Saker som gör mig vansinning, del 872: veteskapsdissare.

Eller, det handlar inte ens om det, det handlar om grundlösa hippieantagande människor som slentriannixar allt, vare sig det handlar om s.k. kommersialism eller läkarvetenskap. T.ex.:

- När underbaraclara slutade färga håret när hon blev med barn. Trots att det inte finns några belagda kopplingar mellan hårfärg (använd på rätt sätt då, jag antar att det skulle vara skadligt att t.ex. äta den) och, well, några som helst effekter på foster. För ni vet de farliga kemmmekaaaarlieeerna.

- På samma tema: no-pooarna. Alltså, att inte använda shampo funkar för en del människor. Men jepparna nöjer sig inte. De ska prångt ge sig på att frälsa världen. Newsflash: det funkar inte för alla. Vi har olika biologi, och en del människors hår och kropp luktar illa och blir smutsig utan tvål (hur mycket kroppen än “vänjer sig”; Mary Roachs Packing for Mars har ett intressant kapitel om hygien.)
Två bloggare som skriver skitbra om sk. naturliga metoder och kemikalier: Finslipad (som iofs verkar ha lite lustiga åsikter om självförtroende vs. skönhetsvård) och Fifty Scents.

- Lite annat tema: en text jag läste för hundra år sedan av Stefan Sundström om när hans partner skulle föda deras första barn och det verkade som hennes bäcken var för smalt. Läkarna ville röntga och kanske kejsarsnitta om det behövdes. Men nej, de hade hört att det här med röntgen vart inge bra (full disclosure: röntgen av foster är inget bra alls, det är förknippat med mycktet högre cancerrisk än motsvarande på vuxna, det är bla därför man ultraljudar, men det handlade alltså om EN röntgenbild på färdigbakad bäbis) och allt gick bra. Av det drog han slutsatsen att man ska inte pilla så mycket på naturliga processer.
…Sen kom spökena av de miljontals kvinnor och barn som skulle klarar livhanken med adekvat läkarvård och spöade honom gul och blå. VAD I HELVETE. GUBBJÄVEL. Jag hatar anekdotiska bevis.

- Antivaxxers i allmänhet. Älskar att man på min nya arbetsplats kräver årligt influensavaccinering och bevis på MPR-vaccinering och vattkoppsskydd (en del av en sjukhusorganisation.)

- Folk (en bekant till oss) som tycker att man ska vara snällare i debatten med de hjärnlösa, livsfarliga idioterna i den amerikanska religiösa högern. “För annars lyssnar de inte.” Eh, de kommer aldrig lyssna, men jag vill att andra människor fattar hur farliga och verklighetsfrånvända de här människorna är.

Nu har jag nog tappat ALLA läsare. Förlåt. Har inte haft mycket att skriva om, eller tid att skriva. Dock:

Nuvarande jobb är inte jättekul, desto bättre då att det är tillfälligt och ska börja på ett annat ställe den tjugonionde. Har åtta arbetsdagar kvar. Innan dess ska mamma hinna hälsa på. Och jag kommer tjäna c:a tolvtusen (siffran med endast pga wow) dollar mer om året än jag gjorde innan. Vilket är bra, pga, well, pengar, mindre bra eftersom det bevisar hur underbetald jag varit de senaste åren. Fan inte konstigt att jag inte haft råd med något.

Men. Tills dess: jobbar sent. Börjar sent med, men inte fan hjälper det.

NÅ! Vi får se. Har iaf kortare restid. Ska tycka saker senare.

Nu har jag fått jobb. Börjar på måndag.

Whew.

Får se vad för bloggande som kommer av det.

Sååå frånochmed måndag är jag arbetslös. Eh. Lite oväntat.

Fråga: förutom att söka jobb (till mina vänners förtret, alla vilka som helst) vad ska jag nu göra med mitt liv.

To be continued, antar jag.

Micke skrev om svårigheten att få reda på hur T-Mobiles abonnemang fungerande när han var i New York, vilket påminde mig om den avgrundsdjupa inkompetens som råder på många ställen, speciellt i handeln, i det här landet. Anställda som inte vet var saker finns, som inte vet vad saker är, som inte vet om saker finns, var de är, hur mycket de skulle kosta och var de skulle finnas om de fanns… Eftersom just inkompetens är en mina absolut rödaste skynken blir det mycket ilska; den första bloggexplosionen kom 2007, om en mataffärsanställd som inte visste vad chutney var. Inte så att svenska Icatanter är kryddguruer och kundkontaktsexperter, men de brukar iallafall kunna peka en till kryddhyllan om man frågar efter persilja.

Annars är de värsta ställena byggvaruhusen och Fred Meyer. Fred Meyer är lite som Ica Maxi eller Coop Forum; de har mat och elektronik och textil och lite möbler och växter och pappersmaterial och målarfärg och… mycket. Även: personal som inte vet någonting. Alls. En gång hittade vi en repkrok att hänga gardinersnörena i så att katterna inte har ihjäl sig/varandra medelst hängning, och när vi några veckor senare ville ha en till hade de möblerat om. Personalen? Personalen på färg- och byggavdelningen? Visste inte ens vad en repkrok var. Vi fick köpa på internet.

Grejen är att man alltid drar sig för att fråga personalen, eftersom man vet att de är dummare än en död get, så man letar som en galning på alla möjliga ställen. Sen ger man upp och måste fråga, och var gör de? Vet de vad som finns? Nej. Letar de i datorn då? Nej. Istället utspelar sig följande:

På Fred Meyer:
Jag: Ursäkta, har nu en tapetborse?
Färgansvarig personal: Vad är det?
Jag: (förklarar)
Personalkuk: Det vet jag inte, har du tittat vid målarverktygen?

På Home Depot, ett byggvaruhus:
Jag: ursäkta, har ni tapetklister?
Färgansvarig personal: Jag vet inte, du menar sånt man sätter upp tapeter med?
Jag: …ja.
Dumfittan: Nej, men vi ska titta härborta.
Jag: (dödar mig själv)
Kukfitthuvud: Nuskavise… här borde det vara.
Jag: Jo, jag har letat i hela den här hyllan. Och den och den här och, tja, överallt.
Pissidioten: Men här är ju något.
Jag: Det är lösningsmedel för tapetborttagning.
Grissfittan: Ojdå.
Jag: Jo.
Kärringjäveln: Men den här då. Nej, det var visst färg.
Jag: (sepukku)

Grejen är att det här ALLTID händer. Gångerna jag hittar det jag ville ha med hjälp av en kunnig personen är så få att jag minns dem direkt. Ofta består deras enda hjälp av att de luskar ut vilken avdelning grejen borde vara i och med lite tur, och om ingen har möblerat om de senaste veckorna, pekar i rätt riktning.

Jag fattar att det inte är roligt att jobba i handeln. Jag gör det. Men fan, jag prauade på varuhus i högstadiet och lärde mig mer om sortimentet på två veckor än vad de här människorna kan om sin egen avdelning. Visst har jag varit med om personal som inte hittat saker i Sverige med, men aldrig har ointresset och inkompetensen varit i avgrundsdjup. Man har hittar en annan personal, eller en avdelningschef, eller letat i datorn. Vete fan vad det beror på (personalgenomströmning? Dålig lön?) med det är fan helt olidligt. Och jag blir lika trött varje gång. Men det går ju fan inte att undvika butikspersonal i all evighet.

Kommer från Magnus Silfvenius Öhman, aka TV-muppen (Peppes man)

Tänk att jorden skulle kunna invaderas av vampyrer, varulvar och satan själv men frireligiösa samfund kommer ändå alltid att vara värre.

Här.

Såsom föredetta Jönköpingsbo kan jag bara hålla med.

Jag är bokfetishist. Det erkännes gärna. Jag tycker om inte bara själva texten, utan böckerna som objekt. Detta är förstås en av anledningarna till att jag inte har en läsplatta, och till att jag blir sjukt irro när författare släpper texter som eböcker enbart (jamen skit i om jag vill läsa dig då, rövhuvud.)

Men. Men.

Så finns det människor som Bo Westmar. Företrädesvis old people, som  fetisherar bokobjektet lång mer än jag klarar av. Som gnälltjatande babblar om hur böcker luktar, hur det låter när man bläddrar, hur bokens tyngd känns i handen…  Det är klart att ingen eboksföreträdare tar en på allvar när man inte har någon vettigt att komma med.

Hanjaglevermed pluggade Publishing and Printing, jag vet inte riktigt vad det heter på svenska. Han kan hantera en gammaldags tryckpress och vika papper på rätt sätt för att skära till en bok. Det är trevligt, ett hantverk, och det har lärt mig att uppskatta saker som papperskvalitet och de små avtrycken typerna gör i bladet – de vet jag inte inte heller var de heter på svenska. Trevligt. Men inte med några direkta konsekvenser för mitt läsande annat än valet av utgåvor (och därmed dyrare böcker.)

Vad som är av vikt: typografi. I varenda pappersbok som ges ut, iallafall de första utgåvorna, ges någorlunda eftertanke åt typografi – och det handlar inte bara om vilket typsnitt som används. Det handlar om textstorlek, radavstånd, marginaler, val av sidnumrering och fotnoter och sidhuvuden och… ett helt gäng grejer. Som inte har något “bäst” eller “sämst” utan anpassas efter texten i fråga – dess komposition, genre, syfte, ämne osv. Kants Kritik av det rena förnuftet typsätta inte likadant som en chicklitroman (ang. dålig typsättning vet alla som pluggar något teoretisk och haft billiga textböcker med komplexa texter vad jag pratar om. Det försvårar läsandet avsevärt.) och en novellsamling om Ukraina inte likadant som bibeln. Och någonstans där landar läsplattor som the great equalizer. Som rätar ut marginaler och håller samma typsnitt “för största läsbarhet”¹. Om som dessutom ibland låter folk plottra med typografin som de vill, och därmed omyndigförklarar typografer, typsnittsdesigner och grafiker som yrkesgrupper. Det är djupt sorgligt att Robert Bringhursts ikoniska The Elements of Typographic Style, den kanske mest omsorgsfullt designade boken på den här sidan 1900, kan slätstykas på det sättet.

Sen tycker jag rent personligen att böcker är bruksföremål². Jag köper inte billiga pocketar eftersom a) jag inte har plats för böcker jag inte redan gillar jättemycket och därmed b) förväntar mig att de ska hålla hela mitt liv och överleva omild behandling. Jag viker mina böcker åt alla håll och kanter, jag spiller smulor och vatten i dem, jag knölar ner dem i väskor, tappar dem på bussgolv och slänger dem i väggen om jag blir arg ³ och det ska de hålla för. Jag skriver i marginalen och stryker under och grälar och jag hatar folk som tjatar om bokmärken (de ramlar ju bara ur) och hundörar hundörar hundörar. Alltid. (Jag får ofta höra att “amen pappersböcker förstörs också av vatten” och ja, det gör de. En bok i taget. En bekant till mig hade en läckade vattenflaska i väskan och förlorade sin Nook och alla böcker på den. För att en annan bekant skulle förlora lika många pappersböcker förra året krävdes en helt översvämmad lägenhet pga trasig vattenledning. Just saying.)

Svägerska tog examen igår. Vi är i Montana. More info forthcoming.

Ang. pågående diskussion hos UnderbaraClara:

“Förskolläraren” är så plågsamt jävla dum i huvudet att det är ett under att hens hjärna klarar av att hålla igång kroppen. “Förskolläraren” är så vansinnig puckad att hen borde strypts vid födseln. “Förskolläraren” är så uppenbart i avsaknad av alla normala mänskliga funktioner att det är ett under att en barmhärtig människa inte drämt en yxa i skallen på henom i syfte att skydda oskyldiga förskolebarn från hens giftiga inflytande. Alt skjutit fanskapet i huvudet. “Förskolläraren” är värd mindre än en vanskapt gets tånagel. ÅÅÅÅH DUMFITTA DUMFITTA DUMFITTA DUMFITTA HÅLL KÄFTEN OCH DÖ.

För ett par veckor sedan pratade jag med min mamma i telefon (det gör jag varje vecka, varje söndag klockan ett, ety vi äro punktliga) och hon nämnde att hon städat ur sina skåp och undrade om jag ville ha hennes gamla bokmärken från femtiotalet. Det ville jag, och sen passade jag på ett be om lite svenska inredningstidningar när hon ändå var i farten med att skicka grejer. Nå, förutom det uppenbara att de är på alla sätt bättre än de amerikanska dylika (inredningstidningarna alltså, inte bokmärkena, även om det inte skulle förvåna mig om de var det med) i och med Den Dåliga Amerikanska Smaken (se mer här), hittade jag en annan intressant sak: en bokrecension. Av en bok av Peppes kompis Karin. Det tycker jag var lite småkul.