(jag har inte varit särskilt internetaktiv på senaste tiden. Förlåt. Men lite goda nyheter mitt i de dåliga är att mitt permanenta uppehållstillstånd är permanent på riktigt, inte bara tvåårigt som det var innan. Det blir cupcakes idag på jobbet.)

men nu: Web Comics

Det var ett tag sedan jag reccade, och eftersom det finns mer nu är det dags igen. I alfabetisk ordning.

Anders Loves Maria

Av en svensk författare, Rene Engström, och uspelandes i Stockholm (och ngnstans i Norrland) om en velig konstnärsöverklasskille och hans gravida flickvän. Nästan avslutad, men läs gärna hela arkivet – ALM har komplexa karaktärer och både roliga och tragiska händelseförlopp.

A Softer World

En ovanligare sort, fotograferad istället för ritad. Alltid vacker, alltid träffande. ofta tragiskt.

Bad Machinery

En fortsättning på Scary Go Round, fast med nästa generation. Samma vackra färger, samma språkkänsla, samma zany humor (jag hoppas verkligen det blir mer goblins och devil bears) med nya fräsha karaktärer. Jag gillar speciellt Shauna en hel massa.

Hark! A Vagrant

Kanske det konstigaste på min lista: skissade historiska figurer har surrealistiska konversationer om, tja, vadsomhelst. T.ex. Napoleon, Marie Curie, Frida Kahlo, och en tjock ponny. HUR BRA SOM HELST.

Questionable Content

Samma som sist, men utvecklad: mindre indipopnörderi, mera relationer och psykologi, bättre tecknad. Nya karaktärer här med: en naiv, hyperneurotisk granne med både OCD och anthro-ipod, en nördtjej, en kille som heter Angus… jag gillart.

XKCD

Precis samma som innan (streckgubbar med nördhumor). Precis lika brill som alltid.

I tva olika fall har regeringsrätten gjort en betydligt mildare (och smartare, imo) tolkning av namnlagen än vad som tidigare varit praxis: Madeline får heta Madeleine utan att ändra sitt juridiska kön, efter tjugo år, och Q får heta Q, efter tjugo månader.

Får vi säga jippie? I båda fallen har ordvalet “valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde” används, och det kan man bara kalla sunt förnuft. Hurra för sunt förnuft.

Jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig. Och jag har verkligen, verkligen tagit till mig av det de sagt och ser det nu som min livsuppgift att alltid sexualisera alla män som befinner sig i offentlighetens ljus, hur mycket jag än idoliserar dem så är det deras utseende och deras kroppar som jag i första hand är noga med att kommentera på. Så att ingen av dem någonsin skall behöva känna sig osexualiserade eller oobjektifierade, förstås.

Sleepless skriver om det hycklande i att kalla objektifiering  av kvinnor för ett privilegium.

Idag ska vi prata om vad jag heter. Det var kanske dags; jag hittade någon annans sökning på “tätortstimotej”, vilket såklart ledde dem hit, och det känns… inte rätt. Det är ju faktiskt inte mitt ord alls, och att jag usurperat (jo, jag kollade, det finns på svenska) det så totalt är a) något jag aldrig räknat med, b) orättvist, eftersom det inte är mig de letar efter och c) något som får mig att känna mig lite lätt… eh, tonårigt fånig. onödigt fangirlig, påträngande tryhard. Halva problemet kommer att försvinna när jag orkat överföra alla gamla inlägg och kan ta bort blogsome-bloggen helt, men halva blir ju kvar.

Tätortstimotej är ett vackert ord, det är ju därför jag valde det, men det är inte ett ord som på något sätt beskriver mig; det är vare sig tätort eller timotej eller ens mittemellan över this tiny child. Men annor finns det massvis av i Sverige och i den svenska bloggosfären, och jag har alltid signerat med tätortstimotej-anna (utom hos Emelie, där jag använder hela mitt förnamn istället, eftersom hon känner mig sedan tidigare) för att inte förvirra andra och försvinna i den aldrig sinande annafloden. Vi kanske skulle sluta med det nu?

Jag har haft tre olika internetnicks sedan jag började finnas på nätet runt 1998. Först AK, vilket fungerade på ett trevligt androgynt sätt när alla ICQ-meddelande man fick som tjej var av a/s/l typen, och när min huvudsakliga närvaro fanns i scifi- och fantasyforum (appropå Emelie skrev hon en dikt om det för mycket länge sedan.) Sen hette jag Sianna länge, länge. Namnet är från början knyckt från en roman av Marion Zimmer Bradley, och är en variant av den keltiska namnformen Sian/Siobahn/Sinead som är walesiska och irlänska varianter av feminina versioner av Johannes och jösses vad vi inte bryr oss. Ivilketfall. Jag har fortfarande en sianna-adress kvar, det finns folk som av slentrian fortfarande kallar mig Sianna och i största allmänhet var det vad jag hette och fanns som på internet i flera år. Sen tröttnade jag och blev onomatopoetry. Själva namnet är att halvt skämt, onomatopoesi heter nämligen inte alls det på engelska, det heter onomatopoeia och onomatopoetiskt heter onomatopeietic. Det är klart att jag ville peta lite på krånglet, och dessutom irriterar det mig att grekiskan översattes olika i två olika sammanhang, och så vart det mitt namn. Länge var det jag och två åttiotalshårdockstexter som ägde onomatopoetry-googlandet. Sen tröttnade jag lite igen och ville personliggöra: numera är jag mest annamatopoetry när jag inte bara är anna.

Men vad kan jag göra? Jag kan börja signera som annamatopoetry, men behålla bloggen som den är. Jag kan byta namn på både mig och bloggen men behålla addressen. Eller så kan jag flytta hela kalaset till en ny adress. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill vara annamatopoetry på svenska. Annamatopoesi? Kanske. Finns inte än. Vad tycker ni?

Jag börjar vid den där jävlar rapporten om tonåringar nätsexualitet då, men den har Elin Grelsson och Tanja Suhinina redan skrivit så bra om, så där stannar jag inte länge. Istället kommer jag att tänka på ett annat, relaterat inlägg på ablativ. Det börjar med tonårskillar som inte får ligga (jag LOVAR att “ligga” inte var intransativt när jag bodde i Sverige, när hände det?) och Tanja nämnde att tonårstjejers sexualitet i princip aldrig skildras på det där distanserade boyswillbeboyssättet som killars. Så här skrev jag:

Absolut. En av mina absolute petpeeves i ungdomslitteratur, t.ex. är alla dessa tonårsflickor som angstar över att deras pojkvänner vill, med genrens egna ord “gå hela vägen” eftersom de inte har en TANKE i den riktningen. Jag kände aldrig igen mig, jag hade slängt mig efter första bästa som velat knulla mig sen jag var typ tolv (men jag hade finnar, glasögon och pluggorykte så tji fick jag.) Jag hade lååånga diskussioner med jämnåriga tjejer om hur mycket vi vill ligga /…/ men som sagt, de tjejerna syns inte alls.

Det gjorde mig irriterad redan då, pre-feminist knappt-tonårig Anna läste trots allt ganska mycket amerikansk skräplitt (hej, läslusen!) och alltid, alltid var brudarna otroooligt kära i sina pojkvänner, men blev helt låsta när pojkstackarn ville typ hålla dem i handen. Det handlar såklart inte om att man inte får vara försiktig i sin sexualitet, men när varje sextonårig tjej i varje bok* tycker att det är obehagligt att killen fumlar lite över kläderna, då är det någon som inte stämmer. Inte bara böcker förresten, det var teve med. Alltid kära brudar, aldrig kåta.

Det är egentligen konstigt, och kanske KPs Kropp&Knopp och senare Fridas och VRs frågespalters förtjänst, att jag aldrig såg mig själv som miffo (eller, det gjorde jag såklart, finnarna och glasögonen och oförmågan att klä mig eller hantera mitt hår, och den där nästan undermedvetna oviljan att sälja mig som dummare än jag var då. Men inte för kåthetens skull.) Jag har alltid varit bra på att skylla ifrån mig, och förstod tidigt att det böckerna som ljög. Men hur tänker de? Har kvinnliga författare helt glömt hur det är att vara femton? Ljuger de medvetet å moralens vägnar? Lyckades de ta sig genom puberteten utan hormonstormar? Jag menar inte att vända på kakan och låta alla knulla sig genom ungdomslitten, men den konstanta ickesexualiteten förbryllar mig eftersom jag aldrig såg någon motsvarighet i min verkligheten. De snygga (elleralltsåjagvetinte, populära iaf. de som inte var jag) brudarna fick hångla och klart som fan att de gjorde det. Vi som inte fick gick och hoppade jämfota av sexuellt frustration tills någon ville ha oss, så enkelt var det.

Inte svårt alls.

katynp: I’m guessing that spooning with Edward Cullen would be like permanently having the cold side of the pillow. I could go for that.

onomatopoetry*: @katynp… I never thought of it that way! Genious! Now I need a vampire.

Sova gott.

… särskilt inte om man har huggtänder. HUR BRA SOM HELST:

Buffy vs. Edward;

http://www.rebelliouspixels.com/2009/buffy-vs-edward-twilight-remixed

Alltså. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har haft FYRA adrenalintoppar idag (ångest en masse, med andra ord) och är helt utmattad, men den här artikeln på DN Kultur fick mig att småle. De skriver om slash, bless their little cotton socks!

(den är nu ni faktiskt läser artikeln så att min kommentar faktiskt makes sense)

Och ärligt talat? Den är inte dålig heller. Jag vet massor av människor inom fandom som ryser nu, som lösenordskyddar sina konton och inte vet något värre än när mainstreamkulturen uppmärksammar fandom eller fannishness på något sätt. Men.. nä, jag tycker det är ganska kul. Själv har jag varit aktiv i någon form av fandom sedan 1999; skrivit har jag aldrig gjort eftersom jag inte kan, och jag är ganska övertygad om att uppluckringen av fandom (nya grupper kommer in tillfälligt, samtidigt som nördande och överentusiasm blir mer socialt accepterat) är oundviklig. Kul även att Linda Leopold verkar vara något insatt och inte bara tillbringat en halvtimme på ff.net. Dock. Problem: på frågan varför slash? svarar hon

Svaren är flera. Dels säger ­slasharna att de går i gång sexuellt på tanken om två män ihop, på ungefär samma sätt som en del hetero­sexuella män tänder på lesbiskt sex. Dels handlar det om en längtan efter jämlika relationer, vilket många av slasharna tycker enklare uppnås mellan två män än mellan en kvinna och en man. När genren uppstod på sjuttiotalet drömde de slashskrivande kvinnorna också om känslosammare män…

… och det känns ungefär lika välreasearchat och djupsinnigt som att påsta att Nya Testamentet handlar om fisk.Visst finns det jävligt mycket internaliserad misogyni och fetishiserande av bögar lite överallt i fandom (jag har aldrig varit ett Supernatural-fan, men tydligen är det speciellt särskilt illa där), men hon glömmer två otroligt viktiga anledningar: de av oss som ser en queer text för att vi vill det (jag har en vän som använde slash som dels en flykt från ett väldigt homofobiskt sammanhang, dels som en del av sitt eget identifierande som queer [vilket i sig ledde till att hon försvann från fandom när hon träffade sin fru]), dels för att den queera subtexten finns där. Kom igen! T’hy’la betyder visserligen broder, men även själsfrände*. Många vänskapsrelationer heteromän emellan är skrivna på ett sätt som skulle garantera att folk trodde att de knullade om en av parterna varit kvinna. å andra andra sidan tycker man ju att mansrollen borde vara så pass givande att den klarar av nära relationer utan att avheterosera… och om detta diskuterar fandom. Alltid, konstant, högljutt och ofta upprört. Sök på metafandom och ha läsmaterial (meta; texter om texter; teori och diskussioner alltså, inte fiction) i åååår.

Andra disclaimers: all slash är inte porr. Jag vet flera arkiv som inte har ratings över PG13; det handlar relationer snarare än sex. K/S/U är inte en kompromiss, det är ett helt eget hörn av Treksslash. “Fortfarande nästan uteslutande av straighta kvinnor” är inte sant; jag har stor erfarenheter av både lesbiska och bikvinnor och fandom, och en och annan bög, och då gräver jag inte runt utan skummar mest på ytan. Och låt bli ficen hon länkar till, ingen av dem är direkt stor konst.

och just det: var kommer illustrationen ifrån?

Innan vi börjar kanske ni undrar vad jag gjorde i söndags (Internationella kvinnodagen, reds anm.) Redovisning: vaknade, satt i soffa och pratade med Jo om hur hungriga vi var och om hur vi önskade att Molly kunde vakna så det blev frukost, åt frukost, städade, åkte bil, drack kaffe, åkte färja, åkte bil, kom hem, pratade med mamma, köpte ny teknoleksak, käkade middag, sov.

Men det var ju inte det vi skulle prata om idag. Idag skulle vi prata om nya leksaken  – telefonen.

Jag har i princip aldrig ägt en hi-tech telefon. Det finns fortfarande grejer jag helst hade sluppit; kamera, t.ex. Den blir aldrig jättebra iallafall, så varför knöla in en och dra upp priset? Dock oundvikligt, visade det sig. Hela historien börjar i december 2006: bloggerskan är nytillbakakommen till Seattle och behöver en mobil. Eftersom hennes sambo har sin plan på T-Mobile utökar de till familjeplan (mobiler funar lite knöligt här) och skaffar henne en väldigt enkel mobil som är gratis med planen och helt OK. Tror de. Det visade sig efter några veckor att om jag skickade textmeddelanden utanför min leverantör kom de inte fram (maken – som han blivit – hade samma kontrakt och samma telefonmodell med inga problem) vilket blev jävlig meckigt med tiden, speciellt eftersom T-Mobile hävdade att det inte var några problem alls med min textfunktion. La la la. O.s.v. Inga bussupdateringar. Ingen twitter. Inga mess till halva vänskapskretsen. Nu i julas gick iallafall kontrakthelvetet ut, och med flytten och allt har vi äntligen kollat in nya leverantörer. Sprint fick det bli, och jag hade egentligen bara ett krav: QWERTY-tangentbord (maken ville egentligen  ha en iPhone men den konstaden gick inte). Den här blev det:

En Samsung Rant.

Bra saker:
Tangentbord
Fin röd färg (maken har lila)
Hög volym (innan missade jag samtal hela tiden)
Fungerar som flashminne
Kameran är rätt kul faktiskt

Dåliga saker:
Knapplåset är automatiskt och går på alldeles för snabbt
Varken samtal eller meddelanden sparas i utkorg/inkorg/utkast utan i trådar per dag
Ganska ickeintuitiv knappsats.

Hepp! Men nu kan jag uppdatera twitter från bussen och det är i princip att jag vill ha ut av livet, så jag är en väldigt happy camper. Barasåattnivet.

Oumbärligt. Jag testade lite, kollade (medelst tankekraft)  hur jag skulle klara mig utan diverse grejer, både abstrakta och mer konkreta, och allt var jättetråkigt  -syre? meh. Mat. Meh. Vätska. Eh. Inkomst, tak, social samvaro, webbstandardlydande css… meh, meh och mera meh. Men sen kom jag på det.

Ajpodden.

Ju.

Jag är allergisk mot mina med(mot-)människor. Eller  – snarare – jag är introvert, vilket i praktiken innebär att jag samlar energi när jag är för mig själv och använder energi när jag tvingas umgås med andra (extroverta personer gör alltså precis tvärtom: de samlar på sig energi när de umgås och tar av energiförråden när de är ensamma. Jag sitter i ett öppet kontorslandskap hela dagarna, och trots att vi har ett väldigt tyst kontor (alla har hörlurar och skickar ichatmeddelande hellre än att ropa) blir det ett socialt sammanhang hela tiden. Sen ska jag sitta på bussen i en och en halv timma tillsammans med en massa andra mer eller mindre galna individer: naturligtvis skulle jag inte överleva utan podden.

Det  här är grå Nayda i sin röda tröja. Hon håller bara 4GB, så det är nog dags att byta upp sig snart; hon är på tredje paret hörlurar (jag vet inte var jag gör för fel) och används till följande: ljuddraperi och klocka. Hon hade förstås inte varit ägd av en riktig nörd om hon inte hetat ngt; jag namnger mina teknoprylar efter karaktärer i Roger Zelaznys Amberserie: stora datorer efter huvudkaraktärer (Florimel, Random, Corwin, Julian*) och småprylar efter mindre jeppar (bonus: Nayda är adelsdottern var kropp Ty’igan lånar och (och fastnar i) for att kunna följa efter Merlin, egentligen ville jag döpa henne efter Vinta Bayle med kunde inte komma ihåg namnet.)

Innehåller följande:
Musik/Artister: Alanis Morrissette, The Ark, Beatles, Chieftains, David Bowie, Dubliners, Franz Ferdinand, Hedwig & The Angry Inch, Josh Ritter, Jakob Hellman, Lars Winnerbäck, Nick Cave, Pogues, Queen, Republica, Sargasso Trio, Suzanne Vega.

Just nu.

Mer får inte plats (och då har jag ändå inte hela diskografier däruppe (okej, med undantag for Vega och Winnerbäck)), sa jag byter ut grejer eftersom, vilket i praktiken innebär att jag nästan aldrig har exakt det jag vill lyssna på. I morse fanns det inget Sabbath, t.ex. Stackars mig.

Podcasts: Grammar Grater, 9 olyssnade avsnitt. Ooops. Jag har inte  tålamod med hela radioprogram, inte ens fantastiska Wait, Wait, Don’t Tell Me, jag har oftast inte ens tålamod med en hel låt, det brukar bli att jag byter efter 2/3. Det är kanske därför jag inte laddar ner svensk radio? Fast jag lyssnade på Sommar i somras. Faktiskt.

Summa summarum: ajpodden Nayda är oumbärlig. Det vet jag, eftersom jag glömt henne på jobbet några ggr och närapå avlidet. Det ni.