SLUTA VARA SJÄLVISKA, KVINNOR! Sluta vilja ha ett egen liv, sluta vilja bättra på era chanser för långa förhållanden, sluta vilja ha en stabil ekonomiskt grund. Sluta upp med att ta egna beslut, lyssna på experterna: skaffa barn! Skaffa barn nu! ERA LIVMÖDRAR RUTTNAR AS WE SPEAK, NUCKOR! Tid för ungar, tid för ungar. Har ni fyllt 25? DET KAN VARA FÖR SENT. Helst borde du ha startat när du var tolv, för efter tjugo går fertiliteten rakt neråt.

Ni måste uppfylla ert uppdrag, kvinnor, ni måste föda fram soldater åt Sparta soldater åt Tredje Riket konsumenter åt den globala ekonomin. Påskynda växthuseffekten. Påskynda världens överbefolkning. SKAFFA UNGAR, KÄRRINGJÄVLAR. Ragga upp första bästa illaluktande icke-dammsugande sockförsäljare och sätt igång och knulla då. Annars kommer era liv sakna meeeeeening för all framtid.

Låt den rätte komma in hade världspremiär på Seattle International Film Festival (SIFF) innan den ens gick upp i Sverige, men det var bara en enda visning, och den lyckades jag missa. Nu går den dock i en vecka fr.o.m. igår på Varsity i the U District. Första gången hyllade Seattle Weekly, men den recensionen är borta nu; istället är de positiva igen i torsdags. Seattle PI ger i sin tur B+, och The Stranger kallar den den kanske bästa vampyrfilmen sedan Nosferatu.

Vi? Vi går i morgon kväll.

(det är trevlig att veta att man kan lita på Paul Constant.)

Nu har jag läst två grejer på DN.se om mat och matvanor; båda irriterar mig så till den milda grad. Den ena var en flummig teslös grej om livsstilar som ställdes mot varandra,  det här fallet en vegan mot en jepp som bara åt fett och kött i någon slags brutalgalen hyperatkins. Jag fick kväljningar av de äckliga grejerna hon åt (smör med grisfett och bacon, typ) , och avslutningsmeningen (”etik är trevlig, men man måste leva också”), ääääh. Gud. Få akutförstoppning och dö.

Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om den andra grejen - en fråga till etiketttanten. Brevskrivaren hade hållit middag, och haft en framfusig och krävande gäst, jobbig i det att hon ville att hennes mat skulle tillagas separat… eh? Om du är så jävla dum att du tror att du kan steka veggomat (som säkert var en halv morot och lite broccoli) i köttsaft så tycker jag att du kan skita i att bjuda hem människor. Och etikettanten - hon som vanligtvis tycker att bjudningar är till för gästen - hon säger att har man specialkosts ska man erbjuda sig att att ha med egen mat.

I FUCKING HELEVETE HELLER. Antingen bjuder värden på mat till alla, eller så stannar man hemma. Uppenbarligen ska inte vanliga människor kunna krävas ha kunskap om vad är i maten de lagar; är det bara jag som tycker att man alltid, alltid alltid lagar mat enligt största gemensamma nämnare? Jag är lakto-ovo vegerarian, alltså lagar jag veggomat, med möjligtvis mjölk och ägg, till alla så länge ingen äter striktare än vad jag gör*. Har jag en vegan på bjudning blir det veganmat till alla, och skulle t.ex. Emelie eller Fru A komma hem till mig (iofs inte så troligt då de bor på fel kontinent) skulle all mat som serverades vara glutenfri enligt konstens alla regler**. Inte fan lagar jag två versioner per rätt, det blir bara jobbigare så. Man inte kräva att slippa mat man inte gillar (jag kan inte kräva svampfritt, maken kan inte kräva kokosfritt) men äter man inte något på grund av princip (hälso- eller etik spelar ingen roll) ska en smart värd tillgodose ens behov. Och kommer det dumma jävlar bland de andra gästerna och klagar på bristen av djurlik i middagen kan man skicka hem dem.

Godis!

Godis!

Jag är en gigantiskt gottegris; finner det dock mäkta irriterande när folk början prata om att man gillar godis mindre som vuxen. Själv brydde jag mig inte alls särskilt mycket om sötsaker innan jag blev tonåring, men sedan har det successivt blivit värre. Dessutom har jag ju nu på ett synnerligen osmart sätt försatt mig själv i konstant godisexil genom att gilla två länders godis. Här följer en kort presentation, helt utan egna bilder då bloggaren äro lat.

Marabou. Såklart. Kommentar överflödig.

Chokladdoppade kaffebönor (mörk choklad, kthnx). Tyvärr har jag en tendens att käka alldeles för  många, och så blir det duracellkanin av alltihopa. Dessutom finns det många äckliga version, bl.a. Starbucks, i vilka kaffebönorna är alldeles flingiga och bittra. Inte gott. Annars mumma.

Cookie dough. Egen eller från Papa Murphy’s; god även i glass, men mest själv. Maken kallar kakor för “förstörd smet”, så pass mycket gillar vi cookie doug.  Bilden kommer härifrån; de andra godisarna har bilder från respektive tillverkare.

.

.

När jag var liten kunde man köpa Fox Citronkola på påse; det var en bild på ett gäng beridna brittiska jeppar utanpå och syrlig, ljusgul extas innuti. Numera säljs de av karamellkungen och jag skulle kanske döda någon för några hekto. Kanske.

Kexchoklad. Ju. Det är konstigt att cloettas version är så bra; alla andra suger. Marabous? Suger. Kvikklunsj? Skitäckligt. Kit kat? Blä. Fast den med mörk choklad var ingen hit; det ska vara mjölkchoklad med kexet.

Men herregud, jag glömde bokblogg! Och show&tell. Jag har kollar Obamas tal (jag dushade ju då) samt jobbat, jobbat, jobbat istället. Bokblogg snart, show&tell snart, IKEA imorgon, fruktansvärt äckligt kaffe i morse och mera jobb nu.

HEPP!

Men hörrni?

SKULLE NI KUNNA SLUTA TA UT RESULTAT I FÖRSKOTT, VA? DET BLIR BARA TÅRAR. BARA TÅRAR.

SENARE:

Jamen okej. Yay då.

På bekantskapskretsen.

Jag har i princip aldrig ogillat den medelklassinriktning mitt liv tagit de sista två åren, what with lägenhet och make och katt och heltidsjobb och ordentligt lagad mat intagen vid köksbord, städning på fredagar och gudvetallt. Jag gillar trygghet. Jag gillar samma grejer. Jag gillar rent och städat och organiserat och tillrättalagt och har alltid legat i framkant, t.o.m. i vår bekantskapskrets. Men de senaste månaderna har inneburit tre förlovningar och ett bröllop, och jag inser att ALLA vi umgås med är antingen gifta eller förlovade, vita straighta människor. Jag får KRUPP! Inte en enda liten singelkusin i kanten, och därmed blir även fester som inte annonseras som sådana (se: hur Halloween blev tråkig) små parmiddagar där vi sitter i jämna antal och samtalar om våra katter (ingen har skaffat barn än, gudskelov) på lagon nivå och med vårdat språk.

Då blir jag trött.

HJÄLP! JAG ÄR BARA TJUGOFYRA, JAG VILL INTE PENSIONERAS ÄN!

Jag behöver nya kompisar som jag kan squeea över snygga nördar av alla kön med, fester med för hög musik där folk hånglar med främlingar i hörnen, någon som talar till mitt sämre jag och någon som talar till mitt bättre, inte bara mittendelen hela jävla tiden. Uppenbarligen. Men hur hittar man nya kompisar när man pluggar klart?

21: PopCo av Scarlett Thomas

Okej, jag erkänner att jag läste PopCo för att jag älskade The End of Mr. Y. PopCo är för leksaksindustrin och kryptologi vad Mr Y är för akademia och filosofi — fast det lät otroligt krångligt. Vad jag menar är att ämnesvalet kunde tilltalat mig mer. Thomas verkar ha en förkärlek för kvinnliga huvudkaraktärer med anpassningsproblem och udda specialintressen; Alice reser enbart nattetid för att slippa röra vid andra människor, hon har haft samma frisyr varje dag sedan hon var nio, och hon löser koder som hobby. Lägg sen till en konferens, ett litet mysterium och ett stort, lite homeopati (igen…) och, tja… Det blir bra. Men inte mer.

22. The World Without Us av Alan Weisman

Wiseman frågar sig vad som skulle hända om mänskligheten försvann. Alltså inte långsamt dog ut, utan bara gick upp i rök. Hur skulle husen klara sig? Vilka djur och växter skulle inte överleva? Vilka skulle ta över? Sen reser han runt i välden och frågar experter i New Yorks tunnelbana, Polen, Chernobyl, Australien… Intressant blir det, och ganska hoppfullt (i många fall har våra klanterier helt läkts inom hundra år.) Boken blev en TV-serie på Discovery, men den blev inte i närheten av lika djup eller intressant

23: A Darkling Plain av Philip Reeve

Ju mer jag tänker på det, desto mera tror jag att fyran är bäst i hela serien. Dessutom gillar jag Reeves filosofi, till skillnad från t.ex. Joss Whedons (jamen jag vet att det blir en himla massa snack om Joss, jag kan inte hjälpa det.) Reeve tror på att saker och ting kan fixas. Lösa trådar kan vävas ihop till en någorlunda tillfredsställande väv. Man kan bli lycklig. Det innebär iochförsig inte att inget går fel, folk dör och dödar. Speciellt Hester.

The woman was tall, and very thin, and she carried a long gun on her shoulder. She was dressed in all black: black boots, black breeches, black waistcoat, and a long black duster coat that flew out behind her like black wings when the wind caught it. In a place where everyone went masked or veiled, you might have expected her to wear a black veil too, but she chose to go bareheaded. Her gray hair had been tied back, as if she wanted everyone to see that she was hideous. A terrible scar ran down her face from forehead to jaw, making it look like a portrait that had been furiously crossed out. Her mouth was wrenched sideways in a permanent sneer, her nose was a smashed stump, and her single eye stared out of the wreckage as gray and chill as a winter sea.

Her name was Hester Shaw, and she killed people.

24: Going Out av Scarlett Thomas

Det finns tusentals Oz-referenser i den här boken. Den kan lätt läsas som en allegori på Oz-temat. Lätt. Eller så kan man, som jag, missa hela den biten och inte inse det förren efteråt. Kanske för att man identifierar sig så mycket med Julie, som är blixtintelligent med rädd för allting (hon gör avancerade sannolikhetskalkyler innan hon prövar en aktivitet, för att se hur stor risken att dö är) och som misslyckades med alla sina examensprov med flit för att slippa flytta och plugga på universitetet. Hennes bästa vän Luke är allergisk mot solljus och vill inget annat än att få gå ut. Lägg sedan till ett regnväder, en lotterivinst, en kollega med cancer, ett antal kvickheter om essex girls och lite annat smått så blir det nog bra till slut. Fast början är bättre.

25: Dead Clever av Scarlett Thomas

Smart brittisk chick-lit deckare? Hepp. Lily Pascale (halvengelsk, halvfransk, med litteraturexamen (hon specialiserar sig på deckare)) lämnar sin loserpojkvän och London för sin barndoms Devon. Där får hon jobb som föreläsare på det lilla universitetet där ett mord har begåtts… Sen vet man typ hur det går, fast inte riktigt. Men nästan. Lily är otroligt ostörd för att vara Thomashjältinna, och hon har en trevlig, välanpassad familj. Riktigt myspys blir det när det inte mördas och har sig. Inte min grej, men lättläst och lätt beroendeframkallande.

26: In your Face av Scarlett Thomas

Mera Lily Pascale.  Nu med pappans psykologflickvän till hjälp. Samma som ettan, fluffigt men relativt gediget hantverk.

27: Seaside av Scarlett Thomas

Meeeeera Lily Pascale - nu med mystisk amerikan och en död tvillingsyster (frågan är bara vilken.) Svagast i serien, men helt OK. Titeln är ett slags grymt skämt som inte uppdagas förren efter ett lååång tag.

28: Soon I will be Invincible av Austin Grossman

Invincible för en million pluspoäng för en skitbra tanke, men flera hundra tusen minus för halvtaskigt utförande; det här är en en seriedningsroman i textform. Alla klassiska ingredienser (superhjältar, utomjordiska hot, fantasifulla dräkter, dödsstrålar, cyborger) men inga bilder, vilket get utrymme för en annan sorts berättande; en inre monolog med bakgrundshistoria. Det blir förstås en hel massa ironi och sarkasm i språket; en otroligt postmodern text som kan ställas mot t.ex. Watchmen. Och som i W måste superhjältar mecka med samma grejer som vanliga dödliga: familjer, skilsmässor, arbetslöshet, mammor från yttre rymden, eh… Men bäst är kanske att Doctor Impossible (superskurk och bokens huvudperson) inte ens försöker förklara sina handlingar. Han är skurk. Någon måste vara skurk, nu blev det han, och han har inget direkt val, så han bygger sina dödsstrålar och sina hemliga fort, han smider sina onda planer och så är det bara, fast han egentligen inte är en särskilt elak person.
Det lyfter som sagt i början, men det håller inte hela vägen. Till slut blir det bara intetsägande och tråkigt, och sen tar det slut. Jaha. Men läs för börjans skull.

29. Övervakning och straff: fängelsets födelse av Michel Foucault
Jamen vad tror ni? Läs.

30. What would Shakespeare Do av Jess Winfield
… Okej. Det fungerar. Det borde vara bajs, men det här är faktiskt en kul bok. Winfield (från så-roliga-att-jag-skrattar-tills-jag-kräks Reduced Shakespeare Company) har helt enkelt skrivit ett gäng om olika moderna saker typ aktiemarknaden och trendiga bantningsmetoder, och sen dragit slutsatser om vad Shakespeare skulle tyckt om dem baserat på lagom lösryckta citat. Borde suga, är kul.

12: Mortal Engines (De vandrande städerna på svenska), av Philip Reeve
Alternativhistoria? Alternativscifi? Fantasy? Det tar ett tag att fundera ut hur sjutton man ska kategorisera den här historien, som utspelar sig i London, men inget London du eller jag skulle känna igen. Gott så. Jag gillar fartfylld ungdomssf, och Reeve har ett fantastiskt sinne för namn; luftkeppen Jenny Hanniver och The Thirteenth Floor Elevator är mina personliga favoriter.

13: Extras, av Scott Westerfield
Mer av samma sak som i Uglies, Pretties och Specials. Fast här är folk japanska. Eh. Och lever i någon slags live-Facebook en s.k. reputation economy. Inte ett dugg orginell, men jag gillar vad vi ser at Tally från de tidigare böckerna; det har gått några år och hon är inte tillnärmelsevis lika irriterande.

14: Biting the Wax Tadpole - Confessions of a Language Fanatic, av Elizabeth Little
Mycket mera kul än Crystal; lite mindre substans, typ som Fredrik Lindström fast nördigare och på engelska. Har man läst något poäng lingvistik lär man sig inget nytt, men fnissa får man iallafall.

15: Predator’s Gold (Förrädarens guld på svenska), av Philip Reeve
Inte illa. uppföljaren till Mortal Engines, och med samma grundhistoria; du måste ha läst ME om ska läsa PG, men inte tvärtom. Eller. Ni fattar. Den första boken är avslutad, men den här historien tar vid efterråt. Jag är inte superentusiastisk, men Reeve har ett mycket säkrare språk än i ettan, och första kapitlet var helt underbart skrivit.

16: The End of Mr Y, av Scarlett Thomas
ZOMG YOU GUYS! Ojojoj. Skitbra; det börjar som mainstream lit med akademiaporrande (alltså inte riktig porr, utan akademiaporr som Star Trek är rymdskeppsporr) och homeopati, efter hundra sidor blir det magisk realism, sen glider det över i en fenomenologiskt alternativvärldsfantasy. Med praktiska användande av överdrivet Derridaintresse! Jag älskade alltihop.

17: We Have Always Lived in the Castle, av Shirley Jackson
Spökigt utan spöken, i något slags obestämbart sydstatssextiotal, med en mycket konstig relation till verkligheten. Men bra!

18: Coraline, av Neil Gaiman
Ja, jag väntade så länge. Men jag visste ju redan att den var asbra. Och jag hade rätt.

19: The Silver Isle, av Katharine Kerr
Mer Kerr! Köpt en hel månad efter släpp, eftersom jag totalt missade att denkom ut. Såhär i backspegel skulle jag nog läst om boken innan, för jag hade lite svårt med namn och plarser (och Kerr har många, många.) Nog sagt om det: Deverry!  HAEN MARN! Kom igen, magiska flyttande öar som tar sig till medeltida skottland, hur kan ni inte gilla det? Och kärlek till Dallandra, som visserligen älskar sin lilla dotter, men inte blir sötsliskigt sentimental för det, utan längtar tills ungen blir lite större och kan föra ett ordentligt samtal. Mycket Dalla, och lite av den gamla sortens (m.a.o som Lovyan och Jill) kvinnliga karaktärer. Mm.

20: Infernal Machines, (Grön storm på svenska) av Philip Reeve
Trean i serien utspelar sig sjutton år senare, och utan att avslöja för mycket (det är ju meningar att ni ska läsa) kan jag säga att saker blev som man trodde, men att det kanske inte riktigt gick helt perfekt efter det… Huvudpersonen Wren är sexton och äventyrslysten (och irriterande) och gör precis vad Tom gjorde - ger sig iväg och hamnar i trubbel. Här finns även en föräldralös pojke vid namn Fishcake och den fantastiska Oenone Zero. Namnglädjen hålller i sig.

Och det är inte du.

(mina vänner, tag detta inlägg som en varning om vad som händer om man glömmer sitt puder. Hepp!)