Det var en gång en kurs i Engelska A för esteterna på en gymnasieskola i södra Sverige hösten 1999. Lärar-Björn hade kanske slut på saker att göra, eller det kanske var fredagseftermiddag, jag minns inte riktigt. Kanske ville han bara få igång like diskussion. I vilket fall hade eleverna -vi – fått i uppgift att istället för att översätta texter eller göra övningar diskutera böcker vi gillade i mindre grupper. Det gick nog lite trögt i början, men jag och en person som inte heter Fröken A på riktigt men har ett ovanligt namn och är högstadielärare numera och därmed har skyddad bloggidentitet kom fram till att vi gillade ganska lika böcker – och vi var de enda i klassen som läste fantasy överhuvudtaget. Det i sig var roligt, men efter lektionen kom A fram till mig och sa att hon hade glömt en författare – hon gillade Anne Rice jättemycket med. Succen var ett faktum, vi spontankramades och jag tror att lärar-Björn kanske log lite.

Vi har inte bott på samma sida Atlanten längre, A och jag, och vi pratar inte varje dag eller ens varje vecka – ibland tar det månader mellan mejlen, så egentligen är det nog ganska konstigt att jag fortfarande tänker på henne som min bästa vän. Men det gör jag, om inte annat för att jag inte utvecklat ett likadant band med någon annan efteråt. Hanjaglevermed är såklart viktig, men det blir lite annorlunda när man knullar med någon, och även om KJ och jag är jättebra vänner och har bott tillsammans i flera omgångar står det någon slags kulturell barriär mellan oss. Så A är och förblir min bästis, snart tjugosju fyllda.

A bodde ute i ingenstans i skogen, så varje gång vi skulle umgås hemma hos henne följde jag med efter skolan och vi fick skjuts av hennes föräldrar från tågstationen. Sen satt vi i hennes rum med blåa tapeter och knappade ihop en hemsida om fantasylittertur på svenska, vi skrev fanfiction och lästa på om nyhedendom och lyssnade på Savage Garden och käkade läsgodis tills vi mådde illa. Eller så satt vi i mitt rum med träpanelsväggar och gjorde samma sak, minus hemsidan då mitt rum saknade färgglad iMac. Vi lurade på wicca och läste Cunningham och Starhawk och till och med Farrar, utformade ritualer och satte av brandlarmet med rökelse. Vi redde ut kärlekar och olycklig och lycklig art. Vi läste om trollkarlar och drakar och alla dessa av ödet utvalda unga män. Jag hade inte haft en riktig nördkompis innan, någon som kunde introducera mig till Monty Python and the Holy Grail och skämta om att någon hade sett ut som Jabba the Hutt eller sy medeltidskläder med. Vi åkte till medeltidsveckan på Gotland och blev regnade på två gånger. När jag nervöst berättade för henne att jag trodde att jag förmodligen var bisexuell svarade hon lakoniskt att det skulle jag väl märka säker så småningom.

A är lite som en bit granit inlindad i bomull. Hon är snäll och vänlig  och häver, olikt mig, inte ur sig elakheter i tid och otid. Men hon går inte av för hackor heller, hon är bra på att vara tyst och envis snarare än hetsk. Numera har hon mer skinn på näsan, men då vi var tonåringar var hon en av de få som kunde lugna ner mig när jag var arg eller panisk just för att hon inte blev någon känslospegel. De få gångerna jag blivit arg på henne har det varit på grund av något utslängt påstående som hon inte menade något illa med. A är musikalisk och jag är det inte, och på gymnasiekvällarna satt vi och gjorde listor på hur vi var lika och olika. Vi kom fram till att våra olikheter var komplementära, som att hon gillade underdel på frallorna och jag gillade överdelen. Eller om det var tvärtom.

Ungefär samtidigt som vi blev kompisar blev A tillsammans med Rickard. Jag bodde i deras fina Malmölägenhet två veckor innan jag hittade boende i Lund. Jag lockade hennes hår innan deras bröllopsfest och spillde champagne på hennes golv och var melankolisk för att hon inte kunde vara på mitt bröllop fast jag egentligen inte brydde mig. Nu bor de i Småland igen och har en nästan halvårsgammal son som jag inte träffat. Det känns surt; trots att jag inte vill ha barn själv hade jag alltid tänkt mig att liksom ha den delen lite genom henne. Bära bäbis och komma över med middag, eller sitta barnvakt så A och Rickard kan gå ut och käka middag, vara den konstiga låstasmostern. Så blev det ju inte.  Om hon var här nu skulle jag laga en massa glutenfri mat åt henne och pussa lite på hennes bäbis, och sen skulle vi spela Trivial Pursuit och diskutera samhällets växande brist på solidaritet. Men jag är glad med mitt och A är glad med sitt och jag måste väl helt enkelt bli lite jävla bra på att skriva oftare.

Idag ska jag inte skriva om min bästa vän A. Det ska jag förhoppningsvis göra imorgon istället, idag ska vi prata om för några år sedan och mitt intro i den svenska bloggosfären.

För några år sedan var jag Någon Helt Annanstans på internet och kom, via ett gemensamt intresse som inte har med varken feminism eller ilska att göra i kontakt med Åsa. Sen länkade hon till sin dåvarande blogg, Girl Afraid, och jag började läsa den (och hittade via den Annans då levande blogg Sinistrare, via vilken jag hittade hela den svenska bloggosfären, samt Ika och Sleepness) och blev glad. Och arg. För Åsa är arg, och sarkastisk och på intet vis ursäktande, ytterst vältalig och skitsmart. När jag är som argast är jag kanske argare, men jag kommer aldrig i närheten av udden. Jag är inte lika rolig annat än omedvetet, lyteskomiskt.

Sen startade Åsa en ny blogg, Prästfrun (titeln är alltså sarkastisk, citat:)

Jag valde namnet för att drygt ironisera (så som jag blir så älskad för att alltid känna mig manad att göra) kring internetfenomenet att definiera sig utifrån sin partner/sina barn men som den bitterfitta jag är känns det redan lite obekvämt.

Det är fint. Jag gillar’t när det skaver.

… och skrev ett tag. Sen slutade hon. Men nu är hon tillbaka och jag blev ungefär så glad jag kan bli. Jag citerat ur det nya inlägget:

“Upplever du att du är jämställd och supermysigt – men ändå gulligt och liksom tjejigt – feministisk när du handlar kalsonger till älsk och inreder barnkammaren med prinsesskronor och väggord (förlåt men mitt hat mot väggord vet inga gränser) så ÄR DU DET. Nu ska inte jag komma här och vara en surfitta som säkert bara är AVUNDSJUK (där fick ni mig – jag vill också ha en ojämställd relation och ett helt vitt hem där jag får dra tyngsta lasset och kryssa mellan de vitmålade byråarna och Bugaboo-vagnarna, fan att ni såg igenom min bräckliga feministfasad!) och det är så mörkt, så mörkt.

ampersandheartssemicolon! Kom tillbaka och var skitsur  alltid, alltid!

… är det förvisso redan för sent. Men om ni kan tänka er att läsa två, packa er av till Rebecka Ahlberg/Neonbibeln och läs hennes inlägg  “Om hemmafruar, normer och nykonservatism“. Citat:

Normer, liksom patriarkatet och alla andra strukturer som genomsyrar den mänskliga vardagen, är inte abstrakta företeelser som vi avviker från genom att bara säga att vi gör det. Vi är alla delaktiga i att skapa dem (och det behöver inte alltid vara negativt – en norm kan lika gärna bygga på att vi tillsammans har kommit fram till att det här med mord inte är så jävla fett). Motståndet mot hemmafruar handlar således inte om att man vill offra överlyckliga självständiga kvinnor på ideologins altare bara för att, utan på att kvinnligt förvärvsarbete och en jämn könsfördelning i arbetslivet är en nyckelfråga i strävan efter ett jämställt samhälle. Hade hemmafruskapet haft en bevisat positiv effekt på välmåendet hade ingen protesterat, men nu är det så att det är just empiri och statistik, inte brist på det, som orsakar motviljan.

Maigad så bra.

Här har vi det då, det slutgiltiga beviset på att vår civilisation har nått sin ände. (skärmdump från dn.se)

Men jag försöker komma igång med skrivandet på min engelskspråkiga onomatoblog. Nu blev det ett inlägg till om Inception: Better on Second Glance, or Why Ariadne Wins at Everything. Innehåller spoilers.

Julia Skott skrev ett förlovningstillkännagivandeblogginlägg (grattis igen!) där hon i även säger:

Man kan få förklara några gånger att ja, det betyder att vi ska gifta oss. Det är tydligen inte alla som hört mig uppröra mig över folk som förlovar sig bara för att förlova sig. (Förkortad version: Jag blir enormt provocerad av det.)

Ett flertal kommenterar håller med om att det är jobbig och provocerande att folk bara förlovar sig utan att ägna giftemål en tanke, alternativ är förlovade i massvis av år först. Och jag bara oj. Jag blev lite nyfiken på varför långtidsförlovningar provocerar, och vad jag förstår beror det mest på förlovningens ursprungliga mening samt definition av order förlovning. Någonstans här blev jag lite för mångordig för ett bloggkommentarsfält, och nu blir det alltså inlägg.

Jag gillar, personligen, inte äktenskapsidén. Det har jag sagt innan; jag gillar inte att relationer mellan vuxna ska lagstadgas, jag tycker inte att staten har något att göra med vem jag knullar med, eller vem jag är kär i. Att jag är gift i alla fall beror helt och hållet på den amerikanska invandringspolitiken: jag fick inte komma och bo här om inte jag och Hanjaglevermed skrev på ett papper, så vi gjorde det. Jag förstår personligen inte varför mina vänner som inte måste gifta sig gör det (eller, okej, försäkringar och skatteförmåner. (Just därför beundrar jag David och Virginia desto mer: de vill inte gifta sig, det kostar dem massvis av pengar varje år och lika mycket oförstående från arbete och familjer, men de viker inte.) Andra låter bli att gifta sig av andra anledning, de vill t.ex kanske inte känna sig fastlåsta (med rätta: skilsmässor är skitkrångliga, och att tvingas samarbeta runt en juridisk process med en människa man inte kan med, eller har blivit sviken av, måste vara något av det motigaste som finns.)

Men att ha en motvilja mot juridiskt inblandning behöver ju knappast betyda motvilja mot relationer i sig. Och det finns bevisligen hundra olika nivåer av relationer, alltifrån kk till fikar-varje-torsdag via distans-on-and-off och alldeles vanliga särbo- och samborförhållanden till flerårsförhållanden som ämnar hålla hela livet. För femtio år sedan gifte man sig om man ville vara tillsammans tills man blev gamla, men det är inte längre ett självklart val. Naturligtvis kan man flytta ihop och använda själva flytten som ett sätt ett annonsera sina långtidsavsikter, men hur många flyttar inte ihop för att det är praktiskt, eller pga bostadsbrist? Jag tror att långtidsförlovningar fyller ett tomrum: man är inte bara ihop, man är ihop med avsikt att alltid vara ihop, eller iallafall så långt det går. Men man skriver inte på papper. Man lovar ingen annan något. Man är lite mer pragmatisk om alltihop, men fortfarande lite traditionsbunden. Lite ritualiserad.

Och  uppslagsboksdefinitionen av förlovning är faktiskt för diskussionen helt irrelevant. Ritualer uppstår genom agerande, inte efter manualer. Lika självklart som att förlovning varit ett förstadium till äktenskapet innan, lika självklart är det att ritualen förändras, och att definitionen kommer att förändras med den. Folk förlovar sig utan att gifta sig, och kommer sannolikt att fortsätta med det. Naturligtvis får man vara irriterad på det, men jag tror inte det kommer någon förändring, och personligen gillar jag förlovningsutvecklingen massvis.

Egentligen gillar jag inte recensioner – eller, snarare, musik- och film recensioner kan vara relevanta när de är skrivna av kunniga journalister med bra språk, kan ge en bakgrund (x har uppenbart lyssnar mycket på barockmusk/pojkband/åttiotalsschlager) som jag inte känt till, men som smakutlåtande känns de ytterst tveksamma. Dock. Riktigt elaka recensioner av uppenbart sugiga filmer är bland det bästa jag vet. Här är två, med favoritcitat:

Jag tänker hela tiden på den avlidne kulturteoretikern Edward Said. Jag vill ta Dastans gyllene spade och gräva upp honom med. Be honom kapa Jerry Bruckheimers juvelprydda, flygande matta och ge honom en föreläsning i orientalism. Han behöver några örfilar också.

- Jane Magnusson recenserar Prince of Persia i DN

SATC2 takes everything that I hold dear as a woman and as a human—working hard, contributing to society, not being an entitled cunt like it’s my job—and rapes it to death with a stiletto that costs more than my car.

- Lindy West recencerar Sex and the City 2 för The Stranger

“Mina, they are going to punish her for not giving them what they want, or rather, for giving Dracula what they want. I’d just like you to know that, because when you get back it’s going to be all tears and declarations of (posthumous) adoration, and then they are going to fixate on you next. Keep records of everything, and for goodness sake don’t let old Van Helsing get you alone. For a man of science he’s entirely too fond of charging into ladies’ boudoirs brandishing his holy wafer.”

Letters with Characters – riktiga personer skriver till påhittade. Dagens länk utan konkurrens.

Stulit av Försök att inte se så snygg ut

DAGENS VILL HA: Pengar på mitt busskort. Jag ladda dit dem för trettio timmar sedan och de finns inte.
DAGENS KLÄDSEL: Svartvitrandig maxiklänning, svart cardigan
DAGENS SMINK: grund, svart sotig eyeliner, yttepytte rouge
DAGENS FRISYR: dåligt lockig. Tiden tog slut när jag hade tjugi procent kvar i morse = hafs
DAGENS HÄNDELSE: Installerar Photoshop cs5 på jobbet
DAGENS LÅT: River’s Dance, Fireflysoundtracket
DAGENS PLANER: Plantera basilika, kolla Jeopardy, maila frilanskund, kanske disajna lite
DAGENS SAKNAD: iskaffe? Nä. Jag saknar inte så mycket. Helhälsa då.
DAGENS DUMMASTE: Det jävla busskortet. Max 24h sa de. 36 nu.
DAGENS SJUKA: Urinblåsan då som vanligt.
DAGENS DROG: salted caramels tror jag. Eller bara twitter som vanligt.
DAGENS ROLIGASTE: Hanjaglevermeds mejlbeskrivning om hur Nelly ramlade av sängen för att hon inte släppte sin tygkorv.
DAGENS FAVORIT: nya klänningen
DAGENS KÖP: inget alls. Men jag har planerat ett bokköp.
DAGENS HUMÖR: Väldigt bra. Hittils.
DAGENS ORD: html5. #orcacard

Det är svenska. Det ser bara inte ut så med en gång

(fr DN Bil)