Inception. Se den.

Jag tänker hela tiden på den avlidne kulturteoretikern Edward Said. Jag vill ta Dastans gyllene spade och gräva upp honom med. Be honom kapa Jerry Bruckheimers juvelprydda, flygande matta och ge honom en föreläsning i orientalism. Han behöver några örfilar också.

- Jane Magnusson recenserar Prince of Persia i DN

SATC2 takes everything that I hold dear as a woman and as a human—working hard, contributing to society, not being an entitled cunt like it’s my job—and rapes it to death with a stiletto that costs more than my car.

- Lindy West recencerar Sex and the City 2 för The Stranger

Men skiva nurå.

Oj.

Vad bra den var. Jag visste inte innan att jag hade så låga förväntningar – kanske för att jag minns att jag blev besviken på Daugava, eller kanske för att singeln Jag får ingen ordning var ett så gigantiskt antiklimax (bra text, men åttiotalssynt är Inte Min Grej Alls.) I vilket fall blev jag litet överraskad över hur mycket jag tyckte om hela skivan rent spontant och på första genomlyssningen. Just nu är mina personliga favoriter Järnvägsspår (jag har sett folk dra paralleller till Kent, och eftersom jag inte gillar Kent öht och föll pladask för det här spåret blir jag lite fundersam, men okej) och Du som reser mig, men andra spår växer redan; jag lyssnade på Berätta hur du gör, den kände jag inte något alls för i gårkväll*,  på bussen i morse när tårarna började rinna** .

Tankte 1: Det är fortfarande syntinpirerat. Det kan jag leva med, jag gillar det faktiskt bättre än folkmusiken på Daugava, det finns en hel del ögonblick (ögonblick, mind you. Inte hela ideer) som i  min mening snarare minner tillbaka mer till Singel. Fast i flera låtar hade jag velar dra ner slagverken en aning, speciellt i Fribiljett till himlen. Och Jag får ingen ordning är fortfarande jobbig. Det är klart att artister får göra vad dom vill och experimentera precis enligt eget huvud, men ni kan inte tvinga mig att tycka om allt.

Tanke 2: Lasse blir personligare hela tiden, vilket drar ner precis-samma-känsla-poängen, men det bryr jag mig allvarligt talat inte om. Det är fint. Jag har favoritstycken av texter redan, saker som jag försäjer förklara för Hanjaglevermed men som inte går att översätta.

Tanke 3: Vid åtminstone de första genomlyssningarna blir det liiite enformigt i längden, rent formmässigt. Vi får se. Lever texterna tillräckligt starka i mitt huvud brukar jag sluta märka sånt efter  ett tag.

Tankte 4: Lökiga titlar för så bra låtar. Eller, snarare, en del lökiga titlar (Du som reser mig. Allvarligt?). Skivans namn är ju fenomenalt (mina regler:ju längre desto bättre), men samtidig lyssnar jag på låtarna och kan inte tänka mig hur de skulle kunna heta något annat. Jaja. Nu väntar jag otåligt på att hela boxen ska komma hem till mig via min snälla ömma moder.

I stora drag: överraskande tokbra.

Såhär är det nämligen: det finns musik man moshar till. Jag kan utan att tänka efter komma på tjogtals med band; allt inom metallgenren. Lite annars hårdrock. Mycket hiphop. Inte Franz Ferdinand. Till Franz Ferdinand beter man sig sansat annat än att man hoppar jämfota jävlig mycket, för kan Alex så kan vi, right?

Och ändå: min erfarenhet av metallkonserter (ety sådana var jag förjust i in min gröna ungdom): folk är snälla. Nitar är inte tillåtna under konserter, folk ber om ursäkt om de beter sig illa och om det finns moshpit är det lätt att hålla sig borta. Man går på konserter primärt för musikens skull. En gång när jag sett Opeth och var helt utmattad och lite borta köpte en främmande människa en vattenflaska till mig utan att jag bett om det (jag var nitton.) Folk dricker rimligt tills efter spelningen.

Min erfarenhet av Franz idag: blev inknuffad i moshpiten helt utan kontroll (från sidan), fälld, förlorade en sko, någon trampade mig på handen, någon sparkade KJ i huvudet, alla rökte gräs i sådana mängder att jag åkt fast om de kollar mig bara av den passiva röken, folk var lika jävliga mot en kanske fjortonårig tjej som stod framför mig. En hel massa jeppar vara bara där för att mosha, kunde inte ens texterna, brydde sig inte om musiken.

Jag tycker om Franz, de är fantastiska live, men som det ser ut nu vill jag inte se dem spela mera. Alla Andra Människor har liksom förstört alltihop.

—

Jag tillhör den lilla skaran människor som fortfarande gillar Alanis. Faktiskt. Det vara bara för några månader sedan som jag kom mig för att lyssna på den akustistiska versionen av 1996-albumet Jagged Little Pill (den kom ut 2005) och var helt sålt. Det jag har svårast för med hennes musik är nämligen skramlet -på rätt (fel) humör ger det mig en stickande huvudvärk vare sig jag gillar texten och melodin eller ej.

Så. Flavors of Entanglement. Bra?

Nej.

Nio av elva låtar bäddas in i en kompakt skrammelmatta ("det låter himla irriterande härifrån," säger maken när jag sitter med hörlurar) som i de flesta fall känns helt omotiverat och get ett överproducerat intryck från första början. Då hjälper det inte att den småflummigt kvasi-new-age-indiska känslan från tidigare album (tänk Utopia fr. Under Rug Swept) överdrivits till ett tema; antingen reparerar sig Alanis från ett spruckit förhållande eller så leker hon världsmedborgare, och det blir vare sig privat eller allmängiltigt, bara klyschigt. In Praise of the Vulnerable Man är närmast outhärdlig, likaså Versions of Violence. Ska jag välja ett spår jag gillar får det bli Incomplete, en mer avskalad låt som faktiskt verkar leka lite med alla de mysiga fluffiga andliga ideal skivan kryddas med. "One day I will be faith-filled / I’ll be trusting and spacious, authentic and grounded and whole." 

Eller kanske inte. Suck.

För det första måste jag tillstå att jag inte vågade hoppas på för mycket – jag gillade inte de två nya låtarna på samlingsskivan, och var inte precis superimponerad av de två smakprov som släppts från Daugava; “Om du lämnade mig nu” och “En tätort på en slätt”. Men resten var ju bra!

Jag tror inte jag föredrar riktningen låtarna går i nu, men det är ändå Lasse, och det kan inte gå helt fel. Alltsammans är förstås hemskt sorgligt – det är en slutet-på förhållandet-skiva – på ett sätt som bryter mot tidigare mer blandade humör, och jag gråter som ett deprimerat spädbarn, men det finns definitivt saker som känns typiskt Winnerbäckska. Formuleringar som “jag orkar inga flera ord” och referenser till darriga händer och Söndermarken, men lika mycket en känsla, påminner om vem som skrev.

Och så vart det östeuropa i texterna och irland i melodierna; inte mig emot. Speciellt öppningspåret låter väldigt poguesigt, så till den grad att maken satt och trallade med. Tyvärr känns det lite som om låtarna flyter in i varandra, bara “Om du lämnade mig nu” sticker ut genom sin duettform, och eftersom jag inte gillar den något speciellt (mest g.p.a att jag inte står ut med Miss Lis röst) nöjer jag mig inte med det. Å andra sidan känns melodierna stabilare än någonsin.

Favoriter? “Min helande tröst”, som trots sitt idiotiska namn är en drömsk Krakow-skildring, och “Jag fattar ingenting”. En rad i den sistnämda får mig att tänka på Liftarens guide till galaxen: “Jag tror jag drömde om ett liv bara utan korridorer, utan korridorer skulle jag bli lycklig”, och raddan av saker som han inte vill i “Gå på vatten”, kommaterade med “nu vet jag det” känns komiskt konstaterande. Fniss, i all gråten. Det behövdes.

<en kommentar i efterhand> En dag senare kan jag meddela att jag kommit fram till följande: “Och det blåser genom hallen”  är definitivt det spår som känns typiskast Winnerbäck. </slut på kommentar>

På hinnan inatt
Ett torg gömt i mörker och dimma,
röken från tunga fabriker
och kyrkklockors slag i en vaggande timma

Kära vänner…

Min helande tröst, Lars Winnerbäck, Gaudava 2007

Jag frågar mig: vill Salong K ha dumma läsare, eller är de bara de största misantroperna hittils? Jag inte riktigt vilket som är bottennappet bland rubrikerna på förstasidan, men “Salma Hayek räddad av sin hund” och “Stefan Sauk: Jag är attack-humanist” ligger i final just nu. Det finns säkert värdefulla diskussioner under all dynga (”vanliga” kvinnor är säker mer intesserade av läppglanstest och vårens hetaste fotöljer än vad jag är) men frågan är om sajten når sitt mål när skräpet ligger i vägen. Normalt funtade personer torde vända vid synen av Hollywoodskådisars husdjursäventyr, och folk som vill läsa aforementioned dynga kan nog hitta den på andra platser. Goal so not accomplished.

(design på väg)

Har i teorin ett mycket bra utbud (alla standardkaffen, inklusive smaksatt latte) med en massa sorters mjölk: lätt, mellan, standard, låglaktos, soja och rismjölk. Tyvärr funkade det inte riktigt: sojamjölken var slut, och de hade missat att skaka rismjölken jag valde istället. Dessutom lider de av den svenska ovanan att underdosera syropen, så jag fick ett glas vattenblandad espresso -eh? Inte värt 31 kr.

Vulgär betyder från början vanlig, folklig, tillhörande pöbeln, låg. Någonting vanligt folk höll på med, och därmed dåligt. Man kan inte förneka att Lars Winnerbäck är åtminstone någon form av folklig, inte när han drar tusentals människor per konsert under en tjugoen konserter lång sommarturné, inte när alla de senaste låtarna hamnat på både trackslistan och svensktoppen, och när hans live-DVD legat på försäljningslistan i flera år. Men Winnerbäck är inte den vanliga sortens folklig; han spexar inte på Skansen eller i kändistidningar, han ger inte intervjuer om sitt privatliv (överhuvudtaget pratar han inte mycket med journalister), och han är aldrig, aldrig vulgär. Jönköpings Posten kallade Winnerbäcks konsert igår “väldigt svensk”, och det var den kanske. Mycket av Winnerbäcks framgång (som inte består av radiohits, vad ni än trodde) står att finna i en samling mycket trogna fans, och de hade inte varit trogna om de inte fått något tillbaka. Han skriver så att det känns. Inte tomma ord om hjärta och smärta eller att dansa hela natten, även om det inte är obefintliga teman, utan ärligt, kännt. Winnerbäck är en briljant textförfattare som beskriver saker precis som de är utan storslagna gester och utan att spela på folks mer idiotiska sidor. Tomhet trots eller utan ett förhållande, småstadens instängdhet eller storstadens hets, förälskelsens kittlande, shit, det tog slut igen, hur orkar man? Folklig behöver inte betyda vulgär om man inte utgår från att folk är dumma i huvudet.

Nå. En konsert måste vara i alla fall lite publikfriande, men det har Winnerbäck inte heller några problem med. Efter tio år har han en hel massa låtar att välja emellan, och publiken kan varenda en. Framförandet var tight, både av Lasse och av Hovet, låtvalen kanske lite väl tralliga, med värdet låg någon annanstans: herr Winnerbäck består till 100 % av scenkarisma. Han spelar, sjunger, ler, och publiken jublar och älskar honom, det blev två extranummer (turnéstandarden hittills, jo jag vet) plus ett till. Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt än att det finns en kännbar värme mellan artisten och hans publik. Det hade kunnat regna, det hade inte spelat någon roll. Jag hade stått still i två timmar när konserten började, det stod ett gäng störiga halvberusade nittonåriga killar bakom mig, men det var okej när Lasse kom in på scen. Det fixade sig. Jag tror det kallas eufori.

När är nästa konsert?

(men jag måste i ärlighetens namn undra varför låtlistan inte lagts lite mer praktiskt, så att han sluppit byta gitarr mellan varje låt.)

BC har numera både lättmjölk och laktosfritt som val (dock ej soja), och också ett antal nya kaffedrinkar på listan. “Kaffe karamell” är en caramel latte med grädde, marchmallows och kolasås, och det godaste kaffe jag druckit i Sverige. En tiopoängare!