ja, jag vet) för några månader sedan som något i stil med “kändisar med tagna efternamn.” Där nämndes bl.a.  en artist vars familj bytt namn från ett mycket vanligt till ett nytt (taget) när han var mycket litet. Konsensus i tråden var att det var tillgjort och fånigt, och att han borde byta tillbaks. Nevermind att han förmodligen inte ens har minne av att heta något annat. Eller ännu värre: en av DNs tillfälliga bloggar erkänner i sitt första inlägg att hans efternamn inte är “mer adligt än det Gustavsson som ”ätten” hette för ett par generationer sen.” Då tycker jag mig förstå att bytet skede innan bloggarens egen födelse, och ändå tycker kommentarerna:

Byt tillbaks till Gustavsson, din tönt!

Vilket känns lite konstigt.

Men själva fenomenet är intressant. Vad jag förstår byter man ofta från ett mycket vanligt namn till ett mer ovanligt, kanske helt nytt (jag hette själv Gustavsson när jag var liten, men bytte till mammas flicknamn, mest för att det var kortare) och jag kan inte låta bli att undra om det sticker i ögonen. Det är både tjatigt och småpatetiskt att hålla på och snacka om jante, men det finns något fundamentalt småaktigt över reaktionerna, lite “han ska fan inte tro att han är bättre, vad fan är det för fel med att heta Johansson som alla andra?”

När jag frågar min ömma moder brukar hon svara att hon inte tycker det är fel i sig att ha ett taget efternamn, men “det låter ju så tillgjort.” Helt korrekt, det är tillgjort. Skapat, påhittat, specialtillverkat för att vara unikt (om bara lagom unikt, enligt gängse regler för hur namn ska se ut.) Många efternamn har organiskt ursprung: son-namn, namn efter platser, latiniseringar av platsnamn, försvenskningar av utländska namn, soldatnamn… men många  är också tagna, påhittade för sju -åtta generationer sedan (jag har ingen exakt historia, men vårt tjugofjärde vanligaste namn, Lindgren, låter inte som ett platsnamn.) Men vi har vant oss, det låter inte konstigt längre. Mer relevant är kanske att vi har något slags autenticitetskrav på efternamn som inte gäller för förnamn. Visst, kvällstidningskommentatorerna, den stora felstavande massan*, rasar när någon vill döpa sin dotter till Metallica, men man som Engla och Wilma blev vanliga på mindre än fem år och ungar döps utan tvekan till Kevin och Melvin, knappast autentiskt svenska namn med tradition. Och logiskt sett borde förnamn vara mer identitetsförknippade än efternamn, så är det något mer det handlar om? Klassidentitet? Arbetarklass, bliv vid ditt Andersson? Jag vet inte. Men intressant är det.

Om jag hör någon säga att muffins och cupcakes är samma sak en gång till kommer jag att skrika. Iofs hjälper det inte att cupcakes sålts som muffins i sverige sedan åttiotalet, men lite jävla allmänbildning kan man väl avkräva mänskligheten? Lite hjälp på vägen;

• Teori: cupcakes är små mjuka kakor, muffins är bakpulverbröd som kan vara sött.
• Praktik: cupcakes bakas som sockerkaka; vispa ägg och socker pösigt osv, blanda ordentligt. Muffins bakas som scones eller amerikanska pannkakor; blanda allt i mindre än tio sekunder. Muffins har en högre andel mjöl, och är större. De är tunga och lite mäktiga, medan cupcakes är fluffiga, små och lättsmulade.
• Cupcakes är defintionsmässigt söta och har frosting, muffins kan vara söta med kan även ha t.ex. ost- och rosmarinsmak och saknar frosting.
• Cupcakes har ofta smaksättning (citronjuice, vanilj) medan muffins ofta har grejer typ blåbär eller rivna äpplen eller russin eller bacon.

Helt. Olika. Saker. Klarrt? Klarrt.

Det är svenska. Det ser bara inte ut så med en gång

(fr DN Bil)

DAGENS VILL HA: alla de saker vi lovat att skaffa när jobbet blev av. Skrivbord, gardiner, museibiljetter, bokhyllor… En till katt!
DAGENS KLÄDSEL: Ny snygg blå tröja med mässingsknappar, lite för stora men helt ok jeans, bruna stövlar, diadem som matchar knapparna
DAGENS SMINK: vanliga + glitterhighlight och kråksparkseyeliner
DAGENS FRISYR: Vanliga, så bra som det nu kan bli med nyfärgar i behov av klippning (klippning sker imorgon. Tajming.) Åsså diademet då.
DAGENS HÄNDELSE: den med jobbet!
DAGENS LÅT: det har blivit mycket Carmen på sistone. Habanera. Den med fågeln. http://www.youtube.com/watch?v=E2XyHfi50yE
DAGENS PLANER: jobba jobba lunch köpa cupcakes telefon med Hjlm om deklarera jobba jobba jobba hem, sen utefirarmiddag sen ramla ihop
DAGENS SAKNAD: fru A tror jag
DAGENS DUMMASTE: att hälsan fortfarande inte är 100%, allt skulle vara perfekt då
DAGENS SJUKA: urinblåsan. fortfarande inte helt läkt, men nästan nu
DAGENS DROG: endorfiner
DAGENS ROLIGASTE: klockan är halv tolv, jag återkommer
DAGENS FAVORIT: Hjlm är rätt bra
DAGENS KÖP: varm choklad i morse (urinblåsan och kaffe verkar inte helt ok än)
DAGENS HUMÖR: glad!
DAGENS ORD: flail