Z:

På zoo finns en massa djur och jag vill att du berättar om en bok där djur spelar en viktig roll.
Det finns flera… varegäller facklitt kan jag rekommendera Last Chance to See av Douglas Adams (han och en zoolog reser runt och dokumenterar – på sedvanligt Adamsvis – utrotningshotade djurarter.) Också på samma tema The World Without Us av Alan Weisman, om vad som skulle hända med ett antal områden (New York, ett kärnkraftverk, havet) om vi bara försvann puts väck (mest bra saker, förutom härdsmältor.) Jag kommer inte på någon annan, Doris Lessing skrev om fina katter men jag gillar inte boken, jag blev sur för att hon först inte kastrerade dem och fick en massa ungar och sen kastrerade dem alldeles för sent och förstörde hela deras livsuppfattning och alltså det var något med hennes relation till katterna som kändes möggligt.

Anders Zorn är en känd konstnär. Har du läst någon bok där han eller någon annan konstnär figurerar?
Rent spontant kommer jag att tänka på Linnea i målarens trädgård (barnbok om Monet.) Sen dyker Målarens döttrar av Anna-Karin Palm upp; jag minns inte exakt vad den handlade om annat än att jag gillade den, det vara parallella nutida och dåtida historier (ett berättardrag med plus på min sida), någon form av försvinnande, lite England eller en båt eller något, och att den räknades som svensk magisk realism. Och det låter ju lovande. (Jusstdetja. Sigrid Undsets Jenny med. Och jo, allra bäst är ju Alice B. Toklas självbiografi av Gertude Stein, en konstigt sammanhållen stream-of-consiousnesshistoria utan handling men med massvis av Picasso.)

Zen, att vara närvarande just här och nu, är rätt inne trots att ideérna inom zenbuddismen knappast är nya, zen-coaching, mindfullness, meditation, yoga och en massa annat är i ropet. Vilken bok tycker du handlar om zen?
Jag vet inte, jag är allergisk mot flum. Nu är det inte så att allt som kan klassas ovan är flum, men det mesta som klarar sig genom västeuropafiltret blir rätt urvattnat (och nästa gång någon hyllar Dalai Lama vill jag påminna om att han är en ickedemokratiskt vald ledare av en teokrati, hur fräscht är det?) Därför tipsar jag om Osunt förnuft av Olav Hammer, som handlar lite om hur våra tankebanor faktiskt funkar och lite om hur man kan agera smartare och flumfriare.

Författare på Z finns det några stycken. Vem är din z-favorit?
Jag kommer inte på någon! Ngn på listan nämnde Marion Zimmer Bradley, men hon ska sorteras under B, och dessutom var hon bättre när jag var tonåring. Pass pass, säger jag.

Å

Berätta om en bok som innehåller ett minnesvärt återseende.
Uhmmmmm. Alltså, jag älskar återseende. Det är en av mina favorittropes, och en av de grejerna som jag störde mig mest på när jag läste mycket questbaserad fantasy var att folk skulle dela på sig hela tiden, åka åt olika håll och hålla på. Men sen kom de tillbaks igen. Jag tänker på Merry och Pippin i Sagan om konungens återkomst (käften. Boken hette så under hela min uppväxt, den kommer inte att sluta heta det bara för att det finns en bättre nyöversättning) för att de är så fina och smarta och dumma och jag lipar varje gång (filmen översatte känslan jättebra även om situationen är fel.)

Har du läst någon bra bok om ålderdom?
Eeeeeeeeh (nu har jag tänkt i tre dagar) nej. Jag undviker nog dem. Jag har jobbat på demensboende och pressat ut löften om medicinöverdoser från maken och närmaste vännerna om jag skulle vara på väg åt det hållet och alltså allvarligt, varför utsätta sig för mer än sin egna?

Vilken bok handlar om ångest, alternativt gav dig ångest?
Som sagt ger all skönlitt av Gardell mig ångest. Även  A.K.A av Ruthann Robson, av ingen annan anledning än att huvudkaraktärens identitet är så flytande att det var obehagligt. Jag var grinig i flera dag efter avslutat läsning, och visste inte varför förren samma sak hände hanjaglevermed och en kompis.

Jag återanvänder en gammal utmaning från Bokmania och undrar vad som hände i litteraturens värld det år du föddes.
1983:

• William Golding vinner Nobelpriset. Har inte läst honom.
• Ovan nämnda MZB släpper The Mists of Avalon (Avalons dimmor)
• Eldriede Jelinek släpper Die Klavierspielerin
• Tennessee Williams dör
• David Brin vinner en Nebula for Startide Rising som jag inte har läst.
• Cynthia Voigt vinner en Newbury för Diceys Song som jag inte heller läst
• De förlorade sagornas bok släpps

Jag FATTAR inte varför folk är för jävla dumma för att förstå vad de säger. Hör jag EN ENDA PERSON TILL som använder uttrycket “traditionella könsroller” när de menar “arbetsfördelning enligt femtiotalsmedelklassmodell med vissa inslag av neorousseauisk* syn på känsloliv” KOMMER JAG ATT SKRIKA.

JÄTTEHÖGT.

Fast allså ärligt det gör jag ju var och varannan dag numera så det går väl inflation i det.

VÄRLDEN. JÄVLAR.

Egentligen gillar jag inte recensioner – eller, snarare, musik- och film recensioner kan vara relevanta när de är skrivna av kunniga journalister med bra språk, kan ge en bakgrund (x har uppenbart lyssnar mycket på barockmusk/pojkband/åttiotalsschlager) som jag inte känt till, men som smakutlåtande känns de ytterst tveksamma. Dock. Riktigt elaka recensioner av uppenbart sugiga filmer är bland det bästa jag vet. Här är två, med favoritcitat:

Jag tänker hela tiden på den avlidne kulturteoretikern Edward Said. Jag vill ta Dastans gyllene spade och gräva upp honom med. Be honom kapa Jerry Bruckheimers juvelprydda, flygande matta och ge honom en föreläsning i orientalism. Han behöver några örfilar också.

- Jane Magnusson recenserar Prince of Persia i DN

SATC2 takes everything that I hold dear as a woman and as a human—working hard, contributing to society, not being an entitled cunt like it’s my job—and rapes it to death with a stiletto that costs more than my car.

- Lindy West recencerar Sex and the City 2 för The Stranger

“Mina, they are going to punish her for not giving them what they want, or rather, for giving Dracula what they want. I’d just like you to know that, because when you get back it’s going to be all tears and declarations of (posthumous) adoration, and then they are going to fixate on you next. Keep records of everything, and for goodness sake don’t let old Van Helsing get you alone. For a man of science he’s entirely too fond of charging into ladies’ boudoirs brandishing his holy wafer.”

Letters with Characters – riktiga personer skriver till påhittade. Dagens länk utan konkurrens.

Min mamma hade en grej hon gjorde under min uppväxt när hon lyssnade på radio (vilket hon gjorde – och gör  – jämt) eller läste tidningar. Hon fnös till, tittade upp och sa något i stil med “Hanninder står det att han heter. Det måste ju vara taget!” med hånfullt tonfall.  Underförstått: taget namn = dåligt. I samma anda hittade jag en flashbacktråd (ja ja, jag vet) för några månader sedan som något i stil med “kändisar med tagna efternamn.” Där nämndes bl.a.  en artist vars familj bytt namn från ett mycket vanligt till ett nytt (taget) när han var mycket litet. Konsensus i tråden var att det var tillgjort och fånigt, och att han borde byta tillbaks. Nevermind att han förmodligen inte ens har minne av att heta något annat. Eller ännu värre: en av DNs tillfälliga bloggar erkänner i sitt första inlägg att hans efternamn inte är “mer adligt än det Gustavsson som ”ätten” hette för ett par generationer sen.” Då tycker jag mig förstå att bytet skede innan bloggarens egen födelse, och ändå tycker kommentarerna:

Byt tillbaks till Gustavsson, din tönt!

Vilket känns lite konstigt.

Men själva fenomenet är intressant. Vad jag förstår byter man ofta från ett mycket vanligt namn till ett mer ovanligt, kanske helt nytt (jag hette själv Gustavsson när jag var liten, men bytte till mammas flicknamn, mest för att det var kortare) och jag kan inte låta bli att undra om det sticker i ögonen. Det är både tjatigt och småpatetiskt att hålla på och snacka om jante, men det finns något fundamentalt småaktigt över reaktionerna, lite “han ska fan inte tro att han är bättre, vad fan är det för fel med att heta Johansson som alla andra?”

När jag frågar min ömma moder brukar hon svara att hon inte tycker det är fel i sig att ha ett taget efternamn, men “det låter ju så tillgjort.” Helt korrekt, det är tillgjort. Skapat, påhittat, specialtillverkat för att vara unikt (om bara lagom unikt, enligt gängse regler för hur namn ska se ut.) Många efternamn har organiskt ursprung: son-namn, namn efter platser, latiniseringar av platsnamn, försvenskningar av utländska namn, soldatnamn… men många  är också tagna, påhittade för sju -åtta generationer sedan (jag har ingen exakt historia, men vårt tjugofjärde vanligaste namn, Lindgren, låter inte som ett platsnamn.) Men vi har vant oss, det låter inte konstigt längre. Mer relevant är kanske att vi har något slags autenticitetskrav på efternamn som inte gäller för förnamn. Visst, kvällstidningskommentatorerna, den stora felstavande massan*, rasar när någon vill döpa sin dotter till Metallica, men man som Engla och Wilma blev vanliga på mindre än fem år och ungar döps utan tvekan till Kevin och Melvin, knappast autentiskt svenska namn med tradition. Och logiskt sett borde förnamn vara mer identitetsförknippade än efternamn, så är det något mer det handlar om? Klassidentitet? Arbetarklass, bliv vid ditt Andersson? Jag vet inte. Men intressant är det.

Warning: contains language. Och kanske too much info.

Alltid lika smarta Gustav Almestad har skrivit två gånger om undersökningen som sa att 28% av svenskarna är missnöjda med sitt sexliv  – en debattartikel och ett blogginlägg. Båda är bra, båda säger relevanta saker, men ingen av dem hjälper mig. Varför? Well, båda fokuserar på liggscenen, båda handlar mest om singlar eller iallafall letare. Jag är inte singel, och jag letar inte alls just nu. Men de tjugiåtta procenten kan jag sälla mig till iallfall. Varför? Problemet är inte en enskild detalj eller ens en situation. Problemet är jag inte är den sortens människa jag vill vara.

Jag vill inte vara den sortens människa som bara har sex på helgnätterna, om ens då. Jag vill inte vara den sortens människa som inte äger särskilt många sexleksaker. Som har sex med lampan släkt, i sovrummet. Som inte har några intressanta kinks. Jag vill inte vara en sådan som inte orkar, som är för trött och ofta prioriterar andra saker framför knulla. Jag vill absolut inte vara en sådan som inte hånglar. Tillochmed folk som verkar vara nära att skilja sig verkar hångla regelbundet, man kan inte vara en ickehånglare. Jag vill inte vara en sådan som mest missionärsknullar.

Men. Men. Jag har hittils varit hemifrån tolv och en halv timme om dagen om veckorna. Runt sjusnåret när jag kommer hem hinner jag knappt äta, vila lite, plocka undan, packa morgondagens väska och lägga fram kläder och borsta tänderna innan det är dags att somna om jag ska upp vid fem nästa morgon. Det finns ingen tid för knulla. Det finns ingen jävla ork till knulla – veckodagsknullen i vårt liv de senaste tre åren kan räknas på ena handens fingrar.
Och sen är det ju inte bara att knulla, det är en massa tillhörande roddande med. Man ska hångla först, kanske duscha om man inte gjort det den morgonen, ha av sig alla (eller iallafall en del av) kläderna, knulla, sen på toa, kanske duscha igen beroende på hur sexet var, på med klädhelvetena… Man kan inte bara vara lite kåt, det räcker liksom inte. Så det hjälper om man redan är avklädd – cue nätterna, kvällarna, mornarna (och halvsovande sex är bättre, det tar av udden av det otroligt korkade i sex nästan lika bra som den alkohol som jag inte kan dricka just nu och kanske aldrig). Och orka tända lampan, då får man pausa och vänja sig vid ljuset (stearinljus är nono med två galna katter i en liten tvåa.) Så helgnattssex. I mörkret. Jag vill inte vara en sådan människa.
Sexleksaker? Jag vet inte hur det är i Sverige, men här är de dyra. En hyfsad dildo kostar sjuttio dollar, en vibrator fyrtio. Det finns iofs en Babeland i Seattle, men det är knöligt som fan att ta sig dit, tar lång tid, och jag vägrar vägrar vägrar att internetshoppa. Gör man det har man passerat prydhetsgränsen, internethandlar man med ett Babeland i samma stag kan man lika gärna dra på sig polon och bli amish. Jag gillar missionären. Mer än de flesta andra ställningar, mer än att uppepå. Men jag vill inte vara en sådan människa. Och det här med att hångla. Jag har aldrig fattat grejen med att rekreationshångla. Antingen hånglar man, då blir man upphetsad och har någon form av sex. Eller så hånglar man inte. Jag blir bara frusterad och skitarg av att inte få knulla när jag väl blivit kåt. Varför? Gos skulla jag kanske vilja ha mer av, men när i helvete ska vi hinna det?

Fattar ni? Det funkar inte. Jag är en sådan tråkig jävel, “one of those boring fucks” som kommenteraren på Savage Love kallade det men vad fan ska jag göra? Det finns inget annat sätt. Jag vill vara en pigg jävla nymfo som smiter ifrån jobbet tidigare en tisdag i sexiga underkläder och kommer hem och knullar i enochenhalv timme i fem olika ställningar och har tre orgasmer och ger Hanjaglevermed två, som spontanköper en ny vibrator av ingen anledning, som regelbundet uppfinner nya sexlekar medelst sextärning eller kortlek och ställer upp på alla möjliga saker min partner på något sätt hittar på. Flera gången i veckan. Vill jag . Men det är jag inte. Jag har andra prioriteringar. Så tro fan att jag är missnöjd. Men jag vet inte hur jag skulle bli en annan sorts människa.

XXX avslutar brev med kyssar. Någon bokkyss du minns mer än någon annan?
Mmm, faktiskt, en kyss mot slutet av Grail (som jag berättade om i bokstaven A.) Jag kan inte berätta mellan vilka karaktärer utan att avslöja för mycket av handlingen, men det är en fin och oväntat kyss som man ville skulle komma. Dessutom på en båt.

Malcolm X tillhör de stora ledarna i världshistorien. Berätta om en bok som handlar om en eller flera ledare.
Eftersom jag läser fantasy… men  det ska vi inte prata om nu. Nu blir det filosofiskt/feministiskt i The Gate to Women’s Country av Sheri Tepper. Boken är en efter-katastofenskildring som utspelar sig några hundra år in i framtiden. Alla städer är isolerade och befolkade av enbart kvinnor och deras fåtal manliga tjänstefolk medan resten av manligheten lever för sig i krigarläger. Män och kvinnor träffas bara några få gånger om året, under festivaler där alla dricker, dansar och avlar årets barnkull. Handling följer Stavia, dottern till en av rådskvinnorna i Marthastown (och senare rådsmedlem själv) medan hon växer upp och lär sig hur systemet fungerar (egentligen – allt är inte som det ser ut) och hur det blev som det blev. Själva ramhandligen om Stavia är inte alltid jätteintressant, men det politiska systemet är tungt influerat av Platons Staten och ungefär hur bra som helst.

Mina barn är så små att hemmet fortfarande är fritt från xbox eller någon annan spelkonsol. Trots detta (eller just därför) vill jag att du berättar vilken bok du skulle vilja göra om till spel för just xbox (för bokstavens skull då…)
Jag kan tänkta mig att Mortal Engines (den på U, om de vandrande städerna) skulle passa. Annars gillar jag inte den sortens spel tillräckligt för att anstränga tanken – vilken High Fantasy som helst skulle ju kunna bli rpgs, t.ex. Nej.

Den som lider av xenofobi är rädd för det som är främmande. Främlingsfientlig med andra ord. Har du läst någon bra bok som handlar om detta?
Det har jag ståklart, men det står still i huvet. Eller jo.  Begrav mig stående av Isabel Fonseca handlar om östeuropeiska romer och deras (oftast outhärdligt hemska) situation. Boken är en form av…  jag vet inte vad participant observation heter på svenska, men Fonseca har iallafall bott hos romska familjer, följt med på resor och arbetsuppgifter osv. förutom intervjuat. Fin bok, men deprimerande (den kom ut 1996 och det är i stort sätt lika illa fortfarande) och inte alltid smickrande för någon folkgrupp.

Y:

Yggdrasil är världsträdet med tre rötter i den nordiska mytologin där de tre nornorna bor. Berätta om en bok där mytologi har betydelse.
Hehe. Hahahahhaah. Ha. Hahahahahahahahahaha. Hahhahhahaaha.

Kisspaus.

Jag har försökt komma på EN ENDA bok jag gillar som INTE har mytologiska teman, men fail. När jag inte läser regelrät fantasy läser jag  speculative fiction, så det är inte helt lätt att komma undan. Men så mycket av det jag gillar har vi tagit upp innan: Deverry (keltisk mytologi), alla vampyrböcker (östeuropeisk folklore), Fionavar (alla västeuropeiska mytologier), Marion Zimmer Bradley (keltisk och grekisk mytologi), Neil Gaimans American Gods (alla mytologier), Anansi Boys (västafrikansk och västindisk), Good Omens (judeokristen) och Odd and the Frost Giants (nordisk)… men ska vi prata MER Gaiman (och det ska vi) kan jag passa på att tipsa om Sandman. Rent tekniskt är Sandmans värld mycket lik den i American Gods, men Sandman kom först. Skillnaden är att Sandman är en grafiskt romanserie. En jävligt bra sådan. Huvudidén är Gaimans egen, om åtta så kallade Endless, antropomorfiska manifestationer av tänkande varelsers sex mest viktiga idéer/företeelse: Death, Destruction, Dream, Desire, Despair och Delirium, men omgivningarna är en mix av mytologi och sam- och dåtidsverklighet. Dream, som är huvudkaraktär, och omgiven av diverse mytologiers skapelser (hans eget rike befolkas bl.a. av Kain och Abel, en talande korp, en älva ur Titanias hov samt en grip, han har en son (*ahem*Orpfeus*ahem*) med musan Kalliope, och har vid ett tillfälle ett stort möte med figurer ur diverse myter och sagor). Överhuvudtaget är Gaiman otroligt skickligt på att väva ihop verkligheter i och jag reckar verkligen Sandman, vare sig man vanligtvis gillar grafiska romaner eller inte . Första delen heter Preludes and Nocturnes, och heter du Lilla O och har lust att läsa den men har svårt att hitta i Sverige, kommentera så fixar vi det.

Kan du berätta om en riktigt ytlig bok som du har läst?
Inte nyligen, jag är som sagt petig. Men efter lite letande kommer jag fram till Verbivore’s Feast av Chrysti Smith. Skittråkig bok, som kunde varit en intressant liten samling etymologiska kåserier men istället blir ingenting. Varje bokstav har ett ord, varje ord har en etymologi. Men etymologin skrapar bara på ytan och knappt det, är antingen helt ointressant, välkänd eller rent felaktig (t.ex. tar inte den sexualpolitiska meningen av queer upp alls.) Skitbok.

Yta kan i vissa fall vara avgörande för hur böcker betraktas. Vilket är det vackraste/bästa/coolaste/fulaste/tråkigaste bokomslag du vet?
Theodora Goss In the Forest of Forgetting är jättesnyggt (ser dock ganska alldaglig ut på datorskärm tyvärr), likaså de brittiska vuxenutgåvorna av Harry Potter (ex: HPDH.) Jag äger en jätteful masspocketutgåva av Låt den rätte komma in, annars är Ajvidepocketarna snygga. Allra snyggast är dock de fejkade bokomslagen på Book of the Week Club. Den svenska nyöversättningen av Sagan om ringen (jamen förlåt så jävla mycket då. Härskarringen. Bla!) är i princip det snyggnaste jag sett vad det gäller fantasyomslag, som annars är vad man skulle kunna kalla brott mot alla regler om design, både vad det gäller relevans till innehållet, färger, typografi och balans. Annars är jag minimalist  – en, kanske två färger, ett typsnitt, inga bilder, klara grafiska mönster. Kanske svartvitt. Sånt är idealt. Hatar: motljus, savanner, båtar, fotografisk teckning, gradients, det äckliga typsnittet Papyrus och alla andra “etniska” typsnitt.

Finns det någon avslutad bokserie som du önskar att det fanns ytterligare böcker i?
Uhm… Deverry avslutades nyligen, och fram till förra veckan, då jag lackade ur totalt på författaren efter ett jävligt osmart blogginlägg, hade jag nog velat ha mera Deverry för alltid. Det fanns för mycket att berätta. Annars är jag, och det här anknyter direkt till nämnda urlackning, en stor förespråkare för fanfiction. Ut och leta på internettet nurå.

Stulit av Försök att inte se så snygg ut

DAGENS VILL HA: Pengar på mitt busskort. Jag ladda dit dem för trettio timmar sedan och de finns inte.
DAGENS KLÄDSEL: Svartvitrandig maxiklänning, svart cardigan
DAGENS SMINK: grund, svart sotig eyeliner, yttepytte rouge
DAGENS FRISYR: dåligt lockig. Tiden tog slut när jag hade tjugi procent kvar i morse = hafs
DAGENS HÄNDELSE: Installerar Photoshop cs5 på jobbet
DAGENS LÅT: River’s Dance, Fireflysoundtracket
DAGENS PLANER: Plantera basilika, kolla Jeopardy, maila frilanskund, kanske disajna lite
DAGENS SAKNAD: iskaffe? Nä. Jag saknar inte så mycket. Helhälsa då.
DAGENS DUMMASTE: Det jävla busskortet. Max 24h sa de. 36 nu.
DAGENS SJUKA: Urinblåsan då som vanligt.
DAGENS DROG: salted caramels tror jag. Eller bara twitter som vanligt.
DAGENS ROLIGASTE: Hanjaglevermeds mejlbeskrivning om hur Nelly ramlade av sängen för att hon inte släppte sin tygkorv.
DAGENS FAVORIT: nya klänningen
DAGENS KÖP: inget alls. Men jag har planerat ett bokköp.
DAGENS HUMÖR: Väldigt bra. Hittils.
DAGENS ORD: html5. #orcacard

Om jag hör någon säga att muffins och cupcakes är samma sak en gång till kommer jag att skrika. Iofs hjälper det inte att cupcakes sålts som muffins i sverige sedan åttiotalet, men lite jävla allmänbildning kan man väl avkräva mänskligheten? Lite hjälp på vägen;

• Teori: cupcakes är små mjuka kakor, muffins är bakpulverbröd som kan vara sött.
• Praktik: cupcakes bakas som sockerkaka; vispa ägg och socker pösigt osv, blanda ordentligt. Muffins bakas som scones eller amerikanska pannkakor; blanda allt i mindre än tio sekunder. Muffins har en högre andel mjöl, och är större. De är tunga och lite mäktiga, medan cupcakes är fluffiga, små och lättsmulade.
• Cupcakes är defintionsmässigt söta och har frosting, muffins kan vara söta med kan även ha t.ex. ost- och rosmarinsmak och saknar frosting.
• Cupcakes har ofta smaksättning (citronjuice, vanilj) medan muffins ofta har grejer typ blåbär eller rivna äpplen eller russin eller bacon.

Helt. Olika. Saker. Klarrt? Klarrt.

Whisky brukar vara deckargubbars favoritdryck. Vem är din favoritwhiskeydrickare (eller favoritspritdrickare) i litteraturens värld?
Jag har funderat och funderar, och sen funderade jag lite till. Och jag KOMMER INTE PÅ NÅGOT. Vilket delvis har att göra med att jag inte tar i deckare med tång. Miss Emily Gray, i att flertal noveller av Theodora Goss i samlingen In the Forest of Forgetting är däremot en ivrig tedrickerska, emellan plotter och önskeuppfyllningar och mysterier. Jag gillar henne.

Wienervals är en dans och jag vill att du berättar om en bok där det förekommer minst en dansscen.
Ubwub. Uhmmm. Tja, i Austen dansas det en del. Jag gillar förresten Austen just för att regencyperioden ligger emellan på så många sätt -  emellan konvenansäktenskap och kärleksideal (se Eva-Lis Bjurmans Catrines intressanta blekhet: unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven för mer info. Hur intressant som helst), emellan sjuttonhundratalets adel och artonhundratalets medelklass, mellan gamla strukturer och den industriella revolutionens Storbrittanien, och precis i början på vad jag rent modemässigt kallar Den Storta Tråkigheten. Där kvinnor har färgglada klänningar och männen ser ut som pingviner och alla dansar pardans för sig. Men inte än! Än finns det lite färger och än finns det kadriljer. Det gillar jag. Ooops. rant. Det dansas inte mycket i mina böcker annars.

En massa författare på W poppade upp i mitt huvud när jag försökte komma på uppgifter på w. Vem är din favoritförfattare på W?
Jeanette Winterson, utan konkurrens. Hennes språk är helt fantastiskt (kolla under “boksaker” för citat) och man liksom glider igenom hennes böcker, utan ansträngning. Favoriter: The Powerbook, Lighthousekeeping. Man måste läsa Winterson, men om man kommer in via Oranges Are Not the Only Fruit (Det finns annan frukt än apelsiner) eller Written on the Body ska man läsa en till, språkmässigt är de inte representativa.

Tänkte vända mig till älvdalskan för att få till det. Hoppas att den här sidan är korrekt och att wenndag betyder vardag. Vilken bok skildrar vardagslivet bäst?
Vill man ha en deprimerande vardagsskildring ska man läsa Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter av Jonas Gardell. Den är visserligen alldeles fruktansvärt bra, men jag kan inte läsa den utan att få ont i magen. Det är så hopplöst. Allt är samma, inget löser någonsin, ingen blir riktigt glad och alla relationer är trasiga. Men ändå är det fint. Jag fattar inte.