1) Seriell monogami är kanske realiteten i väsvärlden(+) , men jag skulle vilja hävda att ideaaaaalet fortfarande är sann monogami, d.v.s. varje människa har en partner hela livet. Inte bara i det faktum att många faktiskt gifter sig (och lovar att älska varandra hela livet, ett sjukt löfte att ge i sig), i hela tänket som används i språket runt Den Sanna Kärleken, the One osv, eller ens stigmatiseranet av den som har haft många förhållanden (“hen kan inte hantera känslor” “han har issues” “hen är för omogen för att stadga sig-gifta sig-skaffa barn”, “tänker hen inte på barnen ner han hittat en ny igen”; kolla bara på ordet serial monogamist och dess populärbetydelse) pekar på det det, utan även den jävla stämningen av Man Bör Hålla Ihop Till Nästan Varje Pris som präglar relationsionsrådgiveriet. Man kanske inte kan vara ihop med bara en person, men man ska fan hålla partnersiffran så låg som möjligt; frågan och svaren är inte baserade på “hur går jag ur sen här situationen lycklig” utan “hur håller jag ihop mitt förhållande om det alls går.” Jag kommenterade på ett av Tanjas blogginlägg med ett ifrågasättande av den vinkeln (hör hur jag uttrycker mig som rättshaverist – klockan är myckte åkej) och fick snart motkommentaren att om man bara bryter upp för att en sak kommer man gå genom livet och bara byta partner hela tiden. Är det verkligen ett problem? Så länge man inte blir ihop med sitt ex klon kan man nog hävda att de flesta människor lär sig något av tidigare förhålladen. Visst finns det undantag, men det är knappast en anledning att döma ut hela företeelsen.

I samma led stör jag mig otroligt på allabarageruppförlättniförtidenförritinlevdemantillsammanshelalivet-attityden. Tror ni verkligen alla var lyckliga hela livet? Att alla var trogna? Vidare: fram till ca femtiotalet var “hela livet” ganska mycket kortare än vi tänker oss. Var man inte förmögen gifte man sig inte särskilt tidigt, speciellt inte som man, eftersom det helt enkelt inte gick an att skaffa familj utan att kunna försörja den, antingen meddelst gård, lön, eller verkstad. Man var kanske 25-30 som man, något yngre som kvinna. I mitten av artonhundratalet låg medellivslängden för en kvinna på strax under 50 år. Tjugofem års äktenskap var hela livet. Jag har varit ihop med hanjaglevermed i tio år i år – med moderna mått inte JETEMYKE, med 1860 års mått halvvägs igenom. Och ja, det finns de som firar åttioårig bröllopsdag och är jättelyckliga tillsammans. Såklart. Men  – undantag.

2. Jag letade runt i The Trouble With Normal av Michael Warner (f.ö. en sjujävlar bra bok som alla borde läsa) och hittade inte stället, men vad jag minns menade Warner att queera sociala/vänskapscirklar är pga bättre anpassade till seriell monogami än straighta. Enligt normen, och därmed i de flesta straighta sammanhang, delar man in personen av motsatt kön i grupperna folk man kan ligga med och folk man absolut inte kan ligga med. Man ligger med folk man är ihop med och folk man precis träffat. Man ligger inte med sina platoniska kompisar eller sina kompisars ex, man är inte kompis med sina ex (eftersom de är i den liggbara gruppen) osv. Queera grupper har inte haft lyxen att kunna förhålla sig till folk på det sättet – gaysubkulturen är så pass liten även i stora städer att alla känner alla, och att undvika sina kompisars ex skulle leda till total sexbrist, att inte umgås med sina ex till social exil. När jag tänker efter tror jag Sara Lövestam skrivit lite om det på sin gamla blogg. I vilket fall – jag har umgåtts i tillräckligt queera kretsar för att kunna uttala mig personligen, och man ska som vanligt inte utgå från ens sexualitet avgör mer än vem man tänder på, men rent antropologiskt känns det intressant.

Hepp.

Så: tätortstimotej går ut i mars, då har jag redan flyttat. Vart kan jag inte säga än, pga har inte parkerat domänet, men jag kommer att länka i god tid. Ny blogg! Nytt olamt namn! Fler böcker lästa (förhoppningsvis). Bra grejer. Ett förhoppningsvis mindre trasigt rss-flöde. Det kommer mera.

1) Orientalism, av Edward Said
Påbörjades egentligen förra året, men tappades bort vid flytt.

2) Doctor Who and Philosophy, red. Courtland Lewis
Som alla …and philosophy-böcker, oändligt hit-or-miss. Ett par bra stycken, ett par som kunde varit dubbletter, och ett par usla, samt tveksam redigering.

3) Incarceron, av Catherine Fischer
Ungdomsfantasyscifigrej. Snabbläst, inte dålig men inte superb heller.

4) Sapphique, av Catherine Fisher
Fortsättningen. Lite mindre spännande.

5) The Lord of the Rings and Philosophy, red. Eric Bronson
se #2, väldigt enformig.

6) Sub Rosa, av Amber Dawn
Alltså nej. Magiska horor? Skulle vara allegoriskt, men jag blev mest arg.

7) The Way We Never Were: American Families and the Nostalgia Trap, av Stephanie Coontz
Bra ammo om folk pratar om Könsroller Från Förr (det var inte som de flesta tror), dock mkt amerikanskt.

8) Monstrous Regiments, av Terry Prattchett
En mindre rolig Discworld. Mkt lite fniss.

9) The Forest of Hands and Teeth, av Carrie Ryan
Men NEJ. Ungdomszombielitt. Så tråkigt. Läste på inrådan av bokhora. Dock: bryr mig om zombies, bryr mig INTE om huvudpersonens kärlekstrassel.

10) Rikets vid vägens slut, av Jan Guilliou
Omläs, för att kolla översättningen åt min svärmor. Den vart åkej.

11) Responsive Web Design, av Ethan Marcotte
Fin liten bok. Hade kunnit hitta samma info online, men inte allt på ett ställe.

12) The Dead-tossed Waves, av Carrie Ryan
Nejmen VARFÖR läste jag tvåan med? Tråkig. Skippade trean helt.

13) Harry Potter and the Deathly Hallows, av J.K Rowling
Omläs. För att jag köpte en fin upplaga, för att sista filmen kom och för att. Gråter alltid över Snapes minnen. Oh, Severus.

14) Don’t Make Me Think: A Common Sense Approach to Web Usability, av Steve Krug
Jorå. Inte mycket nytt, men bra påminnelser. Skulle vara ypperlig introbok även om exemplen behöver uppdateras.

15) Nerd Do Well, av Simon Pegg
Peggs självbiografi. Fin, även om extrastoryn om den hemliga agenten hade kunnat skippas. Rolig. Jag hade velat ha mer nutid, men fattas varför han inte vill skiva för mycket om sin familj.

16) One of Our Thursdays Is Missing, av Jasper Fforde
Men alltså NEJ. En Thursday Next-bok man inte fnissar åt? Nej tack.

17) Harry Potter and History, red. Nancy Reagin
Stort steg upp från …and Philosophy-grejen. Inte dum alls. Flera intressant synpunkter jag inte hört innan, och historiska fakta jag inte kände till. Första essän var dock lite fånig.

18) Costume and Fashion: A Concise History, av James Laver
(…of the British Isles and sometimes a bit of France), hade den kunnat heta. Men ingen säger någonsin det, det bara antas. Efter Amerikas eurifiering skildes sig dess mode ganska mycket ett tag, men inget sägs om det. Vidare får senviktorianska kläder lika mycket utrymme som hela medeltiden (ca 700-1500 i boken), och alldeles för lite krut läggs på samhälle och politik och dess påverkan på modet. Annars bra. Svarade på en del frågor jag hade.

19) Science Ink, av Carl Zimmer
Fina bilder av folks vetenskapsnördiga tatueringar. Kanske inte borde läst rakt igenom, utan mer bläddrat i, men gillade.

Men. Men.

Sen flyttade jag till det här jävla u-landet. Alltså, säga vad man vill om USA, men de gånger jag letar ihjäl mig efter en mojäng, manick eller livsförenklande pryl och sen hittat den, har de påfallande ofta tillverkats i Sverige. Plåthållare, balansbrädor, såna grejer. Och så är saker fula. Väggar är beigevita, möbler bruna eller blommönstrande, sängar har s.k. bedkskirts. Så jag målar väggar och möbler, jag syr madrassöverdrag och gardiner, inte för att jag nödvändigtvis vill, utan för att jag är tvungen. Rätt mat finns såklart inte heller, men det är väl ganska självklart. Fy fan vad jag saknar smaksatt creme fraiche.

När jag bodde i Sverige klarade jag mig på att göra knäck och kanske goda biten till jul. Man kan köpa lussebullar och pepparkakor och glögg. Och resten. Den här julen tänker jag göra: egen nougat (pga finns inte), pepparkakor, lussebullar, mozartbollar, peppermint bark (pga jättegott, recept kommer), chokladkakor med mint, chokladtryffel, glögg, osv. För här är så mycket av julgodiset äckligt. Och då har man som vettig människa inget val. Godis måste ätas.

Och dör står jag. Målandes. Syendes. Bakandes. Förvilla mig dock inte med Clara, ty jag ser icke egenvärdet.

För ett par veckor sedan beklagar sig Elin Grelsson över att inte gilla “overkliga” böcker nu när fantasy är sååååå trendigt (eh. en teveserie) och tillochmed har egna fester (här åsyftas Johanna Koljonens fantastiska  Nalen-fest-inititiv, som en gång, en gång, hade Game of Thrones-tema.)

Alltså förlåt men jag orkar inte med människor som inte kan med “overkliga”, aka övernaturliga eller scifiliknande, inslag. Hur jävla dålig förmåga till willful suspension of disbelief har man då, kan man inte kolla på teve eller film för man vet ju att det där är ingen riktig polis, det är Brad Pitt, det där är ingen riktig seriemördare, det är Kevin Bacon. Va, va?

Sen i lördags twittar någon Hanna Jedvik att vuxna som sysslar med Halloween är underliga, och när Hanna Friden svarar lite halvirriterat att det är väl roligt om man gillar att klä ut sig får hon svaret “Som sagt…” med en blinkade jävla smilie på slutet.

Men det är egentligen inte så konstigt. Lajvare och cosplayers (lajvare spelar rollspel i dräkter, cosplayers kan nöja sig med att tillverka och ha dem på sig) anses fortfarande vara the weirdest of weird, även i en värld där vi tror vi beundrar nördar, där en fantasyroman blir en hitserie och miljontals människor sörjer en död utvecklare. Jag vet inte om det är värre i Sverige pga den svenska besattheten vid autenticitet eller bara pga bristande mångfald man FAN vad det blir tröttsamt. Det är åkej att säga att “din hobby är mindre värd och den borde bara barn ägna sig åt” om man är cosplayer, men inte om man spelar fucking fotboll. Folk i Star Trek-uniformer på cons anser fotfarande vara höjden av losernörd, och när det hölls nordiskt fantasy- och scificon för ett par månader sedan klädde de flesta inte ens ut sig. Vad är det för jävla roligt att gå på con om man inte klär ut sig eller kan kolla på folks dräkter?

Fin text om cosplaying och psykologi.

Om ett par månader är det ECCC. Jag ska gå som Idris:

En smart metod skulle kunna se ut så här: dela upp personalstyrkan i fem grupper. Dela upp varje grupp i två, skicka ut mail till varje grupp att infinna sig på jobbhälsan fm eller em under en vecka,

En metod de valde att använda sig av: säga åt alla (ALLA) att komma till en aula den fjärde oktober mellan elva och två. Där finns snacks, där finns stadens vedervärdiga fotbollslags maskot, där finns… ALLA dina kollegor. Jag stod i kö i en timme.

Det här händer om man står i kö bland hundratals människor som jobbar med sjuka människor: man blir sjuk. Jag slipper influensa, men har i gengäld varit sjuk i tre veckor nu. Så om ni undrar varför jag inte bloggar, varför jag inte twittrar, och om ni av någon stalkerish anledning har koll på mitt TV-tropeskonto och undrar varför jag inte tropat: jag har sovit. Och hostat. Och snutit mig. Och sovit. Nu är jag frisk, och fick då genast mensvärk.

Jippi.

4: Dogma

Kevin Smiths film om två fallna änglar, och Linda Florentino som en avlägsen släkting till Jesus, Alan Rickman som Guds Röst, George Carlin som en golfande kardinal? Jag är egenligen inte störtförtjust i Smith, men att driva med katolska kyrkan är alltid kul.
Citat: “Mass genocide is the most exhausting activity one can engage in, outside of soccer.”

3: The Princess Bride

Egentligen inte en komedi utan en saga med tillräckligt många absurditeter för att en vuxen tittare ska vrida sig av skratt.

2. Shaun of the Dead

Zombiekomedi! Jag var mycket, mycket anti att se den överhuduvtaget; Hanjaglevermed har sett i princip alla zombiefilmer som finns, är mkt kunnig i ämnet och hade redan sett den en gång. Jag ville INTE. Sen dog jag av lycka, och förstår inte riktigt hur jag kunde negga en film som har Simon Pegg och Dylan Moran och Jessica Hynes (och typ alla andra fantastiska brittiska komediskådespelare förutom Tamsin Greig och det är synd) i sig. Aja.

1. Monty Python and the Holy Grail

Ja, vad säger man. Alla nördar älskar den här filmen. Den har ingen egentlig handling. Den blev musikal. Jag har citera HELA. Största älsket, och största älsket till min vän A som tvingade mig att kolla på den när jag var sexton.

Asgod varm choklad blev det i den med.

Det syns inte på bilden, men jag håller på med att läsa om The Trouble With Normal också. Samtidigt. Jag läser ALDRIG böcker samtidigt numera, inte efter college. Men. Men mest av allt finns det alldeles för många VILL HA NU-böcker, alla på svenska, därmed utkomna endast i Sverige, därmed skitsvåra att få tag på (bara ett fåtal bokhandlar skickar, och Amerikanska tullen har en tendens att sitta på paket i månader.)
Vill just nu läsa:

• Peppes Livet och barnet, som inte kommit ut än
• Liv Strömquists nya, Ja till Liv som kommer ut närsomhelst
• John Aivide Lindqusts Lilla stjärna, som inte fanns i pocket sist i var i Sverige
• Lisa Bjärbos Det är så logiskt, alla fattar utom du, se punkten ovan
• Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö
• Elin Grelssons Du hasar av trygghet som inte heller riktigt har kommit ut tror jag
• JAHMEN HERREGUD JAG GLÖMDE. MEST vill jag ha Fara vill av Elin Ruuth.

Ja, ni ser ju. Sen jag började inlägget har jag läst ut Firefly-boken och glömt The Trouble With normal på jobbet. Nu ska jag skita i det och sy ett lapptäckeskuddfodral istället.

Spontanmuffins. Vart hungrig och hade ingen mat hemma så jag blandade ihop lite pajdeg och sen ost, spenat och i handjaglevermeds, en skiva överbliven kalkon.

När vi skaffade de här pallarna för typ åttahundra år sen (på IKEA) vad de svarta. I pläder. Varför? Eh, hanjaglevermed tyckte de var bekväma? Eller något? Skulle klätt om dem för länge sedan, men, eh, blev inte av. Förren nu då.

Bokhyllan! Jag önskar lite att jag hade före-bilder, för snygg var den inte. Björkfaner med papp bakom och ett hål där det suttit en lyseknapp. Sen var jag tvungen att ställa tillbaka dvderna i hyllan; mindre lyckat.