Det blir inget fredagstema igår; orkade inte och var inte inspirerad av fönster. Istället: vampyrfilm.

Låt den rätte komma in hade världspremiär på Seattle International Film Festival (SIFF) innan den ens gick upp i Sverige, men det var bara en enda visning, och den lyckades jag missa. Nu går den dock i en vecka fr.o.m. igår på Varsity i the U District. Första gången hyllade Seattle Weekly, men den recensionen är borta nu; istället är de positiva igen i torsdags. Seattle PI ger i sin tur B+, och The Stranger kallar den den kanske bästa vampyrfilmen sedan Nosferatu.

Vi? Vi går i morgon kväll.

(det är trevlig att veta att man kan lita på Paul Constant.)

Jag blir, som ni kanske märkt, väldig provocerad av Twilightböckerna. Vadan detta? Det handlar naturligtvis om en hel hög med grejer; att som feminist se en kvinnlig huvudkaraktär som helt saknar personlighet och som med författarens goda minne går upp helt upp i sin pojkvän och förlorar sin mänsklighet på kuppen; en chockande jobbig gruppmentalitet bland fansen*; sandlådenivån på debatten**. Men det handlar samtidigt om något mer: de själ mitt särintresse, de själ mina vampyrer, de gör mina vampyrer mainstream. Plötsligt förstår jag hur alla hardcore-Ringers kände sig när Peter Jacksons filmer kom; de gick och lade på kvällarna med ett någorlunda hemligt specialintresse, och vaknar en morgon i en värld där varenda trettonåring vill lära sig Sindarin. Fast fel. Större delen av nuRingers hade knappt läst böckerna, liksom s.k. fanpires (fult jävla ord förresten) inte kan sin vampyrhistoria bortom Twilight, utan tvingas ta hjälp av en skruttig artikel på DN-kultur.

Jag är en hyfsat välanpassad person. Tjugofyra, going on tjugofem, gift, boende i lägenhet i en stor stad, med make och katt. Heltidsjobb. Hel och ren. Högskoleutbildning med höga betyg. Läsande, lagom intresserad av ord och färger, men knappast besatt. Jag överlevde tonåren med minimala smärtor, jag rökte inte, drack inte, knullade inte runt (det senare önskar jag att jag hade gjort, men jag hade finnar och glasögon so there you go.) Överhuvudtaget skapade jag mycket lite ro hos min ömma moder annat än i mitt vampyrintresse.

Det började när jag var elva och läste Anne Rices En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire). Interview är knappast ett litterärt mästerverk, men den är långt mycket bättre en mycket som ligger och krälar på botten av vampyrgenren. Melodramatiskt? O ja. Båda huvudkaraktärerna, Louis och Lestat, är fruktansvärt melodramatiska, och Rice själv var redan då på gränsen till galen***. Men inte för dens skull av dålig kvalitet. Rice hade sensualiteten, färgerna och även ångesten om driver Vampyrkrönikan****, och de fångade mig redan som elvaåring. Rices vampyrer är mänsklighetens trasiga spegelbilder; de är allt vi är plus övernaturliga förmågor men minus förmågan att förändras. De har frysit fast, och blir mer och mer vilse ju mer deras omvärld förändras. Interview handlar egentligen inte alls om de vuxna vampyrerna, utan om Claudia, den lilla flickan som blir vampyr som femåring och vars tragedi är att hon aldrig kan bli vuxen på riktigt. Claudia är delvis Rices dotter som dog i leukemi, och Interview är delvis terapiarbete, och just därför kan boken upplevas väldigt stark. Sedan tog sensualismen mig. Vampyrer har den kanske starkaste erotiska symboliken av alla övernaturliga varelser: förhöjda sinnesfunktioner, outhärdlig törst, penetrerade av hud, nacken som erogen zon*****, drickande av blod…  Vampyrsexigheten är härligt androgyn; vemsomhelst kan dominera och penetrera vemsomhselst; det funkade på mig som det funkat på många andra. Dessutom kommer vampyrpaketet utan mycket att den mänskliga sexualitetens knöggel; ingen svett eller stön eller ben i kläm. Inga kroppsvätskor annat än blod. Visst, lite död kommer på köpet, men det får man ta.

Och jag behövde Lestat. Jag tog mig igenom tonåren tack vare mina vampyrer. De var lika självcentrerade, melodramariska, törstande och mörka till sinnes som jag var. De förstod mig; när Lestat var fast i Auvergne och ville till Paris var han jag och jag var honom. Men jag hade ingen att dela min fascination med förren en engelsklektion i oktober mitt första år på gymnasiet. Vi skulle diskutera vad vi gillade att läsa, och jag hamnade i samma grupp som A, som läste mycket av samma saker som jag inom fantasygenren; när vi upptäckte vår gemensamma fascination för Rice spontankramades vi, och fru A har varit min bästa vän sen dess. På fullt allvar, fast vi kanske inte hörs lika mycket som vi brukade nu när jag haft den dåliga smaken att flytta utomlands.

(Unnar jag då inte de s.k. fanpires samma sak? Visst gör jag det; det finns bra vampyrböcker på i princip alla bibblor i Sverige. Vuxenböckerna är oftast bättre än ungdomsböckerna. Men hur ska de växa med Twilight? Med Bella, som varken har personlighet eller mål i livet bortom sin pojkvän? Som förlorar sin mänsklighet utan att sörja den? Med Edward, som är kontrolllerande och manipulativ och snarast manodepressiv, som inte ens gillas av Robert Pattison (som spelar honom) och som är lika fast som någonsin Claudia, bara lite större? Twilight är nämligen varken en fantasy- eller skräckhistoria (undantaget andra halvan av Breaking Dawn) utan kärleksromaner med lite huggtänder utspridda i handlingen. Inte alls samma sak, således.)

Efter Rice (vampyrkrönikan består av ett otal böcker, varav jag inte läst alla eftersom de blev så sanslöst dåliga med tiden (läs efter Queen of the Damned)) läste jag Chelsea Quinn Yarbros böcker om St. Germaine, som har en annorlunda tolkning av vampyrvarat (alla författare har naturligtvis en annan tolking av vampyrtemat) men har aldrig riktigt fastnat för någon annan serie. Jag lånade antologin  The Penguin Book of Vampire Stories och läste klassikerna (Carmilla är fantastisk, Dracula är bra och allt, bra men inte min grej) och nytolkningarna (en av mina favoritnoveller någonsin, Fleur de Feu or Bite-Me-Not av Tanith Lee, har vampyrtema.) Jag läste ungdomsböckerna och hittade inte vad jag letade efter (Meyer har klart inspirerats av L.J Smiths The Vampire Diaries-serie.) Jag älskar Joss Whedons Buffy, men inte så mycket för hans vampyrers skull utan för att Whedon är en så fantastisk historieberättare. Jag har spelat The Masquerade och läst de tillhörande böckerna****** (att franchiseböcker till ett rollspel har bättre kvalitet än Twilight säger väl något?)

De vampyrhistorier jag känner för räknas inte som skräcklitteratur utan som dark fantasy; mina vampyrer är inga monster. Mina vampyrer är etiska frågeställande om parasitism och sexualitet. Mina vampyrer är utanförskap och regelbrott, inre och yttre mörker, religion och blod, liv och död. Mina vampyrer är alla vackra tills man tittar närmare, de är miss Havishams ruttnande bröllopsfest. Mina vampyrer har inga sparkles.

När min kollega Michael designar som han vill blir det ljusa färger, 1 pixel tunna linjer och rundade hörn som har så liten radie att man måste kolla i 300% förstoring för att se att de är rundande ö.h.t. Det blir knappt märkbara skuggor och mycket subtilt och fint.

Just därför är jag mycket road av att när jag designar som jag vill blir det tecknad film. Klara, nästan skrikiga färger, och inga skuggor. Hörnen här ovan har en radie på 150px och 50px respektive.

Mai lack of subtlety, let me show you it.

Åsikter?

De första fr. alla, den andra från Ika.

1. Vad gjorde du för tio år sedan?
Tio år sedan var det… 1998. Herregud, jag gick i högstadiet, men eftersom det var sommarlov satt jag nog mest i mitt rum i källaren och läste.

2. Vilka fem saker finns på att göra listan idag?
Jobba, diska (avklarade), träna, köpa schampo och juice, baka pizza.

3. Godis jag gillar:
Lösgodis! Choklad. Naturchoklad med kokos. Citronkola.

4. Vad skulle jag göra om jag blev miljardär?
Köpa fin stor lägenhet, spara, skänka till välgörenhetsorganisationer, eh. Det vanliga. Anställa kockar!

5. Städer/orter som jag bott i? Tenhult, Jököping, Tacoma, Bjärred, Seattle

Kulturfyran

1. Hur skaffar du de flesta av de böcker du läser? Köper eller lånar? Köper inbundna böcker eller pocket?
Få se nu… lån, köp fr. lokal andrahandsbokhandel, köp fr. internetbokhandel, i en del fall även Borders.

2. Hur ofta går du på bibliotek?
Numera vandrar jag sällan omkring - Ballard lokalbibliotek är USELT organiserat och har inget iallafall; the Dewey Decimal System är helt kontraintuitivt osv. Däremot söker jag och bestället från Seattle Public Librarys sortiment och hämtar - fyra-fem böcker i månaden, skulle jag tro.

3. På bibliotek finns ju ofta nuförtiden datorer att sätta sig vid och surfa och filmer att hyra också och en tidningshörna. Där brukar också arrangeras konstutställningar. Utnyttjar du bibliotek till något mer än låna böcker?
Nej. Jag brukade sitta på Lunds Folkbibliotek (och Jkpgs Stadsbibliotek) och läsa tidningar/tidskrifter, men som sagt, Ballards bibliotek suger arsle.

4. Och ja: vilken bok läser du just nu?
Foucaults Övervakning och straff. Eget ex.

Nu har dett gått över en månad, sä det kanske är dags att publicera svaren och påbörja rond 2?

Fråga ett, eller inte riktig: jag lovade att berätta hur jag hamnade i USA.

Svar: Redan när jag började gymnasiet hade jag en samling internettkompisar via StarWarsChicks; en del av oss har ramlat bort sen dess, men en kärngrupp finns kvar, även om bara Debbie har en blogg. De flesta i grupen var amerikaner, även om vi hade lite folk i skandinavien, Storbrittanien och Italien med. Det blev naturligtvis att vi pratade om en massa annat än science fiction, och när jag efter Världens Sämsta Teaterlärare i tvåan bestämde mig för att byta mål i livet snackade de flesta av internetvännerna om college. Det, tänkte jag, skulle man kanske prova. Jag ville desperat bort, och varken Lund eller Uppsala verkade tillräckligt långt bort, så jag tog kontakt med syon, som gav mig en massa broschyrer. Via en organisation som hjälpte mig med pappersarbete och visum hamnade jag till slut på Pacific Lutheran University i Tacoma år 2002, och där fastnade jag för en Lucas, för en massa vänner, för norra stillhavskusten och för Rainier tornande vid horisonten. Alltså kom jag tillbaka så snart juridiken tillät.

Fråga: Marianne undrar varför jag flyttade till Seattle.

Svar: för att alla jag känner flyttade hit, och för att det är mindre sunkigt än Tacoma. Och för att maken blev helt kär i Fremonts Solstice Parade.

Fråga: Fr. Cynthia: är det svårt att få jobb i Seattle som svensk med statsvetarexamen och lite arbetserfarenhet?

Svar: Generellt räknas det som svårt att få jobb i Seattle jämfört med andra delar av USA, men jag ser fortfarande det som att det är ett bättre läge än jag upplevt  i Sverige. Jag vet inte hur det ser ut med utländskt examen, men jag har svårt att tro att det skulle försvåra särkilt mycket - bara jämför med motsvarande amerikans examen (BA/MA) och var detaljerad i beskrivningarna av tidigare erfarenhet.
Seattle har en hel del non-profits som jag antar har använding for folk med examen i PolSci/Public Policy, kolla idealist.org… annars vet jag inte riktigt.

Fråga: vad jobbade du med i Sverige innan du flyttade? Och har du bott utomlands förut? -Petra H.

Svar: Jag har aldrig jobbat "på riktigt" i Sverige. Jag har sommarjobbat och deltidsjobbat som vårdbiträde och personlig assistent ett par år, men det är allt. Här är jag som jag kanske nämnt webbutveckare (front-end), fast det har inte heller ngt med min utbildning att göra. Jag bara ramlade in.

Fråga: Jag tänkte fråga hur gammal du är? - Anne

Svar: Tjugofyra.

Nästa! Samma regler som sist: Fråga mig vad som helst. 

Jag lovar att svara, kanske inte helt sanningsenligt om ni blir för snokiga, men svara kommer jag. Kommentera eller maila till sianna (snabel-a) onomatopoetry (punkt) com.

Men först: jag ber om ursäkt för frånvaron, men jag har var ledig. Hela förra helgen plus måndag-tisdag gjorde jag ingenting. Alls. Sen började fangirla en helt ny grej och då gick allt utför, och sedan jobbade jag igen. Men böcker, böcker!

Stora hyllan; böcker G-Z. Den blev nyligen mycket tommare då vi rensade ut och skaffade ny hylla. Vi har ganska få böcker om man ser till våra respektive bokälskande personligheter; jag fick göra mig av med mycket när jag flyttade (åtminstone fem hyllmeter, förmodligen mer.)

Lilla hyllan; de enda böckerna där är vår hela lyrik- och dramatiksamling (mkt liten), samt några oversizade böcker om, eh, boktillverkning och förlagsverksamhet. 

Nya hyllan.  Skön- och facklitteratur huller om buller A-G.

Boktema jag inte kan få nog av: kvinnor och filosofi. Egenligen ville jag ha en bild på Nancy Tuanas underbart obligatoriska Woman and the History of Philosophy, eller Susan Moller Okins Women in Western Political Thought, men jag kunde inte hitta Tuana och äger inte Okin. 

Favoriter rent generellt: American Gods av Neil Gaiman, Gender Trouble av Judith Butler, The Penguin Book of Vampire Stories (antologi med den bästa som skrivets i vampyrgenren, inklusive Tanith Lees underbara novell Fleur de Feu or Bite-me-not) Neither Man Nor Beast av Carol J Adams (om kopplingar mellan  olika former av förtryck rent generellt, och specifikt mellan köttätande och patriarkat. Det låter flummigt men är oerhört genomtänkt och välgrundat, om än inte helt akademiskt. Rekommenderas.) och The Red Wyvern av Katharine Kerr. Kerrs Deverry-serie var en av de mängder böcker jag gjorde mig av med, och jag har långsamt köpt tillbaka dem (på orginalengelska de här gången, vilket faktiskt är lite synd då den var en av de bäst översatta fantasyserier jag läst, och dessutom snygga. Här har jag fula standardfantasypockets, men det får man leva med. Fast egentligen gillar jag Daggerspell (Silverdolken) bättre.)

Överhuvudtaget är det mycket mytologi och folkgrejer och fantasy i vårt hem. Jag läser gärna high fantasy och magiskt realism, vi gillar ungdomsfantasy/scifi båda två av nostalgiska skäl, och maken har kilovis med mytologi från världens alla hörn; läser han inte den läser han tolkningar i form av Jung, von Franz eller Hillman (och sen knyter vi ihop genom att blanda in kvinnor och filosofi: The Task Utopia: A pragmatisk feminist perspective, av Erin McKenna, min handledare från PLU). Man skulle kunna säga att vi helt saknar verklighetsanknytning, men då skulle man ha fel. Vi kommer tillbaks till det. Jag glömmer ofta att makens skandinavienintresse inte börjar och slutar med mig. Ibland hittar jag en Moa Martinsson eller Sigrid Undset eller Karin Blixen i bokhyllan och frågar mig varför i hela världen jag släpade med mig den över atlanten, bara för att upptäcka att den är i översättning och att jag inte ens läst den. Hepp.

Hur jag läser: Jag gillar min teori och underhållning separat, tack. Jag analyserar inte före tredje genomläsning (andra om jag ogillar texten); jag har ingen simultankapacitet och jag inte läsa och tolka samtidigt. Jag försöker Camus med kan inte med honom av den anledningen. Jag kan älska böcker och inse att de är av tvivelaktig kvalitet (se Rowling, Rice, osv.) Jag älskar ungdomsböcker för att de är underhållning rätt igenom. Idealsituationen är en bok, en kopp kaffe, en ipod att lyssna på i läspauser, och inga andra människor. Jag läser mycket mindre sedan jag skaffat internetuppkoppling. Jag kan inte lyssna på böcker annat än i bilen. Jag kan läsa varsomhelst.

Vad jag läser: fantasy (både high fantasy och magisk realism. Jag har hatat Tolkien under hela min fantasyläsarkarriär, men fantade när jag läste om serien innan filmerna kom. Ogillar dock fortfarande ettan), kvalitetsscifi om jag har ork men det har jag inte, filosofi (jag har en speciellt läsfetish för populärkultursfilosofi av "The Philosophy of Monty Python"-typ), alla former av genustexter med dragning åt socialantropologi.

Vad jag inte läser: bestsellerlistan. Deckare (undantag: gammaldags whodunnits av Christie-typ), amerikanska och ryska romanklassiker (jag blir automatisk avog av måsten), ren skräck, reseskildringar, chicklit, BOATS.

När jag var liten läste jag: allt. Jag minns speciellt Narnia och Lillla Huset på Prärien, mytologi redan då, tre miljoner hästböcker och allt jag kunde hitta om stjärnor och planeter; av någon outgrundlig anledning var jag mycket intresserad av Andromedagalaxen. Michael Enge och Maria Gripe.

Nylästa favoriter: The End of Mr Y av Scarlett Thomas, We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson. The Trouble with Normal av Michael Warner.

Vi slutar med citat:

"För naturligtvis är fantasy sann. Den är inte faktisk, men den är sann. Det vet barn. Vuxna vet det också, och det är därför så många av dem är rädda för fantasy. De vet att dess sanning utmanar och till och med hotar allt som är oäkta, obehövligt och trivialt i det liv de låtit sig tvingas att leva. De är rädda för drakar för att de är rädda för frihet."

– Ursula K. LeGuin

Jag SKA inte läsa fitness (EH. TRÄNINGS-) bloggar, jag ska inte. Lika lite som jag ska läsa dyliga tidningar. Jag mår bara dåligt.

Det här känner jag att de säger till mig:

"Det tror fan att du inte är smal, din lata jävla kossa. Fyra ggr i veckan på gymmet, och ingen crosstraining? Jag lovar att du kan äta godis utan att tvängsmässigt träna ett tretimmarspass. Och du spinnar inte heller. JAG VET ATT DU HAR NÄSTAN EN HALVTIMME VARJE DAG då du inte är på jobbet, på bussen, äter eller sover. VARFÖR ÄR DU INTE PÅ GYMMET? VARFÖR TRÄNAR DU BARA NÅGON TIMME PÅ HELGERNA? HADE DU INTE VARIT EN SÅDAN LAT KOSSA HADE DU GÅTT UP KLOCKAN FEM OCH TRÄNAT TILL ELVA, BARA LATA MÄNNISKOR ÄR TRÖTTA. DU SAKNAR UPPEBARLIGEN ALL MOTIVATION OCH KOMMER ALLTID VARA EN FET JÄVLA SUMOSUBBA, JÄVLA IDIOTFITTA."

Precis det. Nu vill jag bara gråta. Och fettsugas. 

… Seattle PI skrev om svenska sexköpslagen för ett par dagar sen.

Jag antar att det här är lite av en uppföljning av Emelies text om svenskar som pratar engelska.

Kära modebloggare,

Eftersom ni verkar ha lite problem med svenska språket, har jag här satt ihop en liten guide åt er:

Det heter inte heels. Det heter höga klackar.

Det heter inte wrap, det heter omlott-. (Je ne suis pas un taco.)

Det heter inte outfit, man kan säga t.ex. utstyrsel eller varför inte kläder. Funkar i de flesta sammanhang.

Det heter inte tote, vete fan vad det heter, men jag kan lova att det finns ett svenskt namn.

Det heter inte tee, jag bryr mig inte om att t-shirt är lika importerat; det är etablerat och det finns ingen lingvististisk lucka som ytterligare en import fyller.

Det heter inte over-knee socks, och ni låter otroligt fåniga när ni använder en massa engelska uttryck på svenska.