…som inte alla kanske vet är googles valspråk/regel/grej. Och som det lite känns som de misslyckats med nu. Visst, de flesta av oss tyckte bara att Buzz var lite jobbigt. Men om man var stalked av en fd partner? Om man var i garderoben?

Mera

Lite mera

Nuni. Nu behöver jag assistans.

Snart är det som ni vet dags för semlor. Eller, snart och snart, i sverige verkar ni redan käka för fullt. Men hemma hos oss blir det inte förren helgen efter den kommande (då vi fått pengar tillbaka på skatten ska vi till IKEA på lördag och skaffa nya gardiner och ett nytt skrivbord. Intressesmurfen hoppar, jag vet). IALLAFALL: I sverige köpte jag mina , men här har jag inget val annat än att baka. Jag brukar baka enligt standardrecept: komjölk och smör samt kvarg (samma som kesella) osv (obs! recept utan hjorthonssalt, eftersom det knappt finns). Men det blir inte rätt. Semlorna jäser fint, både första och andra gången, men när de bakas i ugnen plattas de ihop och flyter ut. De blev även lite torra och spröda – inget som grädde och mandelmassa inte kunde fixa, men iallafall. Det blir ju fel. Hur ska jag fixa? Jag vill ju ha runda, saftiga, mastiga semmelbullar ju.

DAGENS VILL HA: alla de saker vi lovat att skaffa när jobbet blev av. Skrivbord, gardiner, museibiljetter, bokhyllor… En till katt!
DAGENS KLÄDSEL: Ny snygg blå tröja med mässingsknappar, lite för stora men helt ok jeans, bruna stövlar, diadem som matchar knapparna
DAGENS SMINK: vanliga + glitterhighlight och kråksparkseyeliner
DAGENS FRISYR: Vanliga, så bra som det nu kan bli med nyfärgar i behov av klippning (klippning sker imorgon. Tajming.) Åsså diademet då.
DAGENS HÄNDELSE: den med jobbet!
DAGENS LÅT: det har blivit mycket Carmen på sistone. Habanera. Den med fågeln. http://www.youtube.com/watch?v=E2XyHfi50yE
DAGENS PLANER: jobba jobba lunch köpa cupcakes telefon med Hjlm om deklarera jobba jobba jobba hem, sen utefirarmiddag sen ramla ihop
DAGENS SAKNAD: fru A tror jag
DAGENS DUMMASTE: att hälsan fortfarande inte är 100%, allt skulle vara perfekt då
DAGENS SJUKA: urinblåsan. fortfarande inte helt läkt, men nästan nu
DAGENS DROG: endorfiner
DAGENS ROLIGASTE: klockan är halv tolv, jag återkommer
DAGENS FAVORIT: Hjlm är rätt bra
DAGENS KÖP: varm choklad i morse (urinblåsan och kaffe verkar inte helt ok än)
DAGENS HUMÖR: glad!
DAGENS ORD: flail

Jag är sjuk och ska snart på mitt tredje läkarbesök på fem dagar, så det blir inte mycket blogg, men Emelie har skrivit en del av allt det jag vill ha sagt om tjejskor. Läs det.

Idag är jag hemma och sjuk; har haft urinvägsinflammation i flera dagar men klarade det okej till i gårkväll, så förmiddagen tillbringades hos tant doktorn och på apoteket, och nu har jag jättestora antibiotikatabletter som jag sväljer med tranbärsjuice . Sen har jag legat i soffan och kollat på Star Trek. Åh Trek, ILU.

Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om det här fina  fina inlägget hos Neonbibeln, om kulturskymning och om behovet av att remobilisera (kultur)vänstern.

Och nu har vi gjort det.  Your turn.

PS: jag kanske kommer att vara i Småland och Stockholm i december. Berättar mer senare.

(jag har inte varit särskilt internetaktiv på senaste tiden. Förlåt. Men lite goda nyheter mitt i de dåliga är att mitt permanenta uppehållstillstånd är permanent på riktigt, inte bara tvåårigt som det var innan. Det blir cupcakes idag på jobbet.)

men nu: Web Comics

Det var ett tag sedan jag reccade, och eftersom det finns mer nu är det dags igen. I alfabetisk ordning.

Anders Loves Maria

Av en svensk författare, Rene Engström, och uspelandes i Stockholm (och ngnstans i Norrland) om en velig konstnärsöverklasskille och hans gravida flickvän. Nästan avslutad, men läs gärna hela arkivet – ALM har komplexa karaktärer och både roliga och tragiska händelseförlopp.

A Softer World

En ovanligare sort, fotograferad istället för ritad. Alltid vacker, alltid träffande. ofta tragiskt.

Bad Machinery

En fortsättning på Scary Go Round, fast med nästa generation. Samma vackra färger, samma språkkänsla, samma zany humor (jag hoppas verkligen det blir mer goblins och devil bears) med nya fräsha karaktärer. Jag gillar speciellt Shauna en hel massa.

Hark! A Vagrant

Kanske det konstigaste på min lista: skissade historiska figurer har surrealistiska konversationer om, tja, vadsomhelst. T.ex. Napoleon, Marie Curie, Frida Kahlo, och en tjock ponny. HUR BRA SOM HELST.

Questionable Content

Samma som sist, men utvecklad: mindre indipopnörderi, mera relationer och psykologi, bättre tecknad. Nya karaktärer här med: en naiv, hyperneurotisk granne med både OCD och anthro-ipod, en nördtjej, en kille som heter Angus… jag gillart.

XKCD

Precis samma som innan (streckgubbar med nördhumor). Precis lika brill som alltid.

I tva olika fall har regeringsrätten gjort en betydligt mildare (och smartare, imo) tolkning av namnlagen än vad som tidigare varit praxis: Madeline får heta Madeleine utan att ändra sitt juridiska kön, efter tjugo år, och Q får heta Q, efter tjugo månader.

Får vi säga jippie? I båda fallen har ordvalet “valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde” används, och det kan man bara kalla sunt förnuft. Hurra för sunt förnuft.

Jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig. Och jag har verkligen, verkligen tagit till mig av det de sagt och ser det nu som min livsuppgift att alltid sexualisera alla män som befinner sig i offentlighetens ljus, hur mycket jag än idoliserar dem så är det deras utseende och deras kroppar som jag i första hand är noga med att kommentera på. Så att ingen av dem någonsin skall behöva känna sig osexualiserade eller oobjektifierade, förstås.

Sleepless skriver om det hycklande i att kalla objektifiering  av kvinnor för ett privilegium.

Idag ska vi prata om vad jag heter. Det var kanske dags; jag hittade någon annans sökning på “tätortstimotej”, vilket såklart ledde dem hit, och det känns… inte rätt. Det är ju faktiskt inte mitt ord alls, och att jag usurperat (jo, jag kollade, det finns på svenska) det så totalt är a) något jag aldrig räknat med, b) orättvist, eftersom det inte är mig de letar efter och c) något som får mig att känna mig lite lätt… eh, tonårigt fånig. onödigt fangirlig, påträngande tryhard. Halva problemet kommer att försvinna när jag orkat överföra alla gamla inlägg och kan ta bort blogsome-bloggen helt, men halva blir ju kvar.

Tätortstimotej är ett vackert ord, det är ju därför jag valde det, men det är inte ett ord som på något sätt beskriver mig; det är vare sig tätort eller timotej eller ens mittemellan över this tiny child. Men annor finns det massvis av i Sverige och i den svenska bloggosfären, och jag har alltid signerat med tätortstimotej-anna (utom hos Emelie, där jag använder hela mitt förnamn istället, eftersom hon känner mig sedan tidigare) för att inte förvirra andra och försvinna i den aldrig sinande annafloden. Vi kanske skulle sluta med det nu?

Jag har haft tre olika internetnicks sedan jag började finnas på nätet runt 1998. Först AK, vilket fungerade på ett trevligt androgynt sätt när alla ICQ-meddelande man fick som tjej var av a/s/l typen, och när min huvudsakliga närvaro fanns i scifi- och fantasyforum (appropå Emelie skrev hon en dikt om det för mycket länge sedan.) Sen hette jag Sianna länge, länge. Namnet är från början knyckt från en roman av Marion Zimmer Bradley, och är en variant av den keltiska namnformen Sian/Siobahn/Sinead som är walesiska och irlänska varianter av feminina versioner av Johannes och jösses vad vi inte bryr oss. Ivilketfall. Jag har fortfarande en sianna-adress kvar, det finns folk som av slentrian fortfarande kallar mig Sianna och i största allmänhet var det vad jag hette och fanns som på internet i flera år. Sen tröttnade jag och blev onomatopoetry. Själva namnet är att halvt skämt, onomatopoesi heter nämligen inte alls det på engelska, det heter onomatopoeia och onomatopoetiskt heter onomatopeietic. Det är klart att jag ville peta lite på krånglet, och dessutom irriterar det mig att grekiskan översattes olika i två olika sammanhang, och så vart det mitt namn. Länge var det jag och två åttiotalshårdockstexter som ägde onomatopoetry-googlandet. Sen tröttnade jag lite igen och ville personliggöra: numera är jag mest annamatopoetry när jag inte bara är anna.

Men vad kan jag göra? Jag kan börja signera som annamatopoetry, men behålla bloggen som den är. Jag kan byta namn på både mig och bloggen men behålla addressen. Eller så kan jag flytta hela kalaset till en ny adress. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill vara annamatopoetry på svenska. Annamatopoesi? Kanske. Finns inte än. Vad tycker ni?

Jag börjar vid den där jävlar rapporten om tonåringar nätsexualitet då, men den har Elin Grelsson och Tanja Suhinina redan skrivit så bra om, så där stannar jag inte länge. Istället kommer jag att tänka på ett annat, relaterat inlägg på ablativ. Det börjar med tonårskillar som inte får ligga (jag LOVAR att “ligga” inte var intransativt när jag bodde i Sverige, när hände det?) och Tanja nämnde att tonårstjejers sexualitet i princip aldrig skildras på det där distanserade boyswillbeboyssättet som killars. Så här skrev jag:

Absolut. En av mina absolute petpeeves i ungdomslitteratur, t.ex. är alla dessa tonårsflickor som angstar över att deras pojkvänner vill, med genrens egna ord “gå hela vägen” eftersom de inte har en TANKE i den riktningen. Jag kände aldrig igen mig, jag hade slängt mig efter första bästa som velat knulla mig sen jag var typ tolv (men jag hade finnar, glasögon och pluggorykte så tji fick jag.) Jag hade lååånga diskussioner med jämnåriga tjejer om hur mycket vi vill ligga /…/ men som sagt, de tjejerna syns inte alls.

Det gjorde mig irriterad redan då, pre-feminist knappt-tonårig Anna läste trots allt ganska mycket amerikansk skräplitt (hej, läslusen!) och alltid, alltid var brudarna otroooligt kära i sina pojkvänner, men blev helt låsta när pojkstackarn ville typ hålla dem i handen. Det handlar såklart inte om att man inte får vara försiktig i sin sexualitet, men när varje sextonårig tjej i varje bok* tycker att det är obehagligt att killen fumlar lite över kläderna, då är det någon som inte stämmer. Inte bara böcker förresten, det var teve med. Alltid kära brudar, aldrig kåta.

Det är egentligen konstigt, och kanske KPs Kropp&Knopp och senare Fridas och VRs frågespalters förtjänst, att jag aldrig såg mig själv som miffo (eller, det gjorde jag såklart, finnarna och glasögonen och oförmågan att klä mig eller hantera mitt hår, och den där nästan undermedvetna oviljan att sälja mig som dummare än jag var då. Men inte för kåthetens skull.) Jag har alltid varit bra på att skylla ifrån mig, och förstod tidigt att det böckerna som ljög. Men hur tänker de? Har kvinnliga författare helt glömt hur det är att vara femton? Ljuger de medvetet å moralens vägnar? Lyckades de ta sig genom puberteten utan hormonstormar? Jag menar inte att vända på kakan och låta alla knulla sig genom ungdomslitten, men den konstanta ickesexualiteten förbryllar mig eftersom jag aldrig såg någon motsvarighet i min verkligheten. De snygga (elleralltsåjagvetinte, populära iaf. de som inte var jag) brudarna fick hångla och klart som fan att de gjorde det. Vi som inte fick gick och hoppade jämfota av sexuellt frustration tills någon ville ha oss, så enkelt var det.

Inte svårt alls.