Igår var det varmt. Vi har takterass. Ni förstår ju själva.
Scones med marmelad, smoothie, vatten och ägg.
Hanjaglevermed i pyjamas. Kul ord, det där, pyjamas.
Utsikten söderut. Ballard Bridge över Salmon Bay.
Jag är egentligen väldigt bra på höst. Jag ligger först i kofta och manchesterbyxor, jag kan hoppa i vattenpölar som ingen annan. Rödoranga löv kan jag sparka mer än vad man kanske skulle tro om någon som är uppvuxen in Smålands barrskogar (ett tips till alla som någon gång befinner sig i Jönköping runt oktober-november är att leta sig ut till Ekhagen, om det fortfarande finns något skogsbryn uppåt Bondberget där. Där är det närapå knädjupt i eklöv och otroligt vackert) och ingen kan halsduk bättre än jag. Men.
Men de sista fem åren har min höst blivit saboterad. Grej efter grej har satt käppar i hjulet, förhindrat mig från att njuta av mörker, kyla och hällregn. Hösten 2005 hade jag precis börjat plugga i Lund, jag bodde med tre knäppa tyskar och en juridiker från Kungälv ute i ett hus i Bjärred. Det i sig var kanske inget problem, men jag insåg snart att jag avskydde Filosofen, avskydde Lund, ogillade Bjärred, ogillade huset, avskydde min D-uppsats (avslutade aldrig), knappt stod ut i Malmö och höll på att sakna ihjäl mig efter vänner, pojkvän och allt som fanns i Tacoma. Den artonde december skulle Hanjaglevermednumera komma och hälsa på, så hela hösten blev en enda lång nedräkning. Inga vattenpölar, inga pengar till manchesterbyxor, och även om löven föll i Skåne så vart jag inte vidare intresserad.
Hösten 2006 satt jag fast i Jönköping och väntade på visum. Jag hade att astråkigt jobb som personlig assistent och min pappa dog just som han och mamma var på väg att sälja huset, mamma fick precis tag på lägenhet inne i stan och sen bodde jag på en tältsäng i hennes vardagsrum medan vi tömde ett helt hus och väntade och väntade. Jag långa promenader längst vätterstranden och försökte låta bli att gråta och det blev november och december innan något hände. Den tionde december hade jag visumet i handen och den tolfte landade jag mitt i Seattles största strömavbrott typ någonsin, men då hade det redan blivit vinter och även om hösten var lång och produktiv fanns det inte mycket glädje där.
Ett år senare skulle det bli hur bra som helst, tills vi insåg att vi missat en deadline från immigrationsmyndigheterna och shitshitshit jag kunde i princip bli deporterad närsomhselst och varje dag tvingade jag Hanjaglevermed att kolla posten first thing och ringa mig på jobbet, så kunde jag slappna av fyra-fem timmar om dagen. Den nittonde november fick jag permanent uppehållstillstånd, men det var fan att ta tid, och det var ju nästan Thanksgivings och alltså ingen höst mer.
Jag försöker minnas förra hösten men minns inget annat än getinginvasion med konstant ångest som följd, två översvämningar, en trasig torktumlade och gud vet vad lägenheten lyckades kasta över oss. Vi flyttade inte förren i januari, 
hur det gick till vet jag inte.
Men nu. Nu. Ska jag dricka varm choklad och te för fem år. Vattenpölstampa och halsduka och tycka om mörkret som inte tvingar mig att visa armarna och benen och massvis av svart smink runt ögonen. Idag bakade jag äppelcupcakes och äppelkanelkolakakor, i år firade jag kanelbullens dag som sig bör, i torsdags satt jag på bussen med Mareld i öronen och bara njöt av alla färgglada löv trots att klockan inte var åtta än. Jag väntar på ett immigrationsärende igen, men det ser lite bättre ut den här gången (jag var på biometri i onsdags och förhoppningsvis hör vi inget förren jag får nya papper, peppar peppar.) Jag har en ny kofta. Vi ska till Green Lake och promenera imorgon, vi har en Halloweenfest vi ska till som verkar rolig. Jag vinner i höst igen.
Sandra in Sweden skrev för ett tag sedan om saker hon upplever som frustrerande i svensk kultur; företrädesvis distanseringen från andra människor. Själv är jag definitivt en ensamvarg tillochmed med skandinaviska mått mätt. Jag gillar inte folk, jag gillar inte att göra sociala saker i stora grupper eller med främlingar. Jag gör självklart undantag för vänner, bekanta och ibland kollegor, men min värld består till stor del av motmänniskor. Inte nog för att det ska räknas som social fobi, men jag räknas lätt som introvert.
När jag gick på PLU hade de så pass stor andel internationella studenter att de höl tre introduktionsdagar före de andra introdagarna bara för de som kom utlandsifrån. Då gick de igenom hur det amerikanska utbildningssystemet funkade i mer detalj, hur vi skulle välja kurser, vilka extra vaccinationer vi behövade (eller, inte skandinaverna då) osv. Sen var det en del diskussioner om kultur med. Eftersom vi var två tredjedelar nordeuropéer och en tredjedel asiater blev det en helt klart blandad kompott, men en sak som kom upp var personligt utrymme; personal space. Asiaterna (nu låter jag alldeles för generaliserade men jag umgicks mycket lite med andra internationals annat än under de här dagarna, jag tror det var mest koreaner och japaner, kan dock inte uttala mig säkert) fick veta att amerikaner gav varande större än de var vana vid, nordeuropéerna att det var i princip samma men kanske lite mindre,
Det har jag hållig i minnet, och till största delen har jag inte märkt någon uppenbar skillnad. Pacific Northwest har som jag kanske nämnt innan en stor befolkningsandel med skandinavisk härkomst, och i princip samma rykte: folk är tysta, halvdeprimerade och lite otrevliga samt håller sig på sin kant. För en riktig svensk är det ändå skrattretande, med Sverige som mall ser jag öppna västkustamerikaner som inte tvekar inför att tilltala främlingar eller skratta högt och ta plats. (Visst ser jag skillnad på bekanta från Kalifornien eller vänner från Arkansas, men det är en glidande skala.) Och det är det här jävla platstagandet som RETAR GALLFEBER PÅ MIG. När jag tar bussen på mornarna är vi inte jättemånga, och allt som oftast får jag ett eget säte, so far so good. Problemet kommer när jag inte får det, och när jag hamnar bredvid en amerikan som uppenbarligen inte har några problem med att NUDDA MIG. Min buss tar fyrtio minuter, jag blir mindre och mindre och kryper ihop mot min sida. Blänger. SLUTA NUDDA MIG. Blir argare och argare. Normalviktiga personer utan bylsiga kläder på ett normalstort busssäte behöver inte ha fysiskt kontakt, men de verkar inte ens reflektera över det. Jag kokar över. Jag har försökt att i kulturassimileringens och feminismens namn (man ska inte förminska sig) ta upp hela mitt säte, men själva nuddandet är så jävla ångestskapande, jag kan inte tänka, inte läsa, inte lyssna på musik, inte fokusera på något annat än att den där jävla människan måste bort bort bort från mig.
Sen är Seattle för laid back för att folk ska veta hur man skyndar sig också. Varje gång jag hamnar bakom idioter som masar sig av tåget vill jag skrika. Jag är lättfrustrerad, jag vet.
Jag hade inte insett att Hultsfred har börjat. Om ni hör ett droppande ljud är det inte er vattenkran, det är bara jag som sitter här och dreglar (och kanske fäller en tår) framför rockfoto.nu.
Mantra:
Bumbershoot i september. Bumbershoot i september. I can do this.
Livet vareja.
Jag sitter och kodar på onomatoblogs nya design; går allt vägen ska jag uppdatera den lite mer, var det tänkt, och på ett helt kontraintuitivt sätt kommer det förmodligen betyda att jag skriver mer här med (i.e. inte bara bokblogg och fotospam.) Var det tänkt. Nu blir det lista istället:
För ett år sedan hade vi:
Nu har vi:
Jag skulle vilja påstå att vi har det bättre.
Det är varmt! Fucking äntlligen, skulle jag vilja påstå. Vi var om promenerade vid Green Lake i söndags, och även om bladknoppningen är försenad pga kylan (minusgrader i april, eller t.o.m i mars, här är extremt onormalt; några dagar i början av januari brukar på sin höjd vara nog) men i helgen kunda jag svära på att man nästan kunde se bladen slå ut. Nu med bilder:
Man kan se Kaskadbergen på andra sidan.
Sen stack vi till Lighthouse och käkade blåbärskaka i solen.
kan jag ju inte skippa. Ju. Denna vecka fr. Fritt ut hjärtat.
Innan vi börjar: jag dricker inte bryggkaffe. Det går inte. Speciellt inte Löfbergs Lila, vilket i flera år fick mig att tro att jag inte gillade kaffe öht. Maken dricker helst espresso med, men även hemmalet och bryggt i en kaffepress, så vi har kvarn, press, och vattenkokare om det skulle vara panik. Men nej.
Alltså. Espresso. Steg ett. Sen kan jag inte med för mycket mjölk (soja i mitt fall); inte helt coola Starbucks har ett espressoshot i en tall (3.5 dl). Eh. Nej. Två shots per short (lite mer än 2dl) är lagom.
Jag har två termosmuggar, en 12oz (tall) och en 8oz (short):
Den stora är snyggare på alla sätt, men inte helt praktiskt eftersom jag inte vill ha så mycket ju. Den lilla (faktiskt fr Starbucks; termoskoppar mindre än 12oz är svåra att få tag på) är inte lika snygg eller bra, men som sagt rätt storlek och helt tätslutande öppning, vilket är mycket praktiskt om det är någon droppe kvar när jag lägger den i väskan. Och det är det. Alltid.
Starbucks vid 2nd & Seneca (bild fr. googlemaps). Tyvärr det enda ställe jag har tid att ta mig till på vardagsmornarna (ett halvt kvarter från bussen) och som har öppet innan klockan sju. Jag gillar som sagt inte SB, men har man inget val så har man inte. Två mornar i veckan blir det alltså att ta mig hit.
Mr Spot’s Chai House i Ballard; där dricker jag kaffe på torsdagar (jobbar hemifrån) och helgerna. Maken jobbade där ett tag innan han fick tag på ett riktigt jobb; han var bra på det men Rita vinner vad det gäller baristor i hela världen och hon tar sitt jobb med yttersta allvar. Vore jag rik skulle jag heltidsanställa henne. Chai House köper bönor från Lighthouse Roasters i Fremont, men har i mitt tycke bättre resultat, delvis p.g,a bättre syrops. Billigare med.
Min order: short soy white moccha
Samma order på Starbucks: double short soy no-whip white moccha
Nejtack, ingen vispad grädde. Eh. Idioter.
Vi har inte letat lägenhet särskilt mycket; maken ville betala av sitt kreditkort 100% och vi ville inte flytta mitt i december. Men det blir bara jobbigare att bo här (förra veckan: myror) och i lägenheterna i snygga nybygget började ta slut, så i tisdags mailade jag om mer information. I torsdags ringde de och vi bokade visning till fredagen. I morse lämnade vi in intresseanmälan (vi hade ytterligare en tvättstugeöversvämning på fredagskvällen) och klockan fyra ringde de och sa att vi hade den.
YAY!
VI SKA FLYTTA!
Lägenheten är lite mindre än nuvarande, men välplanerad med garderober och bra skåp, stora fönster, trägolv, garage, diskmaskin(!), närmare downtown Ballard, KERAMISK SPIS!, ingen gas alls, femte våningen, balkong, byggnaden har passerkort istället för nyckar, har takrerass bla bla bla… Fantastiskt.
Packpanik nu. Siktar på att vara ute härifrån sista januari.
Fantastisk väder därute. Tillåt mig att illustrera:
väder-widget
Det är helt fantastisk! Jag är så lycklig! Ogillar snö så mycket att det finns liksom inte, och det blev inte bättre av att hela Seattle stängde ner i tio dagar. Nu fungerar t.o.m. bussarna som de ska igen, vilket innebär att jag kan ta mig till jobbet på måndag. Hoofuckingray. Det började smälta redan på juldagen, men inatt försvann så mycket av geggan att jag kunde ha gympaskor på mig igen, bara det! De stackars gummistövlarna har iallafall varit värda (de inte så många) pengarna.
Nu vart det julkappsböcker:
Böcker
Maken fick: Prince of Stories, Once Again to Zelda och Scary Go Round bok 4-6. Från mig. Jag fick som sagt Skuggor och Speglingar, Lotta Olssons debut från 1994. Också från mig. Vad vi får av makens familj får vi se senare, eftersom de kommer för att hjälpa oss flytta i februari-mars.
Persephone:
Här söker jag förgäves att förstå
mig själv och mina tankar, och får lära
hur dumdristigt det är att så besvära
sign själv med sådant ingen kan rå på!“Du frågar, men ska sakna svar ändå”,
så sägs det mig, men med vad ska jag nära
min tanke om den inte tillåts bära
funderingar med svar jag ej kan nå?Den människa som undviker en fråga
då denna tycks för obegriplig, stor,
hon lever inte mer! Man måste vågabekänna som en sanning det man tror.
Min ovetskap är veke till den låga
som eggar fantasin där svaren bor.
Helt fantastiskt. Nu ska jag gå och laga nyttig mat.
Innan vi börjar kan jag berätta att jag verkligen gillar det nya useendet på WordPress CMS. Mycket lättanvänt, tack WP.
Det blir alltså inget Montana – hade vi åkt hade vi kommit fram runt nu (förshoppningsvis), men det verkade helt enkelt inte säkert, what with snön och isen här, bergspassen, och sen de decimetrarna som fallit i västra WA. Vi hoppar det, helt enkelt, och idag har vi småpyntat så att det blir iallafall lite julstämning. Mat har även inhandlats; det blir tofurkey och sötpotatis. Mmm. Vi får väl skicka paketen till svärföräldarna.
Med idag och gårdagen (som jag tog ledigt p.g.a. saker att göra, huvudvärk och trötthet på att inte kunna göra ngt ordentligt) har jag alltså mer än en veckas jullov. Det är mer ledigt än jag haft i sträck på c:a två år, och mycket lite nyttigheter eftersom vädret förhindrar förflyttningar.
–
Maken låter hälsa att han fördriver tiden med ett teveprogram där de filmar grejer i slow motion. Riktigt så tråkigt har jag inte än.
