Innan vi börjar kan jag berätta att jag verkligen gillar det nya useendet på WordPress CMS. Mycket lättanvänt, tack WP.

Det blir alltså inget Montana – hade vi åkt hade vi kommit fram runt nu (förshoppningsvis), men det verkade helt enkelt inte säkert, what with snön och isen här, bergspassen, och sen de decimetrarna som fallit i västra WA. Vi hoppar det, helt enkelt, och idag har vi småpyntat så att det blir iallafall lite julstämning. Mat har även inhandlats; det blir tofurkey och sötpotatis. Mmm. Vi får väl skicka paketen till svärföräldarna.

Med idag och gårdagen (som jag tog ledigt p.g.a. saker att göra, huvudvärk och trötthet på att inte kunna göra ngt ordentligt) har jag alltså mer än en veckas jullov. Det är mer ledigt än jag haft i sträck på c:a två år, och mycket lite nyttigheter eftersom vädret förhindrar förflyttningar.

–

Maken låter hälsa att han fördriver tiden med ett teveprogram där de filmar grejer i slow motion. Riktigt så tråkigt har jag inte än.

Det blir inget fredagstema igår; orkade inte och var inte inspirerad av fönster. Istället: vampyrfilm.

Låt den rätte komma in hade världspremiär på Seattle International Film Festival (SIFF) innan den ens gick upp i Sverige, men det var bara en enda visning, och den lyckades jag missa. Nu går den dock i en vecka fr.o.m. igår på Varsity i the U District. Första gången hyllade Seattle Weekly, men den recensionen är borta nu; istället är de positiva igen i torsdags. Seattle PI ger i sin tur B+, och The Stranger kallar den den kanske bästa vampyrfilmen sedan Nosferatu.

Vi? Vi går i morgon kväll.

(det är trevlig att veta att man kan lita på Paul Constant.)

Jag har lite svårt att ta till mig och njuta av hösten. Dels såklart för att höstfan aldrig kommer igång  -det var typ tjugofem grader i söndags cch jag trodde jag skulle avlida -, dels för att jag har så mkt negativa associationer vid det här laget. Hösten 2005 insåg jag att jag hatade Lund med var fast där i ett helt år. Hösten 2006 satt jag och väntade på visum; min pappa dog, vi sålde huset och mamma flyttade till lägenhet; jag bodde på hennes vardagsrumsgolv från oktober till Lucia (min rygg hämtade sig, det trodde jag aldrig.) Förra hösten fick jag besked att det blivit krångel med min ansökan om uppehållstillstånd. Nojjig som jag är var jag i tre månader övertygad om att jag skulle skickas hem, maken fick kolla posten och ringa mig varje dag klockan halv fyra. Magen hämtade sig, det trodde jag inte heller.

Den här hösten är det finanskris och Sarah Palin och gud vet vad, men jag försöker. Jag har köpt långkofta med polokrage och läderfilofax. Stickad turkos beanie. Böcker av Jeanette Winterson. På måndag ska vi börja sticka igen. Idag regnade det när jag var och köpte kaffe, man kan bli glad för mindre. Det har slutat regna nu, och det är fortfarande äckligt varmt, (det började igen!) men det tar sig. Lite, iallafall.

När man kollar på en såndär vanlig väst-centrisk karta i Europa eller USA ligger USA ganska mycket i övre vänstra hörnet; i nordvästra änden av världen.

I USA ligger Washington i nordvästra hörnet.

I Washington ligger Seattle i gaanska mycket nordvästra hörnet. Inte helt, men nästan.

I Seattle ligger Ballard i nordvästra hörnet.

Våran busshållplats ligger vid 8th Avenue Northwest och Northwest Market Street.*

Det ni.

Idag ska vi prata om flyttande; Minst halva min bloggrulle har bytt fysiskt adress de senaste månaderna. åsa har flyttat, Ika har flyttat. Emelie har flyttat, Ms KYD har flyttat och Lilla Duktig och Onekligen-Lisa är på väg. Såklart man blir inspirerad. Nu är det min tur!

Något condoköp blir det inte, det har vi inte råd med än. Däremot ska vi upp ett snäpp till en 2-bedroom som änne inte finns annat än i vår fantasi. Eftersom vi trivs helt okej här har vi inte heller bråttom och kan lungt välja och vraka – hyresdelen av bostadsmarkaden här har jag aldrig riktigt fått grepp om, men brist verkar det iallafall inte vara.

Vår lägenhet måste, enligt sista uppdateringen, ha följande kvaliteter:

• 2 brdm
• i Ballard
• tillåta katt
• garage/carport/stängsel runt parkering
• ingen heltäckningsmatta (sovrum ok)
• snygga färger eller tillåta ommålning
• elspis/ugn – ingen gas*
• separat kyl/frys
• okej storlek på köket

Det är ju egentligen ingen särskilt pretentiös lista, men det kan bli krångligt nog att hitta något som passar. Amerikaner är ju som sagt svårt lagda åt heltäckningsmattor; t.o.m. de annars underbara Canal Station-condosarna har drabbats av detta hemska öde. Amerikaner verkar även leva i villfarelsen att man endast kan hyra ut lägenheter som passar vemsomhelst, och därmed är USAs alla hyreslägenheter anpassade till ingen smak allt, och målade i samma blekbeiga/smutsvita färg. Lov att måla om krävs alltså, oftast mot skriftligt löfte att måla tillbaka innan man flyttar. Det är också vanligt att förbjuda husdjur, mindre med tanke på allergier och mer p.g.a deras potential för förstörelse. Vanligtvis kan man krångla sig in i alla fall, med en s.k. non-refundable deposit, alltså en avgift som täcker ev. skador. Skitdumt, men så är det. Man kan ju undra varför folk föredrar att köpa här. Eller inte.

Letar gör vi iallafall, och tror vi flyttar efter jul. Nu blir det tittande och letande och grejer, jag lovar att raportera regelbundet.

De första fr. alla, den andra från Ika.

1. Vad gjorde du för tio år sedan?
Tio år sedan var det… 1998. Herregud, jag gick i högstadiet, men eftersom det var sommarlov satt jag nog mest i mitt rum i källaren och läste.

2. Vilka fem saker finns på att göra listan idag?
Jobba, diska (avklarade), träna, köpa schampo och juice, baka pizza.

3. Godis jag gillar:
Lösgodis! Choklad. Naturchoklad med kokos. Citronkola.

4. Vad skulle jag göra om jag blev miljardär?
Köpa fin stor lägenhet, spara, skänka till välgörenhetsorganisationer, eh. Det vanliga. Anställa kockar!

5. Städer/orter som jag bott i? Tenhult, Jököping, Tacoma, Bjärred, Seattle

Kulturfyran

1. Hur skaffar du de flesta av de böcker du läser? Köper eller lånar? Köper inbundna böcker eller pocket?
Få se nu… lån, köp fr. lokal andrahandsbokhandel, köp fr. internetbokhandel, i en del fall även Borders.

2. Hur ofta går du på bibliotek?
Numera vandrar jag sällan omkring – Ballard lokalbibliotek är USELT organiserat och har inget iallafall; the Dewey Decimal System är helt kontraintuitivt osv. Däremot söker jag och bestället från Seattle Public Librarys sortiment och hämtar – fyra-fem böcker i månaden, skulle jag tro.

3. På bibliotek finns ju ofta nuförtiden datorer att sätta sig vid och surfa och filmer att hyra också och en tidningshörna. Där brukar också arrangeras konstutställningar. Utnyttjar du bibliotek till något mer än låna böcker?
Nej. Jag brukade sitta på Lunds Folkbibliotek (och Jkpgs Stadsbibliotek) och läsa tidningar/tidskrifter, men som sagt, Ballards bibliotek suger arsle.

4. Och ja: vilken bok läser du just nu?
Foucaults Övervakning och straff. Eget ex.

…är åtminstone jag intresserad av. Och då antar jag, i min fåfänga, att ni är det med.

Nubbe i Seattle Weekly – "Sweden’s greatest gift to humankind".

 (och snart blir det nog mer, för H&M öppnar tre butiker i augusti.)

Nu har dett gått över en månad, sä det kanske är dags att publicera svaren och påbörja rond 2?

Fråga ett, eller inte riktig: jag lovade att berätta hur jag hamnade i USA.

Svar: Redan när jag började gymnasiet hade jag en samling internettkompisar via StarWarsChicks; en del av oss har ramlat bort sen dess, men en kärngrupp finns kvar, även om bara Debbie har en blogg. De flesta i grupen var amerikaner, även om vi hade lite folk i skandinavien, Storbrittanien och Italien med. Det blev naturligtvis att vi pratade om en massa annat än science fiction, och när jag efter Världens Sämsta Teaterlärare i tvåan bestämde mig för att byta mål i livet snackade de flesta av internetvännerna om college. Det, tänkte jag, skulle man kanske prova. Jag ville desperat bort, och varken Lund eller Uppsala verkade tillräckligt långt bort, så jag tog kontakt med syon, som gav mig en massa broschyrer. Via en organisation som hjälpte mig med pappersarbete och visum hamnade jag till slut på Pacific Lutheran University i Tacoma år 2002, och där fastnade jag för en Lucas, för en massa vänner, för norra stillhavskusten och för Rainier tornande vid horisonten. Alltså kom jag tillbaka så snart juridiken tillät.

Fråga: Marianne undrar varför jag flyttade till Seattle.

Svar: för att alla jag känner flyttade hit, och för att det är mindre sunkigt än Tacoma. Och för att maken blev helt kär i Fremonts Solstice Parade.

Fråga: Fr. Cynthia: är det svårt att få jobb i Seattle som svensk med statsvetarexamen och lite arbetserfarenhet?

Svar: Generellt räknas det som svårt att få jobb i Seattle jämfört med andra delar av USA, men jag ser fortfarande det som att det är ett bättre läge än jag upplevt  i Sverige. Jag vet inte hur det ser ut med utländskt examen, men jag har svårt att tro att det skulle försvåra särkilt mycket – bara jämför med motsvarande amerikans examen (BA/MA) och var detaljerad i beskrivningarna av tidigare erfarenhet.
Seattle har en hel del non-profits som jag antar har använding for folk med examen i PolSci/Public Policy, kolla idealist.org… annars vet jag inte riktigt.

Fråga: vad jobbade du med i Sverige innan du flyttade? Och har du bott utomlands förut? -Petra H.

Svar: Jag har aldrig jobbat "på riktigt" i Sverige. Jag har sommarjobbat och deltidsjobbat som vårdbiträde och personlig assistent ett par år, men det är allt. Här är jag som jag kanske nämnt webbutveckare (front-end), fast det har inte heller ngt med min utbildning att göra. Jag bara ramlade in.

Fråga: Jag tänkte fråga hur gammal du är? – Anne

Svar: Tjugofyra.

Nästa! Samma regler som sist: Fråga mig vad som helst. 

Jag lovar att svara, kanske inte helt sanningsenligt om ni blir för snokiga, men svara kommer jag. Kommentera eller maila till sianna (snabel-a) onomatopoetry (punkt) com.

Så var det dags då: Idag ska vi prata om kaffe. Jag har skrivit en del om det innan, men då handlade det mest om att få tag på sådant på sättet jag ville i Sverige. Nu befinner jag mig i vad som förmodligen är kaffets amerikanska huvudstad (kaffe och regn är vad de flesta associerar med Seattle) och har inte direkt det problemet. Mitt kaffeliv är trots det inte felfritt; ju mer jag dricker, desto mer petig blir jag.

Konstig faktum: även i kaffets mecca köper folk Starbucks. Jag kan inte förstå varför; det kostar lika mycket eller mer än på lokalägda ställen, och har generellt sämre kvalitet. Man behöver knappast var kaffekännare för att märka det; har man provat andra sorters espresso märker man att starbuckskaffe har en vagt metallisk och ganska platt smak, och att baristorna drösar på med alldeles för mycket syrop. Dessutom har man en suspekt företagsstrategi: att fylla upp marknaden med så många kaféer att de konkurrerar ut både lokala och egna ställen. Okej att man dricker Starbucks om man bor i ingenstans i Idaho, men vilket mellanstort samhälle som helst har ordentliga latte numera.

Vad vill jag ha, då?

1) God espresso. Trevlig, rund smak; inte för besk eller platt. Det beror både på bönorna, rostningen, och baristan. Kvaliteten på bönorna och rostningen är generellt ganska jämn hos samma rosteri, så har man hittat ett bra märke kan man hålla sig till det. Baristorna varierar så klart, jag följer principen att ge rejält med dricks till dem jag gillar och komma tillbaka till dem.

2) Ingredienserna jag gillar.  Jag vill ha sojamjölk (helst Silk) iställer för komjölk, och antingen vit choklad eller kola (white moccha/caramel latte.) Inte för mycket syrop, och inte för lite kaffe (hos Starbucks är ett espressoshot standard för en 12oz/över fyra dl, herreguud), två shots för en short, tre för en tall. Större kaffe än så förstår jag inte varför man skulle vilja dricka. Dessutom: blandar man caramel, sojamjölk och espresso rätt får man en underbar dryck som inte smakar som ingredienserna utan som en underbart sötbittermjuk balanserad version av deras allra bästa egenskaper.

Och var får man tag på dem? I Seattle finns Lighthouse Roasters (mina favoriter) och Umbria, båda säljer till andra kaffeer, Trabant som har åtminstone två ställen, Portlands Stumptown Coffee Roasters och Sleepy Monk (som jag inte provat) säljs på en massa ställen.

Fyra bra rosterier, en ändå dricker folk Starbucks. Jag fattar inte.

Varje gång jag handlar mat blir jag milt schizofren. Jag får för mig att hemliga tevekameror dokumenterar mig och alla andra handlade för att sedan skapa ett program typ Du är vad du äter, där folk kan förfasa sig över vilka äckligheter andra människor betalar pengar för. Till viss del har det positiva effekter; jag undviker gärna godis och kakor, samma sak gäller mejeriprodukter, och jag övertalar helst maken att göra samma sak (han har begåvats med ett jobb där han bränner kalorier som fan, så han kan äta glass varje dag utan att det syns – fruktansvärt orättvist.) Det känns mindre obehagigt så – och jag kan unna mig att se ner på de av mina medshoppare som handlar påsvis av chips, flaskvis av coca cola, majonäs, vitt ris eller vadduvill.

Och så finns det dagar som igår. Vi delade upp handligen i två delar, eftersom vi hittat ett PCC bara en kvart bort, där jag kan handla till samma pris som på min vanliga Safeway fast lokalt, ekologiskt och oftast rättvisemärkt. Bäst av allt: de har i princip alla gryn (och då menar jag alla) i lösvikt. Alltså: grönsaker, gryn, och en del annat där. Sedan Safeway för det som är billigare där… vilket var mjölk, sour cream, glass, en storpack clementiner, ost och bröd (se makens energiförbränning ovan.) Jag tror alldrig jag har känt mig så olustig i en kö i hela mitt liv. Egentligen vill jag ställa mig upp och skrika att jag bara kompletterade min handling; jag hade redan köpt den riktiga maten. Lät dock bli.

Så om ni någonsin ser ett program med en dold shoppingkamera, och jag är med och handlar mest onyttiga fettgrejer  — not guilty, your honor.