Saker som hänt på twitter:

För ett par veckor sedan beklagar sig Elin Grelsson över att inte gilla “overkliga” böcker nu när fantasy är sååååå trendigt (eh. en teveserie) och tillochmed har egna fester (här åsyftas Johanna Koljonens fantastiska  Nalen-fest-inititiv, som en gång, en gång, hade Game of Thrones-tema.)

Alltså förlåt men jag orkar inte med människor som inte kan med “overkliga”, aka övernaturliga eller scifiliknande, inslag. Hur jävla dålig förmåga till willful suspension of disbelief har man då, kan man inte kolla på teve eller film för man vet ju att det där är ingen riktig polis, det är Brad Pitt, det där är ingen riktig seriemördare, det är Kevin Bacon. Va, va?

Sen i lördags twittar någon Hanna Jedvik att vuxna som sysslar med Halloween är underliga, och när Hanna Friden svarar lite halvirriterat att det är väl roligt om man gillar att klä ut sig får hon svaret “Som sagt…” med en blinkade jävla smilie på slutet.

Men det är egentligen inte så konstigt. Lajvare och cosplayers (lajvare spelar rollspel i dräkter, cosplayers kan nöja sig med att tillverka och ha dem på sig) anses fortfarande vara the weirdest of weird, även i en värld där vi tror vi beundrar nördar, där en fantasyroman blir en hitserie och miljontals människor sörjer en död utvecklare. Jag vet inte om det är värre i Sverige pga den svenska besattheten vid autenticitet eller bara pga bristande mångfald man FAN vad det blir tröttsamt. Det är åkej att säga att “din hobby är mindre värd och den borde bara barn ägna sig åt” om man är cosplayer, men inte om man spelar fucking fotboll. Folk i Star Trek-uniformer på cons anser fotfarande vara höjden av losernörd, och när det hölls nordiskt fantasy- och scificon för ett par månader sedan klädde de flesta inte ens ut sig. Vad är det för jävla roligt att gå på con om man inte klär ut sig eller kan kolla på folks dräkter?

Fin text om cosplaying och psykologi.

Om ett par månader är det ECCC. Jag ska gå som Idris:

Enligt flera källor är Neil Gaimans fantastika American Gods på god väg att bli HBO-serie. Alla bara: yay. Alla är glada. Bokhororna är glada. Jag sitter här och undrar om folk tappat förståndet helt; att göra en teveserie av American Gods är en urusel idé . Urusel. Förutom det enkla faktum att boken är fantastiskt och att allting alltid tappar lite i översättning till ett annat medium tänker jag lägga fram följande anledningar:

- En stor del av AGs plot och charm bygger på att den är i textform. Plottwisten i och med att Shadow inser kopplingen mellan Low Key Lyesmith/Loki Lie-smith funkar enbart i text, den är förstörd t.o.m som ljudbok. Dessutom finns mycket bokens dynamik i skillnaden mellan det kala, grovhuggna språket i Shadows historia och de mer poetiska Coming to America-mellanspelen (som förresten består till 95% av information som knappast kan ges i dialogform.)

- Lauras halvdödhet, hur skildrar man den på ett troligt sätt utan att det blir zombiegore alt löjligt av alltihop?

- Så mycket av den mytologiska aspekten handlar om vardag som slår över i magi (Laura, jämför Zorya Polunochnaya med hennes systrar, karusellen, Yggdrasil, allt annat, osv.) som inte kan skildras ordentligt med jordiska medel. Utan text då.

-Kanske viktigtast: HBO blir mer och mer en ursäkt att klämma in så mycket knull man bara kan i ett entimmesavsnitt bara för att man undslipper den annars alltid närvarande amerikanska censuren. Io9 has en bra jämförelse mellan True Blood och A Game of Thrones här. Hur mycket sexas det i AG? Ente möe, som man skulle säga i Småland.

Säger vi det? Vi säger det.

På lördag har den sjätte säsongen premiär. Vi firar tillbörligt.

Lite mer förklaring:

Dagens åttondemarstema snott fr. Elin/Orchidpussy:

Zoe Washburne  -Firefly/Serenity

Hermione Granger (Harry Potter)

Romana (Doctor Who)

Enligt myballard letar Meter TV (av allehanda dokusåpefejm) efter amerikaner med svensk härkomst för kommande dokusåpa om… well, amrisar i Sverige. Verkar helfestligt, jag tänker mig en tjock Texan som springer runt i Stockholm och undrar varför alla män kör barnvagnar,  varför man måste känna till viktregler för släp man aldrig tänk använda, varför man inte kan få tag på en ordentlig bagel (if it ain’t boiled, it ain’t a bagel, som de säger på The Bagel Company), varför affärerna stänger så tidigt eller varför alla har leggings eller tajta jeans istället för illasittande manchesterbyxor och chinos. Det känns som jag skulle kolla på det här programmet.

I brist på existerande dylikt läser jag dock bloggar tillhörande amerikanska expats i Sverige, såsom Antropologa, Surviving Life in Sweden, Sandra Carpenter, und so weiter. Helfestligt, tycker jag som sagt det är.

Här har vi det då, det slutgiltiga beviset på att vår civilisation har nått sin ände. (skärmdump från dn.se)

Innan vi börjar ska jag kanske be om ursäkt för det dåliga blendjob:et ovan; det fanns inga bra promobilder med båda karaktärerna på. Hursomhelst.

Nu, vänner, ska ni börja kolla på Doctor Who. (Ja, Elise, jag vet att du redan gör det. Vi kan squeea om Elebenty och Amy över en fika om någon vecka om inte Molnet hindrar mig från att komma till Sverige.) Varför ska ni det? För att det är en fantastisk serie, för att den produceras av BBC, och för att just nu är ett ovanligt bra ställe i kontinuiteten att hoppa in som ny tittare, och för att jag säger det.

Vad är nu detta? Tja, serien i sig började visas 1963, den handlar om utomjording som kallar sig The Doctor som reser i tiden (och rymden) i ett skepp förklätt till en telefonkiosk tillsammans med (oftast) mänskliga följeslagare. Det är en helfamiljsserie, vanligtvis spelar den vid artontiden i Storbrittanien, och även om en del detaljer är lite otäcka för mycket små barn passar serien alla människor i alla åldrar. Bonus: så smarta var BBC att de skrev in skådespelarbyte in handlingen; när han dör regenererar the Doctor i en ny kropp. 1989 slutade serien sändas, men det återupplivas (ordentligt) 2005. Nu, i och med den femte nya säsongen, har Doctor Who en ny producent och huvudförfattare, en by skådespelare i huvudrollen, och en ny medresenär. Och det är verkligen fantastiskt. Steven Moffat har tidigare vunnit Hugo-priser för sja Doctor Who-manus, Matt Smith är UNDERBAR som den elfte Doctor och Karen Gillam skitbra som småkonstiga, skotska, rödhåriga Amy Pond .

Så kolla. Första avsnittet av den nya säsongen heter The Eleventh Hour. Bor ni i USA visas serien på BBC America, bor ni i Sverige tror jag ni kan kolla på BBCs webbteve och om ni inte är mot nedladdning… ja, ni vet. Ivilketfall: kollakollakolla. Ni kommer inte ångra er.

… särskilt inte om man har huggtänder. HUR BRA SOM HELST:

Buffy vs. Edward;

http://www.rebelliouspixels.com/2009/buffy-vs-edward-twilight-remixed

Så här är det: jag skriver inte på ett tag, och då slutar folk läsa. Sen kommer jag på något att skriva, eller får tid, men tänker “nej, men ingen läser, ingen ide att slösa bra texter, jag måste skriva om lite blandat ditt och datt om kommentera runt lite först.” Men det orkar jag ju inte, så jag skriver mindre och ingen läser… Ja, ni ser.

Men så händer något. T.ex. publicerar DN en artikel som heter Olycka i tornerspel kan ha gjort Henrik VIII ond här. Allvarligt.

Allvarligt.

Joråsåatt. Fokus på just shithead-kungen beror förstås på tv-serien The Tudors (som en bloggare jag läser konsekvent taggar “ahistorical tudor lulz” p.g.a. att den driver friskt med historien; personers karriärer, livslängder, utseenden, kläder* och familjer hittas på lite som de vill och som krävs för dramats skull), men varför DN är intresserade förstår jag faktiskt inte. Huvudiden med texten verkar vara att redan nämnda kungen ådrog sig en hjärnskada som kan bidragit till en personlighetsförändring.

Jaha. Iofs var han redan på andra frun då, men okej. Mer problematiskt är att man faktiskt tillåter följande mening på en stor svensk dagstidnings webbsida (jag hoppas verkligen artikelt inte finns i tryck): “… men i History channels dokumentär “Inside the body of Henry VIII” läggs teorin fram om en tydlig brytpunkt: det tornerspel 1536 som allvarligt skadade kungen kan ha gjort honom ondare.”

Man hisnar. Jag hisnar iallafall. Herregud. Jag skriver knackigt, det vet jag, och huvudanledningen till att jag bloggar överhuvudtaget är att jag vill hålla mitt svenska skriftspråk vid liv, men t.o.m med jag kunde formulerat mig bättre. “Kan ha bidragit till ett aggressivt beteendemönster”, t.ex.; det skulle kännas lite mindre som en fjortonårig praoelev fått lov att publiceras. Öht känns hela texten direktöversatt, klumpigt direktöversatt. Nej, nu ska jag sitta här och vara irriterad ett tag, sedan kanske jag jobbar lite.

I gårkväll när jag kom hem hade maken köpt cider åt mig. Tro mig, det behövdes, och jag var stressad och trött på det där utmattade sättet jag bara blir på efter en stor adrenalintömning (av den dåliga sorten). I vilket fall kollapsade jag på soffan och slog på Precis Vilken Tevekanal Som Helst medan maken lagade klart middagen (hur bra som helst är han). Det blev FoodNetwork, som hade nåt jag redan sett, så upp en kanal: Travel Channel. Anthony Bourdain: No Reservations. Nej, eller… så såg jag dagens resmål: Sweden.

Jag är löjligt förtjust i Sverigeanalyser. Därför är jag etnologifantast, därför gillade jag Lindströms program varenuhette — Världens modernaste land? — trots tramsigheten, därför läser jag alltid Sverige- och skandinavienguiderna i bokhandlar, och därför är min önskelista full av grejer som Modern Day Vikings och Culture Shock: Sweden. Jag finner det så himla fascinerande att plocka fram och analysera saker som jag inte ens tänkt på tidigare, vare sig det görs inifrån, som av etnologer eller lingvistkomikertevepersoner, eller utifrån. Alltid lika roligt.

Men Bourdain nudå. Han klarade i rask ordning av att plockas ihop med någon blond mtv-vj av anledningar som varken han eller jag förstod (och här levde jag i villfarelsen att MTV dog ut runt 2001. jaha), blåsa glas på Skansen, åka längst upp norrut och bli dissad av renar, sitta i en kåta och göra renkorv lyssnande till jojk (däremot såg vi aldrig honom ätandes renkött; helt möjligt att det var för kontroversiellt), handla på saluhall, fira Mårtensafton med skåningar i Stockholm, kliva omkring på Designtorget (här blev jag alldeles till mig i trasorna, då jag gått omkring och saknat en bananhållare hela dagen), gå och se ett band jag inte minns namnet på ety de var tråkiga, kasta yxa med en snäll MC-klubb, samt käka tunnbrödrulle med röksallad.  Hepp! Lite exotism, lite vardag, på det hela taget ett ganska bra reportage. Bourdain kom iallfall fram till att Sverige är ett otroligt praktiskt, välordnat land, och det visste vi ju.

Endå känns det, såhär i efterhand, att både han och min make var mest impade av tunnbrödrullen, så det blir väl att leta recept på tunnbröd nu då.