Jag är en principmänniska. Eller: jag försöker vara en principmännska. Ofta. Om det är viktiga principer.
Eller:
Jag tror inte riktigt på att skilja på konstverk och konstnär. Ni vet “men man kan ju uppskatta tavlan även om konstnären var en mördare/kvinnohatare/diktator/whatever.” Det visar på en ganska konstig, men också tidstypisk, syn på konst (vi snackar alla former här, inte bara bildkonst; dramatik, romaner, musik, dans o.s.v.) som något transcendent, som bara Finns och Dyker upp i konstnärens huvud Någonstans Utifrån (alla versaler avsiktliga.) Som om de inte var resultat av medvetna och omedvetna tankeprocesser och inlärda tekniker och beteenden. Som om de inte var en del av konstnärens sammanlagda produktion, tillsammans med hens andra konstverk, åsikter, frukostmåltider, eventuella barn, skoluppsatser och avlagda hudflagor. Konstnären skapade verket. Konstnären har lagt en del av sig själv, sin personlighet och sina värderingar i verket. De sitter alltid lite ihop, även om graden naturligtvis varierar.
Alltså: man kan inte skilja på verk och person. Inte kategoriskt iallafall. Naturligtvis går det att gilla enskilda verk utan att automatiskt skiva under på alla konstnärens åsikter om allt från näringslära till hunduppfödnings via socialpolitik, men då får man ha i åtanke att:
a) Det är inte samma sak att säga “jag gillar sången X” och “jag gillar diktaren Y.” I det senare fallet indikerar man något mer än bara hens samlade konstproduktion.
b) Så länge konstnären är vid liv gynnar du denne ekonomiskt eller socialt om du köper eller på annat sätt officiellt tillgodogör dig deras produktion.
Det där har gjort det knepigt för mig, främst på bokfronten. Jag läste t.ex. Orson Scott Cards Endels spel (Ender’s Game) innan jag visste att han var en raljerande homofob med tvivelaktig religös bakgrund. Enders spel är fortfarande fantastisk, men jag skulle aldrig köpa ett nytt ex av boken om mitt försvann, samma sak gäller resten av hans böcker (det hjälper att de inte är bra; de andra Enderböckerna är tråkiga och predikande och serien om Alvin skaparen är så rasistisk stereotyperade att det blir smålöjligt.) Anne Rice skulle jag heller inte köpa igen (hon har rasat mot sitt eget fandom, givit sig in i fighter mot negativa Amazon-recensioner och hotat med rättsliga åtgärder och varit allmänt fittig) men det gör mig mindre då jag vuxit ifrån henne för ganska länge sedan.
Det senare året har jag dragit reglerna lite hårdare, eller så kanske handlar det om att jag varit aktivare på de ställen på internet där författare och fandom rör sig. I vilket fall har ett antal nya personer dykt upp på min bojkottslista: Jasper Fforde (författaren till Thursday Next-serien) p.g.a ren inkonsekvens: mannen som skriver böcker i vilket tre fjäredelar av det västerlänska litterära kanon rör sig tycker att fanfiction och andra fanworks är moraliskt fel samt okreativt. Nix till honom. Grymt jobbigt för mig när det nyligen kommit ut nya delar i två av hans serier.
Scott Westerfield, författare till ungdomsserien som börjar med Uglies (Ful på svenska) och en påbörjad steampunkserie, gör bort sig på annat sätt. Bitch Magazine skrev en lista på bra böcker för ungdomar med sund syn på kön, sexualitet osv. Efter några dagar började folk höra av sig om några av bidragen; hade inte den där boken en skylla-på-offret-attityd, skildrade inte den där boken kvinnlig lust lite för negativt? Bitch höll med och plockade bort, författarna blev skitsura (det var tydligen inte medvetet, men unfortunate implications är också riktiga.) Westerfield och ett gäng andra författare på listan blev sympatiarga och krävde att de också skulle tas bort. Bitch vägrade då böckerna i fråga fortfarande passade. Westerfield surade och klagade om censur och jag vet inte vad, för att ta bort böcker från ideologiska listor av ideologiska anledningar kan man ju inte bara göra. Skithuvud.
Mest intressant är kanske fallet Katharine Kerr, dels för att hennes Deverryserie tidigare var bland mina favoritböcker, dels för att jag hade den tvivelaktiga äran att bli förolämpad av henne personligen. Hela historien är mycket för lång för att passa här, men i korthet: förra året tog många amerikanska genreförfattare till orda om vad de tyckte om fanfiction. En del gillade, en del brydde sig inte, en del hatade. Kerr hörde till de senare (lite intressant med tanke på att jag aldrig sett spår av fanfiction till hennes böcker) men nöjde sig inte med det, hon menade att alla som inte enbart skapade egna världar och karaktärer (inklusive alla teveförfattare) var inte bara ickekreativa utan även av bristande intelligens, och slösade sin och andras tid. Då kanske det passar bra att tillägga att hon redigerat och skrivit delar av en antologi av nytolkningar av Shakespeare, att hon började sin författarkarriär med att skriva rollspelsmanualer och att hennes egna böcker är smockfulla med genretradition (alver, dvärgar, magi osv.) När hon fick mothugg mot sina ganska galna uttalanden (“folk som gillar teveserier saknar kreativitet” är en favorit) började hon förolämpa folk till höger och vänster, däribland undertecknad. Hela debaclet raderade hon sedan från sin blogg, delar finns bevarade här. Det blev mycket wank, men min slutsats är att aldrig mer köpa hennes böcker, göra mig av med de jag har, samt sluta recka henne. Hon vart för galen.
Vart ville jag då komma med allt detta? Tja, redovisa lite, kanske. Klaga på Kerr. Hävda min ståndpunkt i författenärskildfrånverket-frågan. Vetinte. Bara blogga lite.
